Luis Monti: Den ende spelaren som spelat två VM-finaler för två olika landslag

Luis Monti. Att ha spelat två VM-finaler för två olika länder är unikt och något som idag är omöjligt att genomföra. När Monti gjorde det på 30-talet var det ett tecken på att fotbollen var väldigt olik gentemot dagens. Att ha spelat i två raka VM-finaler, för två olika länder, är nämligrn Luis Monti ensam om i fotbollshistorien.

Även om Monti inte vann VM 1930 för Argentina spelade han en viktig roll i världsmästerskapet. Han var, utan tvekan, en av Argentinas första mittfältsstjärnor. Att Monti, efter en flytt ifrån San Lorenzo till Juventus, valde att representera Italien var givetvis en tung smäll för Argentina.

Luis Monti föddes 1901 i Buenos Aires och började spela fotboll för Huracán där han också blev mästare. Efter en ytterst kort period i Boca Juniors, endast några månader, tog karriären fart på nytt i San Lorenzo. Med den rödblåa storklubben vann Monti återigen ligan och utvecklades till en av Argentinas bästa mittfältare. Han var inte bara en bollvinnare utan hade också en säregen blick för spelet samt en klinisk passningsfot.

Parallellt med sitt fotbollsspelande jobbade Monti som kommunalarbetare i Buenos Aires. Men trots två inkomster var han knappast förmögen. Montis totala lön på knappt 200 dollar var inget man levde något lyxliv på.

Om vi återgår till VM 1930. Luis Monti spelade, som sagt, en mycket viktig roll för sitt Argentina. Det var hans mål, i den 81:e minuten under öppningsmatch mot Frankrike, som skilde lagen åt. I den sista gruppspelsmatchen mot Chile hamnade han i slagsmål med Arturo Castro som tyckte att Monti tacklat honom onödigt hårt. Hans hårda spel satte inte bara motspelare ur spel. Han sägs själv ha spelat finalen mot Uruguay med en skada.

Monti ska också ha blivit mordhotad, precis som flera av hans medspelare, innan finalen. Ett mordhot som blev än mer personligt under halvtidspausen. Argentina ledde med 2–1 när Monti fick meddelandet att ifall Argentina inte förlorade matchen skulle hans fru och dotter mördas.

Detta kan såklart förklara Argentinas tillsynes oförklarliga genomklappning under den andra halvleken. Dödshoten hade satt sina spår, men inte enbart hos Monti och hans medspelare. Domaren, en belgaren vid namn John Langenus, hade gjort upp en flyktplan på förhand. Ifall saker skulle urarta kunde han ta sig snabbt ombord på Atlantenångaren tillbaka till Europa.

Polisen var noga vid insläppet och kollade att ingen supporter tog med sig något vapen in. Argentina förlorade finalen och Monti kunde pusta ut. Hans familj var säker. Men trots detta var han säkerligen, innerst inne, enormt besviken över att inte ha blivit världsmästare.

Trots att det gått över 80 år sedan finalen mot Uruguay har fortfarande inte anfallaren Francisco Varallo släppt hur paralyserad Monti och hans medspelare blev av mordhoten.

”Dom(Uruguay) drog nytta av fördelen med att vara hemmanation. Många av våra spelare var rädda för konsekvenserna. Luis Monti var en fantastisk spelare, men den dagen var han helt blek. Om en uruguayare ramlade var han framme och försökte hjälpa honom upp direkt. Han hade mottagit mordhot innan matchen och i halvtid, men det var inget jag brydde mig om. Det var flera uruguayare som sa till mig att dom skulle döda mig, men inget sånt påverkade mig.”

Luis Monti i Argentinas landslagströja.

När Monti beslutade sig för att lämna San Lorenzo – och Argentina efter VM-slutspelet för att istället söka lyckan i Italien var det ett tecken. Argentinska ligan var inte tillräckligt attraktiv med sina låga löner och förmåner. Spelarna insåg snabbt sitt värde och tyckte sig se gräset, på andra sidan Atlanten, som betydligt grönare.

Montis övergång till Juventus var bara en i raden av liknande klubbövergångar vid denna tidpunkt. Snart var argentinska klubbar tvungna att förändra tankesättet för att inte riskera att förlora sina bästa spelare. Argentinsk fotboll var efter detta aldrig sig likt igen. Amatöreran var ett minne blott, profesionalismen bankade nämligen på dörren.

Juventus erbjöd Monti 5000 dollar i månaden, ett fint hus och en ny bil (Fiat 509). Detta var givetvis en möjlighet han inte kunde missa. Monti ska dessutom ha blivit meddelad att självaste Mussolini varit involverad – och hade pushat för en affär. En del har avfärdat detta som enbart ett rykte med tanke på att Mussolinis sympatier låg hos Lazio och inte Juventus. Oavsett vad är det inte helt ologiskt att tänka sig att Mussolini hade ett finger med i spelet.

Luis Monti vann flera titlar med Juventus.

Luis Montis familj hade italienskt påbrå och därför kunde han omgående ansöka om  medborgarskap vilket också gjorde honom till en kandidat för det italienska landslaget. Fram tills denna tidpunkt hade Monti gjort 16 framträdande för sitt Argentina och åstadkommit fem mål. Nu var det Italien som påkallade hans uppmärksamhet.

Vid ankomsten till Juventus påpekades det att Monti inte alls var i särskilt god fysisk form utan han sattes därför, omgående, på ett intensivt träningsprogram. Det gick ganska snabbt för Monti att komma i form och omgående kastades han in i Juventus startelva.

12 månader efter ankomsten till Italien var det dags att bli inkluderad i Vittorio Pozzos italienska landslag. Den skicklige förbundskaptenen hade utarbetat en egen formation som han kallade för ”Metodo”.

Den gick egentligen ut på att ta den populära formationen, på den tiden, 2-3-5 och dra tillbaka två anfallare vilket gav en 2-3-2-3-formation. Detta förstärkte defensiven, men gav samtidigt en flexibilitet i offensiven. Dom två första mittfältarna, på kanterna, kunde dessutom falla tillbaka och skapa tidernas första fyrbackslinje.

Vittorio Pozzo tänkte, med andra ord, utanför boxen och hade Monti som en fundamental pjäs i sitt lag. Monti skapade en avgörande länk med Bologna-försvararen, Eraldo Monzeglio, som f.ö. sägs ha haft en nära relation med Mussolini.

Fascisternas överhuvud – och landets högste ledare hade inga tankar på något annat än att Italien skulle vinna VM-guld när världsmästerskapet spelades på hemmaplan 1934. Premiären tog plats på Stadio Nazionale PNF där bokstäverna PNF stod för det fascistiska partiet Partito Nazionale Fascista.

Italien vann premiären med hela 7-1 över ett USA som faktiskt varit ett av överraskningslagen under VM i Uruguay. Monti blev mållös, men Raimundo Orsi (även han född i Argentina) gjorde två av målen. Kvartsfinalen mot Spanien gick till omspel där ett mål ifrån Giuseppe Meazza avgjorde matchen till italienarnas fördel.

Matchen var stundtals brutal och faktum är att en av Italiens mittfältare, Mario Pizziolo, bröt benet och spelade aldrig för landslaget igen. Detta trots att han endast var 24 år vid tillfället för skadan.

I semifinalen väntade Österrike som hade ett väldigt passningsskickligt lag med tränaren Hugo Meisl bakom spakarna. Laget hade fått smeknamnet ”Der Wunderteam” hemma i hemlandet och den störste stjärnan var Matthias Sindelar. Uppgiften föll på Monti att markera storstjärnan och det var något han gjorde med bravur.

Matchens enda mål blev kontroversiellt. Österrikes målvakt hade gång på gång attackerats hårt av dom italienska spelarna utan att den svenske domaren, Ivan Eklind, gjort något åt saken. När väl segermålet föll var det efter att Giuseppe Meazza stångat bollen ur händerna på målvakten varpå Enrique Guaita petat in stolpreturen i mål.

Föga förvånande kritiserades Ivan Eklind hårt av dom österrikiska spelarna, men något vidare gehör fick dom inte för dessa klagomål. Istället tillsattes Eklind att även dömma finalen vilken spelades på Stadio Nazionale PNF i Rom. Dagen före finalen mot Tjeckoslovakien anlände ett telegram till det italienska spelarhotellet. Det var signerat av Benito Mussolini och löd enligt följande.

”Vinst eller död gentlemän. Om tjeckerna är korrekt, är vi också korrekta, det är det första. Men om dom vill vinna och mobba oss, ni italienare måste slå tillbaka och motståndare ska falla. Lycka till imorgon. Vinn. Om inte kommer ni krascha”.

Budskapet var så tydligt det kunde bli och spelarna ville helst inte ta reda på vad ordet ”krascha” hade för egentlig innebörd. 55.000 åskådare hade tagit sig till Stadio Nazionale PNF i Rom för att se finalen. Inför matchen spelades Himno al sole (Hymnens själ) och överallt på läktare syntes folk iklädda den typiska fascistiska svarta klädseln.

Den första halvleken slutade mållös och i halvtidspausen kom ytterligare ett meddelande ifrån Mussolini.

”Ni är ansvariga för er framgång, men om ni misslyckats. Må gud hjälpa er”.

För Montis del var detta som att återuppleva gamla, traumatiska, minnen ifrån VM-finalen 1930. Ironiskt nog kunde han konstatera, även om jag tvivlar på att han såg det komiska i det hela där och då, att i världsmästerskapet 1930 ville dom döda honom ifall han vann – i Italien ville dom döda honom ifall han INTE vann.

Mussolinis hot gjorde väldigt lite för att förbättra italienarnas prestation under den andra halvleken. Istället tog Tjeckoslovakien ledningen genom Antonín Puč med mindre än tjugo minuter kvar på matchklockan. Det italienska laget såg nästan paralyserade ut och Tjeckoslovakien hade två jättelägen till att döda finalen. Dessa missar skulle visa sig bli ödesdigra.

Med mindre än tio minuter kvar på matchklockan kvitterade Raimundo Orsi och fick såväl Mussolini – som hela publiken att skrika ut sin glädje. Finalen gick till förlängning och även fast matchen varit jämn lutade det mesta ändå åt Italien. Stor matchhjälte blev Angelo Schiavio när han, med ett lågt avslut, överlistade tjeckoslovakernas målvakt František Plánička.

Italien var världsmästare med dom argentinskfödda spelarna Luis Monti, Raimundo Orsi och Enrique Guaita i laget. Jules Rîmet-pokalen hissades mot skyn och publiken jublade. Mussolini hade dessutom plockat fram en extra trofé eftersom han ansåg att VM-pokalen var på tok för liten.

För Luis Montis vidkommande hade han blivit historisk som den förste – och till denna dag ende spelaren som spelat två VM-finaler med två olika landslag. Han spelade vidare i Juventus fram till 1939 innan han valde att lägga skorna på hyllan. Efter spelarkarriären tränade Monti en rad klubbar i Italien, men även Huracán hemma i Argentina.

1983 gick Luis Monti bort – 82 år gammal. Han lämnade efter sig en bedrift som ingen, någonsin, kommer att uppnå igen. Att spela två raka VM-finaler, med två olika landslag, är något unikt som numera är omöjligt att genomföra. Men på 30-talet var det genomförbart och Luis Monti tog beslutet att göra det omöjliga möjligt. Dessutom blev han världsmästare.