Natalio Pescia: En lojal mittfältare som gav namn åt en läktarsektion på La Bombonera

Natalio Pescia. Han var en lojal, trogen och uppoffrande mittfältare som kallades för ”det lilla lejonet” och fick en hel läktarsektion uppkallad efter sig på La Bombonera. Under femton långa år var Natalio Pescia trogen sitt Boca Juniors och vann tre ligaguld med storklubben.

”Natalio Pescia, “leoncito” de oro
Señor del fútbol profesional,
Ruge la hinchada en el cemento
Dándote aliento para luchar.
Sos un pedazo grande del Boca
Que llevas dentro del corazón,
Natalio Pescia, “leoncito” de oro
Gloria grandota del viejo”

Det är något alldeles speciellt med spelare som tillbringar hela karriären i en och samma klubb. Förr var detta ett betydligt mer vanligt fenomen än vad det är i dagens moderna fotbollsvärld. Trots detta finns det bara två spelare i Boca Juniors långa historia som bara har representerat storklubben under sina aktiva proffskarriärer. Den ena är Antonio Rattín och den andre är ett centralt mittfältsankare, på 40- och 50-talet, som hette Natalio Pescia.

Man skulle kunna beskriva honom som en argentinsk variant av Oscar Lewicki. Pescia var trogen Boca Juniors under hela sin professionella karriär – även om han började spela för ett litet kvarterslag vid namn Viena. Han föddes och växte upp i området Isla Maciel i staden Dock Sud utanför Buenos Aires.

Pescia började sedan att spela för Bocas ungdomslag redan i de tidigare tonåren under mitten av 30-talet. Sin debut för A-laget kom därefter under slutet av augusti 1942 mot Chacarita Juniors. Visserligen förlorade Boca matchen med 2-1, men för Pescias vidkommande var detta en glädjens dag. Det var nämligen inledningen på hans långa kärlekshistoria tillsammans med en av Argentinas allra största klubbar.

Han blev erkänd som en uppoffrande mittfältare – vanligtvis på vänsterkanten i ett tremannamittfält – som alltid gav hundra procent nere på planen. Pescia var rigorös i sitt markeringsspel och blev en trogen pjäs i storklubben. Hans presspel var före sin tid och samtliga som såg honom spela har poängterat hans enormt dynamiska spelstil. Från straffområdet till straffområdet löpte den ständigt ihärdige Pescia. Hans smeknamn under sin karriär var ”el leoncito” (det lilla lejonet), vilket någonstans vittnar om vilken spelstil som mittfältaren hade. Så här beskrevs han i boken ”Libro del fútbol”, vilken utkom 1974.

”Han var stark, hårdnackad och ägare av en orubblig anda samt en överväldigande personlighet. Han utmärkte sig inte p.g.a. sina tekniska färdigheter, även om han hade vad som var nödvändigt. Pescia hade en fysisk kapacitet som gjorde att han kunde täcka stora delar av planen.”

Den ikoniska mittfältstrion med Carlos Sosa, Ernesto Lazzatti och Natalio Pescia.

Under femton års tid representerade han storklubben på ett föredömligt sätt. Pescia blev snabbt en publikfavorit och han skulle dessutom hinna med att få bära lagkaptensbindeln för sitt Boca. Mellan 1943 och 1947 bildade han en av de mest minnesvärda mittfältskonstellationerna i Argentinas historia. Tillsammans med Ernesto Lazzatti och Carlos Adolfo Sosa skapade Pescia ett tremannamittfält som klubbens supportrar pratar om än idag. Under den här perioden blev Boca ligamästare vid två tillfällen; 1943 och 1944.

Hans prestationer med storklubben ledde också till att Pescia blev uttagen i det argentinska landslaget. Han var med vid samtliga tre Copa América-turneringar som Argentina vann under mitten av 40-talet (1945, 1946 och 1947). Under det första mästerskapet fick emellertid inte Pescia spela några minuter utan hans första framträdande kom under turneringen på hemmaplan 1946.

Pescia var knappast någon skicklig dribbler eller erkänd målskytt. Under sina femton år med Boca Juniors mäktade mittfältaren bara med nio mål.

Efter ligaguldet 1944 lyckades inte Boca vinna fler ligatitlar under de nästkommande tio åren. Med det sagt var det inte enbart bedrövelse, under dessa säsonger, då laget kom tvåa vid flera tillfällen. Dock påverkades storklubben, precis som övriga lag i landet, av den stora spelarstrejken som skedde 1948. Bakgrunden till denna var att spelarna ville ha bättre villkor och en garanterad minimilön. Turbulensen renderade i att många argentinska spelare lämnade för den colombianska ligan som hade brutit sig loss ifrån FIFA och där stora pengar pumpades in i landets serie. Samma år kom Boca Juniors också på sin allra sämsta tabellplacering, sedan införande av professionalismen, under 30-talet. Storklubben kom åtta och var hela elva poäng bakom mästarna Independiente.

Under de här åren lyckades föreningen ändå bärga två stycken cupmedaljer – en i Copa Ibarguren och en i Copa de Competencia Británica.

1954 lyckades Boca bli mästare igen efter tio års torka och den här gången var det Pescia som var lagkaptenen – och den största symbolen för detta manskap. Laget tränades av Santiago Lazzatti och innehöll, förutom Pescia, flera andra profilerade spelare i form av målvakten Elías Musimessi samt utespelarna Eliseo Mouriño och José Borello. Den sistnämnda var lagets främste målgörare den här säsongen på nitton gjorda mål. Med detta delade Borello skytteligasegern med San Lorenzos Ángel Berni och Vélez Sarsfields Norberto Conde.

Pescia fortsatte att spela för Boca Juniors ända fram till inledningen på 1957. Han gjorde visserligen sin sista officiella match mot Huracán, den 2:e december 1956, men han genomförde ytterligare fyra träningsmatcher under inledningen på det kommande året. Men Pescias karriär var emellertid över när ligaspelet väl drog i gång under inledningen på maj månad.

Totalt blev det 365 officiella match för Boca Juniors och nio gjorda mål. Pescia vann inalles sju titlar tillsammans med storklubben, varav tre av dessa var ligaguld. Tillsammans med det argentinska landslaget bärgade han tre raka Copa América-pokaler och gjorde sammanlagt tolv landskamper för landet.

Natalio Pescia är än idag erkänd inom kretsarna runt Boca Juniors och minnet efter den tunnhårige mittfältaren lever vidare då en av läktarsektionerna, på La Bombonera, bär hans namn. ”Tribuna Natalio Pescia” heter den läktarsektion där klubbens Barra ”La Doce” brukar hålla till. Pescia fick smeknamnet ”det lilla lejonet” och var en trogen pjäs i Boca Juniors under hela sin aktiva proffskarriär. Tillhopa med Antonio Rattín är han fortfarande den enda spelaren, i Bocas långa historia, som endast har representerat storklubben under sin aktiva proffskarriär.

Detta, i kombination med hans spelstil, har gjort Pescia till en odödlig person inom Boca Juniors. Det är sannerligen något alldeles extra med spelare som bara representerar en enda klubb under sin aktiva karriär. Precis som många andra argentinska spelare, på den här tiden, fick även Pescia en tangosång uppkallad efter sig. Ett av stycken, i denna speciella sång, är den versen som inleder den här artikeln.

Natalio Pescia var en lojal, trogen och uppoffrande mittfältare som lämnade ett bestående avtryck inom den argentinska fotbollen i allmänhet och Boca Juniors i synnerhet. En 40-talets variant av Oscar Lewicki är såklart oerhört svår att inte tycka om.