Historien om La Doce: Argentinas mest mytomspunna Barra

La Doce. Den tolfte spelaren i Boca Juniors håller till bakom det ena målet på La Bomboneras läktare. De har själva proklamerat att; ”ni kan försöka imitera oss, men ni kommer aldrig att lyckas” och ”eftersom vi inte är de enda, har vi bestämt oss för att vara de bästa”. Men Bocas Barra Brava – La Doce – har under hela sin existens varit en av de mest våldsamma supportergrupperingarna i hela Sydamerika. Detta är en berättelse om makt, droger och kallblodig död.  

Klockan är kvart över sex på kvällen den 30 april 1994. Ytterligare en upplaga av Superclásicot – Argentina tveklöst största derby mellan Boca Juniors och River Plate – har precis spelats färdigt. Denna gång gick gästerna segrande ur bataljen med 2–0 efter att Ariel Ortega och Hernán Crespo stått för målen. Segerrusiga lämnar flera lastbilar fyllda med supportrar till River Plate bortasektionen. Vad de inte är medvetna om är att den uppsluppna stämningen snart kommer att få ett abrupt slut.

Ungefär femton kvarter ifrån La Bombonera stoppas plötsligt lastbilarna upp av ett gäng personer med dragna vapen. 19-årige Walter Vallejo ramlar ner på vägen i tumultet och blir överkörd av en annan lastbil. Han dör direkt. Samtidigt träffas den 25-årige Angel Delgado av tre skott och faller livlös till marken där han förblöder. Båda två är River Plate-supportrar och båda två har fallit offer för det hänsynslösa våldet som kommit att plåga de argentinska fotbollsläktarna under åratal. Detta är ett verk av La Doce – Boca Juniors Barra Brava.

***

Under slutskedet av 60-talet skedde ett möte mellan Boca Juniors och en herre som kallades sig för Quique el Carnicero – slutklämmen var taget ifrån hans yrke som slaktare, men i själva verket hette han Enrique Ocampos.

Meningarna går isär kring vem som tog det första initiativet till detta möte. Enligt Ocampos var det José María Bortnik – sekreteraren till Boca Juniors dåvarande president Alberto J Armando – som tog kontakt med supportern om att bilda en officiell Barra till storklubben. Frågar man däremot Bortnik var det på Enriques initiativ. Oavsett vad bildades en supportergruppering som stöttades av klubben med pengar för att kunna resa på bortamatcher runt om i Argentina, men även i hela Sydamerika.

Därutöver hölls en middag – en gång i månaden – där supportergrupperingen fick träffa spelarna i seniorlaget och dessutom gick supportrarna in gratis på samtliga hemmamatcher. Ett tydligt och djupt band knöts mellan dessa båda institutioner som skulle komma att leva kvar under decennierna som följde.

Under slutet av 70-talet vann Boca Juniors två stycken Copa Libertadores-titlar i följd under tränaren Juan Carlos Lorenzo. När den prisade – och uppskattade tränaren väl lämnade klubben 1979 hölls en ceremoni nere på innerplan inför den avslutande matchen. Där utbyttes plakat mellan Lorenzo och klubbens Barra La Doce. På det plakat som Ocampos räckte över till tränaren stod det; ”Den tolfte spelaren överräcker detta till Toto Lorenzo för allt som han gjort för Boca Juniors”. Samtidigt överräckte Lorenzo ett plakat till ledaren för La Doce.

Under 70-talet hade Barran, under ledning av Ocampos, börjat få in en hel del intäkter. Dock var han själv inte särskilt intresserad av att bredda organisationen mer än nödvändigt och prisade sällan personer som inte stod honom väldigt nära. Det fanns därmed en liten cirkel av personer, runt Ocampos, som drog fördel av supportergrupperingens förtjänster samtidigt som ett gryende missnöje började kokas upp i de nedre leden av organisationen. En mindre gruppering inom Barran hade bildats och som löd direkt under Ocampos. Ledaren för denna hette José Barrita, men när dessa aldrig fick se röken av några pengar växte missnöjet.

Enrique ”Quique de Carnicero” Ocampos (mannen med mustaschen i mitten) tillsammans med Juan Carlos Lorenzo – Bocas dåvarande tränare.

***

Den femte januari 1953 föddes José Barritta i den italienska provinsen Kalabrien. När han var endast två år gammal utvandrade familjen till Argentina och slog sig ner i området La Boca, i Buenos Aires, där flest italienska emigranter bosatt sig. Här bodde familjen fram tills den unge grabben var sex år gammal när flyttlasset drog vidare till staden San Justo utanför huvudstaden.

Barritta drömde som liten om att bli fotbollsspelare och när han fick ett erbjudande, att som 14-åring spela för Excursionistas i huvudstaden, var han exalterad. Fadern slog dock tämligen snabbt ner drömmarna med motiveringen att det var på tok för långt till Bajo Flores för den unge grabben. Eftersom Barritta gjorde tydligt klart för sina föräldrar att han inte tänkte studera föll valet istället på att arbeta. Han började därför arbeta i ett sågverk och här träffade han på kollegor som var fanatiska till Boca Juniors. Via dessa kontakter kom Barritta till slut in i supportergrupperingen som styrdes av Ocampos.

Snabbt utmärkte sig Barritta och imponerade på ledaren med sin framåtanda. Det sägs att den unge Barritta aldrig var rädd för konfrontationer med vare sig polisen eller motståndargrupperingar och detta gjorde att Ocampos, under 1978, gav honom ledarrollen för en mindre grupperingen inom La Doce. Vad inte Ocampos själv insåg, där och då, var att han så sakteligen hade börjat kratta upp manegen för sin egen undergång.

Barritta började, som nämnts tidigare, att tröttna på den orättvisa fördelningen av pengarna som Barran drog in. Sakteligen samlade han ihop fler och fler personer under sig och snart var Barritta redo att lägga in stöten. Det var dags för ett maktskifte inom La Doce och han tänkte vara den som skulle leda trupperna framöver. Under veckan som ledde fram till ett möte med Rosario Central, 1981, bestämde Barrittas del av Barran en träff med Ocampos motsvarighet. Vid denna sammankomst krävde han att de olika grupperingarna skulle få hälften var av samtliga intäkter som Barran drog in. Ocampos nekade, han var inte intresserad av att dela med sig.

Nu bestämde sig Barritta för att ta av sig silkeshandskarna och visa att han menade allvar. Om inte Ocampos och hans fåtal lakejer tänkte dela med sig av kakan fick Barritta och hans entourage ta hela munsbiten för sig själva. Inför mötet med Rosario Central, på matchdagen, omringade Barritta och hans mannar Ocampos gruppering och i ett vilt slagsmål tog man, bokstavligt talat, kontrollen över La Doce. Matchen mot Central blev således den första där José Barritta styrde på läktaren.

José Barritta på Bocas läktare.

För att markera inför spelarna i Boca Juniors, och klubbledningen, vem som nu var ledarna för Barran bestämde sig Barritta och hans följe för att besöka klubbens internat – där spelarna bodde inför matcherna. Diego Maradona har i efterhand pratat om denna händelse och att spelarna blev lite perplexa när Barritta och hans lakejer visade upp sina vapen för laget. Det var ingen tvekan om vem som skulle bestämma framöver.

Mitt i allt detta satt Ocampos hemma på sin kammare och funderade på hur han skulle kunna ge tillbaka på Barritta och återta kontrollen. Helgen efter mötet med Rosario Central skulle Boca Juniors ställas mot Racing Club i säsongens sista match. Under hela veckan som ledde upp till matchen hade Ocampos haft kontinuerlig kontakt med Boca Juniors – och polisen – för att sy ihop en plan som skulle sätta Barritta bakom lås och bom. Bocas nye president, Martín Benito Noel, var ett tag tveksam kring att ge sig in i detta rävspel, men efter Barrittas – och hans lakejers högst ovälkomna besök på träningsanläggningen, några dagar dessförinnan, fällde avgörandet.

På matchdagen när Barritta styrde kosan, i sin Fiat 128, mot Casa Amarilla (Bocas träningsanläggning) för att möta upp med övriga medlemmar i La Doce blev han plötsligt gripen av polisen för hot mot Bocas spelartrupp. Barritta själv ansåg detta var en aning märklig då ingen spelare gjort någon anmäla och det hade inte heller sipprat ut några uppgifter till huvudstadens tidningar. Här luktade det insiderinformation lång väg och Barritta var omgående övertygad om att Ocampos låg bakom. Planen ifrån den f.d. ledaren hade fortlöpt som planerat, men misstaget att bara gripa Barritta skulle visa sig bli ödesdigert. Snart spreds nyheten till hans kumpaner och de tvivlade såklart inte på vem som iscensatt hela planen.

När dessa fick nys om att deras ledare gripits begav de sig omgående till Plaza Matheu där de visste att Ocampos och hans gelikar brukade samlas. När Barrittas gruppering anlänt var det uppenbart att de var i numerärt övertag och dessutom beväpnade. Ocampos och hans medhjälpare lade benen på ryggen och även fast tumultet varade en bra stund, varpå ett antal skott avlossades, var det snart över. Polisen fick rapporter om konfrontationen och bad om att få förhandla med Barrittas gruppering. De svarade att de endast tänkte förhandla ifall deras ledare släpptes fri – det gjorde han. Strax efter klockan tre på eftermiddagen klev Barritta ut ifrån polisstationen och begav sig omgående mot La Bombonera. När han klev in på läktaren med sina vänner ekade; ”Dale Booooo, Dale Booooo, Dale Boca, Dale Boooooo” som aldrig förr. La Doce hade fått en ny ledare och han skulle styra under lång tid framöver.

***

Under åren som följde, efter Barrittas tillträde som ledare, var La Doce involverade i flera sammandrabbningar med motståndarsupportrar. Barritta – som fått smeknamnet ”El Abuelo” (farfar) för sitt gråa hår – styrde falangen med järnhand. Till skillnad ifrån Ocampos såg Barritta potentialen i grupperingen och utvidgade deras inkomstbringande aktiviteter. Och som så många gånger förut i historien – när insatserna ökar brukar också riskerna följa samma riktning.

1983 var La Doce involverade i tre dödsfall i samband med fotbollsmatcher. Vid ett av dessa tillfällen träffades en Racing-supporter med en bengal och avled senare. Även en River Plate-supporter blev bragd om livet efter ett slagsmål som urartat där en egen medsupporter, av misstag, sköt det fatala skottet.

Inkomsterna flödade in till La Doce i en aldrig tidigare sedd hastighet. Förutom att man fick 350 biljetter som man kunde sälja vidare, fick man månatliga pengar ifrån spelarna i truppen. Man idkade därutöver utpressning av butiksägare i området runt La Bombonera och dessutom hade man hand om parkeringen runt arenan – något som var väldigt inkomstbringande. Som ytterligare inkomst skaffade sig Barran två taxibilar med vilka man körde runt i Buenos Aires under veckodagarna och drog in ytterligare pengar till kassan.

Barritta hade ett sådant högt anseende bland landets huliganer att han även ledde våldsfraktionerna när det var dags för landslaget att spela fotboll. Under såväl världsmästerskapet i Mexiko 1986 – som i Italien fyra år senare – var han närvarande. Han var den som förhandlade kontrakt mellan förbundskaptenen Bilardo och förbundets ordförande Julio Grondona. Allt mellan naveln och bröstvårtan var Barrittas. Han var spindeln i fotbollsnätet och han älskade varje minut av det.

På många sätt kände han sig nog oåtkomlig och succesivt började han ta risker som han kanske skulle ha låta bli att ta. Man brukar säga att många stora ledare genom historien har fallit p.g.a. sin egen äregirighet och detta passade förmodligen även bra in på Barritta. Under inledningen på 90-talet skapade han ”La Fundación La Doce” där samtliga pengar ifrån alla av grupperingens illegala – och legala gärningar samlades. Förvånansvärt nog protesterade inte regeringen i Buenos Aires utan lät Barritta och La Doce hållas – åtminstone ett tag. Ironiskt nog hade man namngett ett hus som företagsadress på Villa Lugano. Här bodde Rafael Di Zeo som senare skulle komma att spela en central roll i La Doce. Mer om honom senare.

José Barrittas bröllop. Rafael Di Zeo står precis bredvid honom.

En anledning till att Barritta och Barran fick så pass mycket svängrum, som man fick, kan ha haft att göra med att de dem samtidigt, under denna period, började bli mer politiskt inriktade och stöttade folk inom toppskiktet av såväl delstats – som landets regering. Med hjälp av mutor och liknade importerade man såväl vapen till grupperingen som droger vilka man sedan såldes på läktaren. Detta genererade ett klimat som höll på att gå totalt överstyr och bidrog till en stämning runt Bocas matcher – såväl hemma som borta – vilken var allt annat än familjär.

Rån runt matcherna och konfrontationer med rivaliserade Barras som, inte sällan, inkluderade skjutvapen blev förklarligt nog för mycket. Till slut fick även polis och myndigheter nog. Det började med att regeringen stängde ner ”La Fundación La Doce” under slutet av 1993. På mindre tre år hade emellertid fonden genererat mer än 3,5 miljoner dollar och La Doce levde sannerligen inget liv i fattigdom. Framför allt inte de som rörde sig i toppskiktet av organisationen.

Däremot hade inte Barritto förmågan att läsa av omgivningen – och samhället runt den egna sfären. Nedstängningen av fonden var bara ett första steg för att försöka knäcka La Doce. Grupperingen fortsatte den våldsamma spiral som man redan slagit in på sedan många år tillbaka och alltihop kulminerade med dubbelmordet på de två River Plate-supportrarna 1994. Berättelsen som vi inledde hela denna artikel med.

Nu föll dominobrickorna fortare än någon kunnat ana. Barritta tillsammans med de flesta i hans närmaste krets greps av polisen och tre år efter överfallet dömde de ledaren till 20 års fängelse. Desperat som han blev bestämde sig Barritta för att samarbeta med polisen och ange sina egna vänner inom grupperingen. Detta blev slutet för hans tid som ledare för gruppen. Dessutom fick han själv ändå ett straff på 13 år i fängelset.

Barritta skulle bara komma att sitta lite mer än fyra år i fängelse, p.g.a. gott uppförande, och kom ut redan i december 1998. Under åren i fängelset fick han bara besök av sin närmaste familj, men inte särskilt många av hans gamla vänner bemödade sig med att komma dit. Barritta utmålades som en förrädare av La Doce och i fängelset föredrog han att lyssna på Bocas matcher via radion. Allt för att undvika risken att se en banderoll med orden; ”Abuelo traidor” på La Bomboneras läktare.

José Barritta (El Abuelo) grips av polisen.

Hans första nyårsafton i friheten spenderades i en lägenhet i San Miguel. Därefter flyttade Barritta till San Justo där han en gång i tiden hade växt upp och undvek såväl människor – som diverse journalister. Runt millenniumskiftet blev han alltmer sjuklig och drog på sig en svårbehandlad och återkommande lunginflammation – som han förmodligen åtdragit sig i det dragiga fängelset Devoto.

Den 21 februari 2001 dog José Barritta, 48 år gammal. Vid jordsättningen täcktes hans kista över med en Boca-flagga. Dock dök inga av hans tidigare vänner i La Doce upp, inte heller några spelare eller ledare i klubben. Några enstaka ”vanliga” supportrar närvarade och sjöng ”José, querido, La Doce está contigo” – ”Älskade José, La Doce finns med dig”. Riktigt så kändes det inte den här varma sensommardagen när en av den argentinska fotbollskulturens största personligheter – på gott och ont – lades till sin sista vila.

***

När José Barritta åkte in i fängelset, under mitten av 90-talet, behövde klubbens Barra en ny ledare. Rafael Di Zeo – ni minns mannen vars hus stod som adress till La Fundación La Doce – och hans bror Fernando hade varit något av Barrittas adepter. Han blev La Doce nye ledare i vakuumet som existerade efter fängelsedomen mot Barritta.

Di Zeo skulle komma att visa sig vara ännu mer angelägen om att idka våldsamheter än sin föregångare. Hans epok som ledare för Bocas Barra har varit den mest våldsamma under samtliga år som grupperingen har existerat. Di Zeo har gärna gett sig in i slagsmål gentemot andra grupperingar, polis och snart skulle det visa sig – också folk inom det egna ledet. Även om han utåt sett många gånger försökt ge sken av att vara en ganska lugn personlighet, med ett sinne för affärer – och det är sannerligen något han lyckats med.

Till tidigare inkomster för La Doce, under Di Zeo, kunde Barran nu även addera att man höll guidade turer på La Bombonera för turister. Först och främst sålde man en biljett för en astronomiskt högre summa än vad inköpspriset var och sedan fick man lov att hålla en rundvandring inne på hemmaplanen. Att La Doce hade ett nära samröre med den dåvarande presidenten för klubben Mauricio Macri – som senare blev president för hela landet – är knappast någon hemlighet.

Efter många mindre förseelser, där Di Zeo spenderat enstaka dagar i fängelse, fick han ett längre straff 2007 efter att ha misshandlat en supporter till Chacarita Juniors. Två år fick han sitta bakom lås och bom och under denna epok tog hans högra hand Mauro Martín över rodret. När väl Di Zeo var ute igen var hans tanke, såklart, att återta makten. Han proklamerade inför tidningar och alla som ville höra att han var ledare för La Doce och ämnade att ta tillbaka det som var hans. Mauro Martín var av en annan åsikt. Under tiden som Di Zeo suttit i fängelse hade Martín skapat sig en egen falang med förtrogna inom klubbens Barra och det var bara en tidsfråga innan en större konfrontation skulle bli verklighet.

Under ett möte med Atlético Rafaela gick de båda grupperingarna in genom olika ingångar. Ställde sig på olika delar av kortsidan och startade egna sånger som kolliderade med varandra. För samtliga åskådare var det uppenbart att La Doce nu var delat och att det saknades en tydlighet kring vem som var grupperingens ledare. Den 25 augusti 2012 skedde det ofrånkomliga när de båda fraktionerna kolliderade med varandra. I tumultet blev Martín skottskadad, men överlevde. Kort tid därefter greps Martín själv efter att ha varit misstänkt för mordet av Ernesto Cirino. Medan Martín satt inlåst tog dock plötsligt Maxi Mazzaro på sig mordet och Martín släpptes således. Nu hade hans del av grupperingen tagits över av Fido de Vaux som därmed låg i krig med Di Zeo.

När Martín kommit ut 2014 lät han gammalt groll med Di Zeo vara och tillsammans skapade de en fraktion vilken bestämde sig för att utplåna de Vaux gruppering en gång för alla. De båda skickade ut de Vaux med huvudet före ifrån La Doce och Martín, tillsammans med Di Zeo, bestämde sig för att styra Barran tillsammans. Båda två har varit avstängda ifrån fotboll i landet i omgångar och på senare år har de bara synts till på en handfull av Bocas matcher.

Den 14 maj 2015 utsattes River Plates spelare för en pepparsprejs attack när de gick ut till den andra halvleken mot Boca Juniors på La Bombonera i Copa Libertadores. En person hade placerat sig precis ovanför spelargången och när spelarna gick ut sprejade han de i ansiktet. Ansvarig för detta dåd var Adrián Napolitano som var en del av Bocas Barra. Skandalen nådde astronomiska proportioner och tidningar runt om hela världen skrev om denna hänsynslösa aktion. Napolitano blev utkastad ifrån Boca Juniors som medlem, hans ”sociokort” klipptes och han förbjöds att gå på fotboll igen. Dock varade den avstängningen bara i några år och redan 2019 kunde han gå på fotboll igen.

Rafael Di Zeo tillsammans med Mauro Martín under Bocas bortamatch mot Deportivo Cali i Copa Libertadores.

Sedan Di Zeos fängelsestraff 2007 har inte han, ihop med Martín, synts tillsammans på läktarna särskilt många gånger genom åren. Fram tills i april i år när Boca Juniors mötte Deportivo Cali på bortaplan. Då stod de där, sida vid sida, och hejade på sitt Boca Juniors. Genom årens lopp har Di Zeo närmast blivit en celebritet och han har skrivit fler autografer än många fotbollsspelare gjort. Sista kapitlet är med allra största sannolikhet inte skrivet i La Doces historia. En berättelse kantad av makt, droger och kallblodig död.