Ángel Cappa. Han är inte erkänd som den tränaren vilken vunnit de flesta – och mest ädla troféerna. Ángel Cappa har i stället gjort sig ett namn som en fotbollskunnig farbror, en stark företrädare för Menottismo, en aktiv vänsteraktivist under militärdiktaturen i Argentina och givetvis sin alltid lika välkammade mustasch.
”Jag har faktiskt glömt bort när jag rakade mig senaste. Det har gått så pass långt att jag gett intrycket till folk att jag föddes med mustaschen. Jag började att ha mustasch efter att jag slutat spela fotboll. Det var i och för sig ganska logiskt med tanke på att jag, vid den här tidpunkten, började studera filosofi.”
Cappa föddes och växte upp i staden Bahía Blanca söder om Buenos Aires. Hans pappa drev en frisörsalong och här hjälpte Cappa till efter skolan.
”Alla som kom in där diskuterade fotboll, jag lyssnade spänt och då lär man sig saker. Därefter var det alltid dags att sopa bort håret ifrån golvet.”
Som liten började han spela för en liten förening som hette Rivadavia. I en match vann laget med 17-0, men trots detta var inte tränaren nöjd efteråt. Han lät meddela spelarna att de hade spelat bedrövligt och att den enda anledning till att de vunnit var för att motståndet varit så pass uselt. Detta har Cappa, i efterhand, krediterat som ögonblicket då han blev en följare av Menottismo.
”Där och då förstod jag ingenting, men sådana saker fastnar i en för all framtid. Det räcker inte med att bara vinna, du måste spela bra också.”
Elva år gammal blev Cappa inkallad till ett provspel med en av stadens större klubbar i form av Villa Mitre. Det gick bra och han fick stanna, vilket renderade i en enorm respekt bland klasskamraterna. Han kände själv att han hade stora drömmar om att nå långt med fotbollen, men dessa omkullkastades ganska snabbt, i vuxen ålder, under en träningsmatch mot River Plate. En sammansättning av de bästa spelarna, i Bahia Blanca, tog sig an storklubben med spelare som Ermindo Onega och Amadeo Carrizo i laget. Cappa fick ett utmärkt läge att avgöra matchen, men stressade upp sig när han kom ensam med Rivers ikoniska målvakt Carrizo. I stället för att runda honom sköt Cappa rakt på målvakten och grämde sig oerhört mycket efteråt.
”Den dagen förstod jag, surt nog, att mitt tak rent fotbollsmässigt var inom lokalfotbollen. Jag åkte inte hem förrän klockan fyra på morgonen eftersom jag visste vad som skulle vänta mig där. När jag gick in i huset tändes lamporna, varpå min pappa sa; ’hur kunde du missa det givna målet? Varför fintade du inte av målvakten?”
Cappa fortsatte dock att spela fotboll, men inte i Villa Mitre utan i stället hos lokalkonkurrenten Olimpo. Här skulle han komma att spendera hela sin resterande del av den aktiva spelarkarriären, vilken dessvärre tog slut redan vid en ålder av tjugosju år. Cappa åkte nämligen på en svår knäskada där korsbandet gick av. Där och då kände han att det fick räcka med fotbollen – åtminstone i egenskap av spelare. I stället ägnade han sig åt att plugga filosofi på universitetet.
Därutöver var han även en trogen Peronist och aktiv inom vänsterkretsarna i landet. 1976 hade en militärjunta tagit över kontrollen i Argentina och förbjudit allting som hade med den gamle presidenten Juan Perón att göra. Trots detta fortsatte partiets anhängare att kämpa för sin sak och bland dessa återfanns Cappa. Han delade bland annat ut pamfletter i hemstaden, men efter att vid ett tillfälle ha blivit stoppad av militärer bestämde han sig för att flytta i exil till Spanien.
”Mitt under brinnande diktatur fortsatte vi att dela ut pamfletter, alltid med en militant ideologi, men jag personligen använde aldrig vapen. En dag körde jag i min Citroën som var fullproppad med flygblad. Jag minns inte exakt vad som stod på dem, men under den här epoken var det tillräckligt att bara dela ut ett flygblad för att försvinna spårlöst. Vi blev stoppade i en militärkontroll och när jag visade mitt ID-kort sa han; ’Cappa, han som spelar fotboll!’ och därefter släppte de igenom oss. Lyckligtvis var detta i Bahía Blanca där alla kände mig. Hade det varit någon annanstans hade jag förmodligen inte suttit här idag och kunnat berätta om det. Jag hade redan haft lagkamrater som försvunnit och den här incidenten fick mig att bestämma mig. Jag sålde min Citroën och tillsammans med en kompis åkte vi till Spanien. Vi hade bara lite över två tusen kronor på fickan. Av just den här anledningen har jag alltid sagt att fotbollen räddade livet på mig.”
I Spanien arbetade Cappa bland annat på en möbelfirma samtidigt som han fortsatte att kämpa mot diktaturen i hemlandet. Tillsammans med en rad andra argentinare i exil gav han ut en tidning, som hette Correo Argentino, och som öppet kritiserade militärregimen i Argentina.
”Det var en tidning som vi exilare gav ut i Spanien. Vi föreslog en total bojkott av fotbolls-VM 1978 för att protestera mot diktaturen. Jag skrev och distribuerade tidningen under de här åren.”
1979 ställdes Argentina mot Nederländerna i en träningsmatch som sades vara en returmatch på VM-finalen året dessförinnan. Mötet spelades i Schweiz, men det var inte det som skedde nere på planen som skulle fånga åskådarnas uppmärksamhet. Bakom det ena målet hade nämligen några supportrar hängt upp en banderoll med texten; ”Videla Asesino” (Videla mördare). Cappa var en av de som låg bakom nämnda banderoll.
”Det var ingen i Schweiz som brydde sig, men på TV-sändningen täckte de för banderollen. Därför kan man fråga, i samma veva som frågar sig ifall fotbollen bidrog till diktaturen, om inte också journalismen gjorde samma sak?”
I Spanien träffade Cappa även sin framtida fru och till Argentina återvände han först 1981. Då hade visserligen inte diktaturen försvunnit, men det hade ändå börjat att lugna ner sig betänkligt vad det gällde den extremt strikta kontrollen på människorna i landet. Ett år dessförinnan hade Cappa fått kontakt med César Luis Menotti för första gången. Argentina förbundskapten behövde någon i Europa som kunde följa de argentinska utlandsproffsen på kontinenten, men också som kunde studera framtida motståndarlag.
”Genom en gemensam kontakt som hette Cayetano Rodríguez, och som jag kände ifrån Bahía Blanca, frågade Menotti om jag kunde genomföra detta uppdrag. Vi träffades för första gången den 13 maj 1980. Jag minns detta eftersom det är min frus födelsedag. Det var på Wembley – den dagen då England besegrade Argentina med 3-1 och Diego nästan gjorde ett helt makalöst mål där han dribblade förbi hela det engelska laget. Jag åkte till arenan tillsammans med min fru, men när Menotti frågade hur många biljetter jag behövde vågade jag inte svara ’två stycken’. Det kändes som att jag hade utnyttjat min ställning i sådana fall. Därför bad jag bara om en och min fru fick åka tillbaka till hotellet. Därefter började jag att arbeta med de här sakerna. Förbundet betalade för mina resor och hotellövernattningar. Jag älskade det.”
Cappa ackompanjerade Menotti även under världsmästerskapet i Spanien 1982 och följde dessutom med när den forne förbundskaptenen senare tog över FC Barcelona. Parallellt gick Cappa tränarutbildningen och siktade på att snart bli huvudtränare på egen hand. Ett av hans första uppdrag blev ett något överraskande sådant. Cappa var nämligen assisterande till Menotti i Boca Juniors, samt tränare för ungdomslaget, när denne plötsligt skulle opereras och Cappa fick hoppa in i hans ställe.
”Detta var en av de svåraste erfarenheterna i hela mitt liv. Jag hade precis börjat som tränare, det här var under 1987. Menotti hade tagit in mig för att träna med ungdomslaget och ibland var jag även med och hjälpte till under träningarna med A-laget. En lördagskväll ringde plötsligt telefonen och de sa att Menotti skulle genomföra en akut operation och att jag var tvungen att leda laget i stället. Han (Menotti) hade nämligen fått någon typ av kraftig förstoppning.”
Cappa kände sig inte alls bekväm i rollen som han plötsligt hade kastats in i helt oförberedd. Han ledde emellertid Boca Juniors i fyra raka matcher – ur vilka de vann och gick vidare i kvalspelet till Copa Libertadores. Därefter kom Menotti lagom tillbaka till kvalfinalen mot Independiente.
Under åren som följde testade Cappa på tränaryrket som huvudansvarig, men var även assisterande till Menotti vid några tillfällen. Bland annat försökte han, på egen hand, att föra upp Huracán till Primera Division under säsongen 1988, men misslyckades. Därefter var han assisterande till Menotti i den uruguayanska storklubben Peñarol, men de båda fick sparken efter en rad svaga resultat.
Lustigt nog dök nu i stället en annan möjlighet upp som var båda lite oväntad, men kanske framför allt väldigt spännande. Under sin tid som assisterande – och spion för Barcelona hade Cappa lärt känna Jorge Valdano, som på den här tiden spelade för Real Madrid. När han väl slutade att spela fotboll gav han sig omgående i kast med tränarkarriären och ganska snabbt startade Valdano upp ett samarbete med Cappa. De båda blev en tränarduo som kompletterade varandra på ett fint sätt. Cappa hade erfarenheten medan Valdano hade kontakterna – och ett omdöme runt sig som gjorde att klubbarna stod på rad för att kontraktera honom.
”Hans namn var väldigt populärt nere i Spanien och omgående ringde de oss ifrån Tenerife. Det var ett ömsesidigt äktenskap oss emellan. Vad det gällde mig personligen skulle ingen ha ringt mig ifrån de här klubbarna, på den här nivån, samtidigt som jag hjälpte Valdano att spara tid genom att addera välbehövlig erfarenhet.”
Tillsammans med Valdano ledde Cappa både Tenerife och Real Madrid. Under deras tid med huvudstadsklubben debuterade flera ungdomsspelare som senare skulle komma att bli ikoner i storklubben. Bland dessa återfanns såväl Raúl som Guti. Dock var det tiden med Tenerife som blev mest lyckad rent sportsligt. Under Cappa och Valdanos sejour i klubben nådde ö-laget spel i Uefacupen, vilket såklart var extremt stort.
Efter ett gäng svaga resultat fick de båda tränarna lämna Real Madrid under mitten av 90-talet och då valde i stället Cappa att fortsätta sin tränarkarriär på egen hand. Relationen med Valdano hade inte gått helt i kras, men de båda hade olika syn på hur fotbollen skulle spelas och således var det bättre att gå åt varsitt håll.
Under årens lopp har Cappa representerat flera storklubbar hemma i Argentina. Bland dessa återfinns dubbla epoker med Racing och en säsong tillsammans med River Plate. Därutöver hade Cappa en något annorlunda upplevelse när han åkte till Sydafrika och ledde klubben Mamelodi Sundowns under inledningen på 2000-talet.
”Det var en fantastisk upplevelse. Jag hade kontrakt på två år och orkade ett av dessa. Det var en härlig erfarenhet, men samtidigt väldigt svår. Bristen på organisation var enorm och professionalismen, inom landets fotboll, hade precis börjat, vilket märktes. Därutöver var livet i Johannesburg svårt. Du var tvungen att vara hemma och inne i huset redan klockan sex på kvällen eftersom det var alldeles för farligt att vistas utomhus efter det.”
Sedan mer än tio år tillbaka har den numera 76-årige Ángel Cappa slutat att träna fotbollslag. Många skulle nog hävda att fotbollsvärlden sprang ifrån honom och hans idéer som han fortsatte att hålla stenhårt på under hela sin karriär. Att han alltid har varit en av de starkaste förespråkarna för Menottismo – alltså sättet och filosofin som Menotti hade kring fotbollen – har gjort honom till en speciell personlighet.
”En del säger att; ’du måste lida för att vinna en fotbollsmatch.’ Sedan när har detta blivit en sanning? Fotboll ska vara en njutning – såklart inom ramen för de nerverna som kommer med sporten. När någon pratar om att man ska njuta handlar det såklart inte om att bara skita i allting. Skådespelaren njuter även han, men han känner också av spänningen av att uppträda. Samma sak gäller författaren.”
Cappa har faktiskt t.o.m. gått så pass långt som att säga att Menotti har lämnat efter sig ett lika kraftfullt avtryck på fotbollen som Karl Marx och Sigmund Freud gjorde på såväl världshistorien – som psykologin.
”Enligt mig finns det två personer som revolutionerade fotbollen; Rinus Michel med Nederländerna 1974 och Menotti. Michels med presspelet och att göra ytorna mindre för motståndarna, medan Menotti stod för revolutionerande koncept inom fotbollen.”
Ángel Cappa har, som sagt, tillskrivit segermatchen som liten grabb med 17-0 till det faktum att han senare i livet blev en stark anhängare av Menottis synsätt på fotbollen. Det räcker inte bara med att vinna till vilket pris som helst, man måste spela bra också. På många sätt och vis går detta också stick i stäv med de bådas politiska ideologi. Eller som Menotti själv sa en gång angående högerfotboll och hur den skiljer sig mot vänstern.
”Högerfotbollen vill indikera på att livet är en kamp. Att den kräver uppoffringar. Vi måste bli som gjorda av stål och vinna med vilken metod som helt. Det är på det här sättet som man skapar retarderade människor, nyttiga idioter som bara följer med systemet.”
Ángel Cappa följde sannerligen inte bara med systemet. Han protesterade ihärdigt mot den grymma militärdiktaturen och riskerade sitt eget liv för det som han ansåg var rätt. Det om något gör honom till så enormt mycket mer än bara ytterligare en fotbollstränare i mängden.
enkoppmate.com 