Ramón Medina Bello. Med sitt stenhårda avslut gjorde han sig känd som en målfarlig anfallare i Argentina under slutet av 80-talet och vidare in under hela 90-talet. Ramón Medina Bello spelade för såväl storklubbar som Racing och River Plate, men representerade även japanska Yokohama och avslutade sin karriär i en jordnära förening endast åtta mil ifrån sin födelsestad.
Han var van vid att kämpa för sin överlevnad och att växa upp under spartanska förhållanden. Ramón Medina Bello föddes, i den lilla argentinska staden Gualeguay, som den äldsta av sex syskon. Hans föräldrar kämpade med näbbar och klor för att lyckas placera tillräckligt med mat på bordet till sina barn. Pappan arbetade med djur – både som veterinär, men också som jägare och då främst av sumpbäver samt capybara. I unga år fick Medina Bello hjälpa till med jagandet och detta blev sedan något som han har fortsatt med även efter fotbollskarriärens slut.
Under egentligen hela sin tid som fotbollsspelare gjorde sig Medina Bello känd som en timid och tystlåten personlighet inom en annars ganska högljudd argentinsk fotboll. Hemma i Gualeguay spelade han för föreningen Urquiza, men redan i tonåren fick han chansen att provspela för storklubben Racing, i Avellaneda, och erbjöds därefter en plats i föreningens ungdomsakademi. Vid första resan till huvudstadsområdet ville han dock snabbt vända hem igen, eftersom han saknade sina föräldrar. Lyckligtvis blev den unge Medina Bello övertalad till att stanna.
”Under den första månaden, efter att jag hade anlänt till Buenos Aires, ville jag åka hem direkt och lämna allting. Men mina föräldrar övertygade mig att stanna. De sa att detta var min stora chans i livet och jag lyssnade på dem.”
Medina Bello började därefter att bo på klubbens internat som fanns inne på föreningens hemmaplan El Cilindro. Här spenderade han dagarna – och nätterna tillsammans med andra ungdomsspelare som kommit ifrån inlandet med drömmar om att nå Primera Division. I de små – och spartanskt inredda rummen samtalade de med varandra kring livet i största allmänhet, men också framtiden och den brännande längtan efter sina nära och kära.
Lyckligtvis hade spelarna på Racings internat en äldre dam till sitt förfogande som hjälpte de och tog hand om ungdomarna som om de vore hennes egna söner. Damen i fråga hette Tita Mattiussi och hon bodde under hela sitt liv på Racings träningsanläggning. Hon gifte sig aldrig då hon tydligt hade gjort klart att storklubben var hennes stora kärlek i livet.
”Mitt minne av henne är väldigt fint. Hon sa alltid; ’jag har många söner’. Ungdomarna på internatet var nämligen hennes familj. Därutöver hade hon sex hundar och brukade dessutom mata duvorna och diverse katter. Alla tyckte väldigt mycket om henne. Hon gick upp väldigt tidigt på morgonen och sjöng sedan för att väcka oss.”
Trots hemlängtan fann sig Medina Bello ändå ganska snabbt tillrätta i Racings ungdomslag. Snart började han också att göra sig ett namn som en notorisk målgörare och gjorde över fyrtio mål – utspritt över två säsonger – tillsammans med klubbens ungdomslag. Debuten i Primera Division kröp allt närmare och snart skulle den också komma för Medina Bello.
Arton år gammal fick han göra sina första minuterar i landets högsta division. I ett möte med River Plate presenterade sig den unge anfallaren på bästa möjliga sätt när han stod för lagets enda mål i en match som slutade 1-1.
”Jag var väldigt nervös under den matchen. Alla supportrar som fanns på arenan och ovanpå detta skulle vi dessutom ställas mot inga mindre än River Plate. Lyckligtvis lyckades jag göra mål. Jag kunde knappt tro att det var sant, min första match och direkt fick jag näta. Jag tänkte omgående på min familj hemma i Gualeguay och hur glada de säkerligen var för min skull.”
Tidpunkten att komma upp i Racings A-lag var kanske emellertid inte den mest optimala för Medina Bellos vidkommande. Faktum var nämligen att storklubben var mitt i en lång titeltorka där laget inte hade vunnit ligan sedan 1966. Supportrarna var, generellt sett, nästan konstant uppretade och detta var något som den unge anfallaren omgående kände av.
”Jag kände inte direkt någon press, men ångest och oro, absolut. Supportrarna visste någonstans att laget var ämnade för att vinna stora saker. Segern i Supercopa var något helt fantastiskt, men mer än så lyckades vi dessvärre inte med.”
Supercopa Sudamericana var en turnering som spelades mellan 1988 och 1997. Turneringen utgjordes av klubbar som någon gång i historien hade lyckats att bärga Copa Libertadores. Racing vann den första upplagan av turneringen efter att ha besegrat brasilianska Cruzeiro, i finalen, med sammanlagt 3-2. Under 90-talet skulle därefter Racings situation, rent institutionellt, komma att förvärras ännu mer och i slutändan var klubben snubblande nära att försvinna helt och hållet ifrån den argentinska fotbollskartan.
Lyckligtvis för Medina Bello hade han turen att kunna ta sig vidare i karriären och hamnade i stället hos River Plate. Här anlände han till en trupp som, under 90-talet, skulle komma att dominera den inhemska fotbollen, men också triumfera på den kontinentala scenen.
”I Racing var saker och ting nästan aldrig enkelt. Supportrarna hejade alltid fram oss, men det var ändå svårt. Samtidigt hjälpte aldrig klubbens institutionella situation till. Sett ur det här perspektivet hade jag tur. När de största problemen började dyka upp gick jag till River.”
Medina Bello fann sig snabbt till rätta i sitt nya lag och tämligen omgående lyckades han att göra mål på sin forna klubb Racing. Känslorna kring målet tog överhanden och anfallaren var nära att börja fira mot sin gamla klubb – något han inte direkt hade planerat att göra.
”Det var mitt första mål i River, men jag lyckades att reagera i precis rätt tid. Jag var på väg att springa bakom målet och fira när jag hann stoppa mig själv. Det var känslorna som nästan tog överhanden där.”
Tillsammans med River Plate hade Medina Bello sina klart bästa år i karriären. Under sina dubbla sejourer i klubben vann anfallaren ligan sex gånger och Copa Libertadores en gång. Därutöver blev han dessutom uttagen i det argentinska landslaget och var med vid såväl Copa América-triumfen 1991 – som 1993. Dessutom blev han utsedd till årets spelare i Argentina 1993.
När världsmästerskapet skulle spelas i USA 1994 var Medina Bello också uttagen i Alfio Basiles trupp. Konkurrensen kring anfallspositionerna var emellertid stenhårda och speltiden blev därefter. Han fick göra två kortare inhopp i gruppspelsavslutningen mot Bulgarien – och i åttondelen mot Rumänien, men i övrigt blev det inga fler minuterar i mästerskapet för Medina Bellos vidkommande. Turneringen slutade i moll för Argentinas del med Maradonas dopingskandal, efter mötet med Nigeria, och uttåget mot Rumänien i åttondelsfinalen.
”Alla spelare vill såklart alltid spela, men samtidigt var jag väldigt införstådd med att övriga anfallare i truppen var högre upp i rangordningen. Samtidigt tränade jag givetvis hårt för att kanske få min chans.”
Maradonas dopningsavstängning renderade, till stora delar, i Argentinas kommande uttåg ur turneringen. Utan sin lagkapten – och stora stjärna hade landslaget svårt att få ordning på spelet igen. Dessutom påverkade det såklart truppen rent psykologiskt att inte längre ha Diego i truppen.
”Vi spelade inte jättedåligt utan Maradona, men samtidigt var truppen, rent mentalt, inställda på att spela tillsammans med honom. När vi fick reda på att han hade blivit avstängd var truppen helt förstörd. Det var en minst lika hård smäll rent mentalt – som fotbollsmässigt.”
Tiden i landslaget gav Medina Bello, förutom fina erfarenhet och glädjen att spela med landets främsta spelare, också en mindre angelägen sak i livet. Det var nämligen under världsmästerskapet i USA som anfallaren blev flygrädd efter en mindre trevlig upplevelse efter mötet med Bulgarien.
”Under världsmästerskapet 1994, efter att ha förlorat mot Bulgarien, var det dags för oss att spela på en annan plats än tidigare under gruppspelet. Under resan dit hamnade vi mitt i en storm. Vid ett tillfälle satt vi bara och väntade på smällen som skulle göra slut på hela flygplanet. Vissa av oss passagerare började skrika och jag fick således en fruktansvärd upplevelse kring detta. Dessutom var vi tvungna att flyga ytterligare en gång den här dagen, men vi spelare ville absolut inte göra det.”
På klubblagsnivå valde Medina Bello att hoppa på ett äventyr som flera andra landsmän också gjorde vid samma tidpunkt. Den japanska ligan hade startat upp, med dunder och brak, under inledningen på 90-talet och pengarna flödade in till den nystartade ligan. Spelare ifrån världens alla hörn lockades till det asiatiska landet med fina löner och ett ganska bekvämt fotbollsliv där kravställningen inte ens var i närheten av den som spelarna var vana vid.
Medina Bello skrev på för Yokohama Marinos och kom att spendera de nästkommande två åren i landets liga. Det som anfallaren slogs mest av, under sin tid i Japan, var hur punktliga japanerna alltid var och hur enormt välorganiserat samhället hade utvecklats till.
”Om de sa att tåget skulle gå 18:05:45 då kunde du vara säker på att det också skulle gå exakt vid den tidpunkten. En annan speciell sak var att trots att vi bodde i ett elvavåningshus hörde vi aldrig någonting ifrån våra grannar. Det kändes ibland som att vi inte hade några.”
Snart var Medina Bello dock tillbaka i Argentina igen och tillsammans med River Plate skulle han försätta att skörda framgångar. Under hela sin spelarkarriär gjorde sig anfallaren känd som en rörlig spelare med ett enormt kraftfullt avslut. Faktum är att många menar på att hans stenhårda avslut, på många sätt och vis, definierar en hel era inom den argentinska fotbollen.
Medina Bellos smeknamn var; ”Mencho” och ett uttryck som florerade under 90-talet hette att; ”man sköt en Menchazo”, vilket var – och är än idag ett stenhårt avslut som inte nödvändigtvis behöver träffa målet.
”Det är fantastiskt att supportrarna minns mig. Det gör mig glad. Jag träffar ofta på supportrar som säger; ’du gjorde många mål, men ibland sköt du också enormt högt över målet’. Då brukar jag svara; ’den som aldrig testar, den gör heller aldrig mål’ och sen skrattar vi tillsammans.”
En gång i Racings ungdomslag lyckades faktiskt Medina Bello dra på ett sådant galet hårt – och långt skott att bollen hamnade på motorvägsleden som går igenom huvudstaden Buenos Aires. Själv menar han också på att det finns ingenting som slår ett praktfullt avslut, som gör att hela målställningen – inklusive nätet – skakar efteråt.
”Om jag ska välja mellan att placera bollen, eller dundra på, väljer jag det sistnämnda. Vet du hur hela målburen rör sig efter ett sådant avslut? Nätet nästan brinner och ger ifrån sig ett härligt ljud. Det är obetalbart.”
Trots sina fina bedrifter på hemmaplan lockade aldrig Medina Bello till sig ett intresse ifrån de största ligorna i Europa. Hans egen förklaring till detta var helt enkelt att han inte var en traditionell målgörare, som till exempel Gabriel Batistuta. I stället gillade Medina Bello att röra sig ut mot kanterna och vika inåt i planen.
Åren med River Plate blev, som sagt, väldigt positiva rent sportsligt för anfallarens vidkommande. Pokalerna staplades nästan på hög och han blev en uppskattad figur bland storklubbens supportrar. Dock fanns det en sak som skavde litegrann. Anfallaren lyckades aldrig att göra mål på ärkerivalerna Boca Juniors. Av någon anledning framstod alltid rivalens målvakt, Navarro Montoya, som ett oövervinnerligt spöke i målet.
”Jag lyckades aldrig att göra mål på honom. Han täppte till varenda gång och kom väldigt långt med sin ”Hugo Gatti-stil. Jag har kvar den där nageln i ögat att jag aldrig lyckades att näta mot just Boca Juniors.”
Inför en försäsong med River Plate fick Medina Bello plötsligt reda på av storklubbens dåvarande tränare, Ramón Díaz, att han inte längre ingick i tränarens planer. Tidpunkten för beslutet var högst olyckligt eftersom transferfönstret precis hade stängt och anfallaren hade således ingen möjlighet att hitta en ny klubbadress. Detta innebar också en smärtsam brytning mellan Medina Bello och Ramón Díaz som, fram till detta ögonblick, hade varit goda vänner. Efter det här intermezzot har de två aldrig pratat med varandra igen.
I slutändan hittade Medina Bello en ny klubb i form Talleres i Córdoba. Här kom anfallaren att spela under det avslutande året på 90-talet.
”Det var ytterligare en fin erfarenhet i karriären. Vi hade en fantastiskt lag. Jag hade lämnat River i slutskedet av det föregående året och anlände till Talleres i april. Det var Oscar Ruggeri som ordnade övergången och vi lyckades att nå uppflyttning under min tid i klubben.”
När Talleres tog klivet upp till Primera Division meddelade dock klubben att Medina Bello inte fanns med i klubbens planer framöver. Anfallaren hade emellertid inte svårt att förstå varför eftersom han hade åkt på ett antal skador, under det senaste året, och inte direkt presterat på en önskvärd nivå i Córdobaklubben.
Efter att ha lämnat Talleres såg det ut som att Medina Bello skulle lägga skorna på hylla. Faktum var också att anfallaren inte spelade fotboll på 857 dagar innan Dock Sud – i fjärdedivisionen – plötsligt hörde av sig. Medina Bello gick med på att träna med klubben och därefter fick de se ifall han kunde spela några matcher. I slutändan gjorde han comeback inom den argentinska fotbollen och trivdes med tillvaron igen.
”Jag njöt mer av tiden i omklädningsrummet i Dock Sud, än hos någon annan klubb som jag tidigare hade varit i. Det hade säkerligen delvis med åldern att göra. I mina tidigare klubbar hade jag lämnat snabbt efter träningen, men i Dock Sud var jag den förste som anlände och den siste som lämnade.”
Medina Bello avslutade därefter sin karriär i Juventud Unida, i Gualeguaychú, endast åtta mil ifrån hans födelsestad Gualeguay.
”Det var en vacker upplevelse att få spela så pass nära mitt hem.”
Ramón Medina Bello spelade fotboll under tre årtionden. Han gjorde sig känd som en målfarlig anfallare och markerade en epok, inom den argentinska fotbollen, med sina stenhårda avslut. Han tog sig hela vägen upp till Argentinas landslag och fick glädjen att dela omklädningsrum med storspelare som Claudio Caniggia och Diego Maradona.
Medina Bello var, på många sätt och vis, raka motsatsen till dessa båda herrar. Åtminstone rent personlighetsmässigt. Medina Bello var nämligen lugn, timid och alltid ödmjuk. Hans bakgrund hade lärt honom att se anspråkslöst på sin tillvaro och alltid kämpa för sin överlevnad.
enkoppmate.com 