Fabián Cancelarich: Mr. Guiness Rekordbok

Fabián Cancelarich. Han var med vid världsmästerskapet i Italien 1990, men spelade inte en enda minut under turneringen. Fabían Cancelarich är knappast den förste spelaren som folk tänker på när de hör det argentinska landslaget nämnas, men målvakten var sannerligen med om en rad besynnerliga saker under sin aktiva spelarkarriär.

Det är förmodligen inte särskilt många människor som känner till vem Fabián Cancelarich är – och vad han åstadkom under sin fotbollskarriär. Han var nämligen sällan i händelsernas centrum, men trots detta finns det belägg för att målvakten borde ha kommit med i Guinness Rekordbok, inte en -, inte två – utan en handfull gånger. Åtminstone om man ska tro huvudpersonen själv.

”Jag tror inte att jag är med i boken alls, men jag borde ha flera kapitel.”

Han är mest troligt ensam om att ha släppt in tre mål – i en och samma match – ifrån en målvakt. Detta hände i november 1999 när Vélez-målvakten, José Luis Chilavert, slog dit tre straffar på Cancelarich i ett möte som Vélez vann med 6-1 över Ferro.

”Jag blev inte arg på Chilavert eftersom han hade skjutit straffar lång tillbaka i tiden. Det är sådana saker som kan ske inom fotbollen. Och visst var några av straffarna lite tveksamt dömda, men så är livet. Chilavert sköt samtliga tre, gjorde mål på alla och detta är ett världsrekord. Det är jag helt säker på.”

Cancelarich stod även i mål när den ikoniska Boca-anfallaren, Martín Palermo, sköt en straffspark – som gick i mål – med båda fötterna. Jo ni läste rätt. Anfallaren slog ihop vänster – och högerfoten precis vid avslutet vilket gjorde att straffen slogs med två fötter. Om detta är ett världsrekord eller inte är såklart svårare att befästa, men Cancelarich hävdar såklart detta.

”Allting hände mig. En straff som slås med två fötter, har du hört något liknande? Det skedde i ett möte mellan Boca och Platense.”

Enligt målvakten finns det även belägg för att hävda att han stod i mål när den sista matchen i Argentina – och kanske hela världen – spelades med kvadratformade stolpar. Detta var något som användes förr, men som sakteligen övergick till de runda stolparna som existerar idag.

”Det var kvadratiska stolpar gjorda av trä. Jag tror t.o.m. att det var den sista matchen i hela världen med den här typen av stolpar. Detta skedde i ett möte mellan Ferro och Newell’s Old Boys i juni 1994. Detta var också den sista matchen som Carlos Griguol ledde Ferro i. Utöver detta har jag varit uttagen i landslaget massvis med gånger utan att ha spelat en enda minut.”

Just den sista punkten stämmer definitivt. Cancelarich blev uttagen till minst trettio landskamper för det argentinska landslaget utan att göra en enda minut i den blåvita landslagsdressen. Vi ska återkomma till detta lite senare i texten, men först ska vi titta lite närmare på målvaktens karriär i det stora hela.

Fabián Cancelarich inledde sin fotbollsbana i Ferro Carril, under inledningen av 80-talet, och kom fram genom deras ungdomsakademi. Väl uppe i A-truppen gjorde han bra ifrån sig och var med om att vinna ligan 1984. I Ferro skulle målvakten komma att spela ända fram till 1992 då han gick vidare och spelade för Belgrano, Newell’s Old Boys, Millonarios i Colombia, Huracán och Platense. Detta innan han återigen var tillbaka i den grönvita klubben för en andra sejour.

Under den här perioden blev Cancelarich uttagen i den argentinska landslagstruppen och till världsmästerskapet i Italien 1990 fanns han med. Även om det tog sin lilla tid. Först var nämligen Nery Pumpido, Luis Islas och Sergio Goycochea de tre målvakterna som Bilardo tänkte satsa på. Men när Islas valde att lämna truppen, när han inte fick en garanti ifrån förbundskaptenen om att han skulle få bli förstemålvakt, öppnade sig en dörr upp för Cancelarich som anlände till Italien för att fylla rollen som tredjemålvakt.

I den andra gruppspelsmatchen, mot Sovjetunionen, skadade sig Nery Pumpido vid en utrusning och bröt sitt skenben. Därmed fick Goycochea komma in i stället och plötsligt var Cancelarich andramålvakt i landslaget. Detta renderade också i att Ángel Comizzo kallades in som ny tredjemålvakt.

”Jag var en av de sista spelarna som anslöt till samlingen i Italien. Vår inhemska liga, i Argentina, hade precis avslutats under mitten av maj och enligt den argentinska pressen stod det mellan mig och Comizzo kring vem som skulle få platsen som tredjemålvakt. Jag minns att jag spelade den avslutade omgången och sedan fick jag ett samtal ifrån förbundet som sa att jag skulle resa till Italien. Dagen efter tog jag ensam ett flygplan till Europa. Ödet ville sig sedan att även Comizzo fick ansluta efter skadan på Pumpido.”

Förhoppningen steg också inom Cancelarich kring att han kanske, eventuellt, skulle få chansen när Pumpido skadade sig.

”Jag tänkte att chansen kanske ändå fanns där med tanke på att även Goycochea kom till mästerskapet med lite speltid i bagaget. Men lyckligtvis valde Bilardo honom. Det blev ju nämligen ett ganska bra beslut i slutändan, haha.”

Sergio Goycochea blev den stora hjälten för Argentina, under världsmästerskapets gång, och räddade flera avgörande straffar på landslagets väg mot VM-finalen. Cancerlarich fick i stället följa upplösningen av turneringen ifrån sidlinjen och kunde härifrån begrunda sin stora idol Diego Maradona.

”Diego har alltid varit min idol. Att få spela med honom var det största i min karriär. Att se honom spela trots sin svullna ankel var väldigt känslosamt. Han tog av sig sin sko och du kunde verkligen inte förstå hur han kunde spela med den svullnaden. Efter mötet med Brasilien blev det ännu värre. Redan i halvtid, av den matchen, sa läkaren till Diego att han inte kunde fortsätta spela, men ingen kunde tala om för Maradona att han inte skulle spela. Han gick ut i den andra halvleken och slog en utsökt passning till Caniggia som avgjorde matchen.”

Cancelarich har berättat att han inte har kvar någon av sina landslagströjor, men likväl finns silvermedaljen alltjämt i hans ägo.

”Jag är evigt tacksam till livet och till fotbollen. Det känns inte som att jag har några saker kvar att uppfylla. Kanske att jag hade velat spela någon match i landslaget, men jag ska inte klaga.”

Under sin karriär hade Cancelarich smeknamnet ”Teresa”, vilket man såklart blir en aning nyfiken på anledningen till detta.

”Sanningen är att nästan ingen kallar mig detta längre. Jag fick detta smeknamn när jag spelade i Ferros ungdomslag. På klubbanläggningen fanns det en dam som hette Teresa och som hade ett liknande hår som jag. De andra ungdomarna skulle jävlas lite med mig och började kalla mig för Teresa. Jag kom upp i A-laget och samtliga kallade mig för detta även där. Men numera säger alla Fabián.”

Cancelarich var även med när Argentina vann Copa América 1991 och King Fadh Cup året efter – en föregångare till Confederations Cup. Efter att ha spelat sin andra sejour med Ferro avslutade Cancelarich sin karriär med Central Córdoba under inledningen på 00-talet. Bortsett ifrån ligaguldet, med Ferro, 1984 blev det inte fler klubblagstitlar för målvakten.

Efter spelarkarriären fokuserade Fabián Cancelarich på att träna nya målvakter och har arbetat under många år i Ferro med just detta. Om målvakten någonsin kommer att komma med i Guiness Rekordbok, eller inte, återstår såklart att se. Han själv menar givetvis att så borde vara fallet. ”Jag är Guiness Rekordboks målvakt” har han själv konstaterat och onekligen har han varit med om några väldigt speciella ögonblick under sin karriär.