Sergio Villar: Paddan ifrån Montevideo som blev en ikon i San Lorenzo

Sergio Villar. Han vann fyra ligatitlar med storklubben under deras gyllene epok mellan 1968 och 1974. Sergio Villar är dessutom den spelare som gjort flesta matcher någonsin för den argentinska storklubben och växte, under sin tid i San Lorenzo, ut till en bärande spelare och klubbikon.

”Y chupe, chupe, chupe, no deje de chupar, el Sapo es lo más grande del fútbol nacional.”

Han föddes i Montevideo, kallades för ”el Sapo” (paddan) sedan barnsben och kom att bli en av de största legenderna i San Lorenzos långa historia. Sergio Villar är fortfarande, än idag, den spelaren som gjort flest matcher någonsin för storklubben. Ingen annan har nämligen, på de senaste dryga fyrtio åren, lyckats passera hans notering på 446 officiella matcher.

Vi tar dock först allting ifrån början. Sergio Villar föddes i Uruguays huvudstad Montevideo under mitten av 40-talet och efter att ha passerat en rad mindre klubbar hamnade han till sist hos Defensor Sporting Club. Här utmärkte han sig snabbt som en bollskicklig försvarare och väckte ett intresse hos den argentinska storklubben San Lorenzo.

På andra sidan av Rio de la Plata-bukten gnuggade styrelsen i San Lorenzo sina händer. De kände omgående att de hade hittat ett kap och spillde ingen tid med att knyta Villar till sig. 24 år gammal gjorde han resan till Argentinas huvudstad Buenos Aires för att skriva på kontraktet med San Lorenzo. Detta skulle sedan komma att bli Villars hem under det nästkommande decenniet.

”Jag anlände till Buenos Aires och därefter gjorde de en intervju med mig på ett kontor som låg framför Viejo Gasómetro. Det var härinne som jag skrev på mitt kontrakt. Efter detta gick vi och käkade lunch. Efter att allting var påskrivet presenterades jag sedan inne på Viejo Gasómetro som var en helt fantastisk arena. Det första jag fick se, när jag anlände till Buenos Aires, var San Lorenzo dåvarande hemmaplan. Detta var en gigantisk arena sett till vad jag var van vid hemma i Uruguay. Det var stora läktare i trä som inte existerade i mitt hemland.”

Under de nästföljande 13 åren skulle den här platsen komma att bli Villars hem och han skulle snabbt lära känna exakt varenda liten millimeter av San Lorenzos dåvarande hemmaplan.

”Det fanns ju delar av planen som inte hade något gräs, utan bara jord. Jag acklimatiserade mig till den här planen allteftersom och lärde mig varifrån man kunde passa bollen bäst ifrån. Jag lärde mig också var det var mindre bra att dribbla och där underlaget inte bjöd in till något skönspel. Jag lärde, helt enkelt, känna hela arenan. Till och med ifrån vilka delar av läktaren som mynten brukade regna in ifrån, var bengalerna tändes och var någonstans andra föremål kunde tänkas kastas in på planen ifrån supportrarna.”

Villar gick rakt in i Primera Division och redan under hans första säsong vann laget ligan i Metropolitana 1968. Detta ikoniska lag kom att få smeknamnet ”Los Matadores” och gick obesegrade genom hela turneringen. Tränaren, under den här historiska säsongen, var en brasilianare vid namn Elba de Pádua Lima (kallad Tim). Han var en speciell herre som, vid den här tidpunkten, var den enda brasilianska tränaren i den argentinska ligan.

”Så fort jag träffade honom tittade han bara på mig och sa ingenting. Jag var ganska liten och väckte inte särskilt mycket uppmärksamhet. Därefter såg han mig träna och sa till mig; ’tröja nummer fyra är din’. Efter att jag gjort min debut 1968, i ett segermöte mot Atlanta med 5-1, var detta min tröja under min resterande tid i storklubben. Jag var en ren försvarare som sällan väckte uppmärksamhet på planen utan väntade till precis rätt tillfälle innan jag tog bollen ifrån motståndarna. Vid den här tidpunkten var yttrarna redan utspridda.”

Villar och San Lorenzo briljerade under guldsäsongen 1968. Laget spelade en fantastisk fin fotboll, gick obesegrade och gavs en frihet till att visa upp sina enorma kvalitéer på fotbollsplanen.

”Tim var en tränare som lät dig spela fotboll. Brasilianare gillar oftast spelande lag. I halvtidspauserna brukade han inte prata särskilt mycket. Förutom att han korrigerade de misstag som vi hade gjort, under den första halvleken, pekade han också ut motståndarens svagheter. Han hade alltid koll på allting.”

Sergio Villar är fortfarande den spelaren som gjort flest matcher någonsin för San Lorenzo.

Villar tjänade avsevärt mycket mer pengar i Argentina än vad han hade gjort hemma i Uruguay. Dock fick han snart nys om att övriga spelare i truppen – de som var argentinare – tjänade ytterligare lite mer än vad han själv gjorde. Dock brydde han sig inte nämnvärt. Villar trivdes nämligen bra med tillvaron i San Lorenzo.

Tränare Tim gav spelarna även en viss frihet när det gällde samlingarna, på spelarhotellen, dagen innan matcherna. Visserligen skulle spelarna infinna sig på hotellet vid en viss tidpunkt, men de fick ändå friheten att gå ut och äta på kvällarna. Det fanns även de som var ute och drack några glas vin för mycket – däribland festprissen Bambino Veira.

”Det var ett fantastiskt lag. Något extraordinärt. Det här laget var som en liten maskin. Vi hade styrka, kvalité, psyke, bra avslutare och två fantastiska målvakter i Irusta och Buticce. Det var en ren njutning att spela vid sidan om Albrecht som hade väldigt mycket personlighet.”

Villar var en viktig del av hela San Lorenzos gyllene epok vilken varade ifrån 1968 till 1974. Under dessa sex år lyckades storklubben vinna fyra ligaguld och tillhörde konstant toppskiktet av tabellen. 1972 blev de bicampeones då såväl Metropolitana – som Nacional-turneringen bärgades under samma kalenderår. Detta var en unik bedrift då ingen annan klubb, dessförinnan, hade lyckats med detta i Argentina.

Tränare för laget var nu en kontroversiell – och högst excentrisk figur vid namn Juan Carlos Lorenzo. Han var en väldigt auktoritär personlighet som ville ha ett finger med i det mesta som skedde inom klubbens väggar. Vissa spelare älskade honom, andra hatade honom. Man skulle kunna säga, utan att överdriva, att Lorenzo var en personlighet som inte riktigt lockade fram en likgiltighet hos motparten. Det fanns bara ytterligheterna när man pratade om honom.

”Jag lärde mig ingenting av Lorenzo. De tränare som man lär sig något av är de som låter dig spela fotboll, som kanske förklarar vissa saker, men samtidigt förstår sig på spelaren. På motsatt sida så den tränare som bara skriker, som driver dig till vansinne och som inte lyssnar på dig – den ger absolut ingenting.”

Villar hade som ett exempel när Lorenzo skulle instruera honom, inför ett möte med River Plate, exakt hur han skulle markera motståndarnas stjärnanfallare Oscar Más. Något som inte föll i god jord hos Villar.

”Jag hade redan markerat honom i minst tio matcher. Jag kunde inte tro det var sant. Jag svarade bara Lorenzo att han inte behövde säga någonting till mig; ’Jag vet hur man markera Más, jag har gjort det många gånger förut och vet precis hur han spelar’ adderade jag sedan. Jag blev förbannad eftersom i stället för att uppmuntra mig genererade Lorenzo rädsla i oss spelare. Det finns tränare som tror att de kan allting, men det stämmer inte.”

Villar var inte heller särskilt imponerad av Carlos Bilardo som han hade, som tränare, lite senare i karriären. ”Han var ytterligare en tränare som skulle blanda sig i allting” har Villar sagt, vid flera tillfällen, om Argentinas framtida landslagstränare som ledde landet till VM-guldet 1986.

Under slutet av 70-talet började saker och ting att raseras för San Lorenzo. Klubben hade ekonomiska problem samtidigt som samhällsklimatet, rent generellt, var väldigt ansträngt under militärdiktaturen som rådde i landet. Regimen bestämde sig, under slutet av årtiondet, för att lösa in San Lorenzos hemmaplan Gasómetro och i en handvändning försvann ett stycke historia ifrån den argentinska fotbollskartan. Men kanske allra mest essentiellt försvann storklubbens hem och det som hade varit platsen de spelat sina hemmamatcher på under nästan hela sin existens.

”Det var en överraskning för oss alla, men vem skulle våga säga någonting om saken vid den här tidpunkten? Ingen vågade såklart göra detta med rädslan för repressalier. San Lorenzos klubbledning var också tvungna att acceptera det hela, det fanns inget annat alternativ. De fick snabbt börja leta efter en ny arena där vi kunde spela våra hemmamatcher. Eftersom vi inte hade någon, under många år, fick vi hyra andras i stället. Jag kände en enorm sorgsenhet eftersom de (militärregimen) hade tagit bort mitt andra hem. Det var smärtsamt. Samtidigt fanns det inte mycket mer att göra åt saken. Detta eftersom hela situationen i landet var dålig.”

San Lorenzos guldlag 1968 som gick obesegrade genom hela säsongen.

Villar spelade i San Lorenzo ända fram till 1981 då han, efter en argumentation med tränaren Victorio Cocco, inte längre fanns kvar i storklubbens framtidsplaner. Av just den här anledningen spelade han också, i princip, ingenting under den säsongen då storklubben ramlade ur Primera Division. Villar fanns dock, till synes oförklarligt nog, med vid den avgörande nedflyttningsmatchen samma år.

”Jag borde inte ha varit med i den här finalen eftersom detta sedan brännmärkte mig. Först och främst spelade jag eftersom jag fortfarande hade starka känslor för klubben. För det andra kom en grupp supportrar hem till mig och bad om att jag skulle spela matchen för att rädda klubben ifrån nedflyttning. De frågade mig om jag var upplagd för det och jag svarade jakande på detta. Därefter pratade de med Juan Carlos Lorenzo (som hade ersatt Cocco) och han bestämde sig sedan för att sätta in mig i finalen. Detta brännmärkte mig eftersom jag därmed blev involverad i nedflyttningen.”

Villar har själv poängterat att detta var den värsta dagen under hela hans karriär. Kort därefter lämnade han San Lorenzo och skrev i stället på för All Boys. Numera är han involverad i El Ciclóns ungdomsakademi, men är fortsatt en igenkänd personlighet i Buenos Aires.

Dessutom finns det en något annorlunda relik ifrån Villars karriär på San Lorenzos museum ”Jacobo Urso”. Förutom ett par skor, som har tillhört den gamle ytterbacken, finns även Villars ena menisk i en liten glasbehållare. När han opererade denna, under sin aktiva karriär, fick han med sig menisken som en souvenir att ta med sig hem. Behållaren innehåller också vätskan formaldehyd för att inte menisken ska förtvina bort med tiden.

”Direktören på museet frågade mig en gång om där fanns något som jag ville donera till dem ifrån min karriär. Jag svarade att jag hade ett par skor som vägde flera kilo vardera och som jag hade använt när vi vann guldet 1968. När jag kom dit för att överräcka dessa berätta jag också att jag hade ett fragment av min menisk och som låg i formaldehyd. Direkt svarade direktören mig; ’ta genast hit den. Något liknande kan inte finnas på något annat fotbollsmuseum i hela världen.’ Därför tog jag hit det och än idag finns en bit av min högra menisk att se på San Lorenzos museum. Här kan vem som helst beskåda detta fragment av historia.”

Sergio Villar var totalt okänd när han anlände till San Lorenzo under slutet av 60-talet. När han lämnade 13 år senare hade han satt ett enormt stort avtryck i klubben som lever vidare än idag. Han är fortfarande den spelaren som gjort flest matcher någonsin i föreningens historia och dessutom vann han fyra ligaguld med San Lorenzo under deras gyllene epok.

Avslutningsvis skulle det såklart vara intressant att få veta varför den f.d. försvararen, genom hela sitt liv, har kallats för El Sapo (paddan).

”Jag älskade att hoppa i vattenpölar som liten. Hemma i Montevideo brukade jag leka i dessa. När min mamma skickade i väg mig till affären för att köpa något tog jag alltid tillfället i akt och hoppade i vattenpölen nära mitt hem. En dag såg min granne mig och sa till min mamma; ’din son är ju en liten padda, han kastar sig hela tiden i pölarna.”

Denna padda växte sedan upp och blev en stor ikon i San Lorenzo. Detta är nästan som en omvänd sagoberättelse, men med den lilla skillnaden att den här sagan är sann.