1948: ¡Hoy no hay fútbol!

1948. Den förmodligen mest omtalade strejken någonsin, inom den argentinska fotbollen, ägde rum under 1948. Denna brytning mellan spelarna och förbundet ledde till en massflykt som gav konsekvenser under många år framöver.

Runt om hela världen är 40-talet mest förknippat med krig, misär och hemsk, bråd död. Det var nämligen under detta årtionde som Andra Världskriget rasade för fullt. Argentina stod visserligen utanför världskriget, men det skulle vara en stark överdrift att påstå att de inte påverkades av omvälvningarna runt om i världen. Därutöver hade de sina egna bekymmer på det inhemska politiska planet.

1943 genomfördes en militärkupp som såg till att avsätta den dåvarande presidenten Ramón Castillo. Han hade ifrån början varit vicepresident till den folkvalde Roberto Ortiz, men när denne blev sjuk tog Castillo över. Det ska dock läggas in en rejäl brasklapp kring ifall Ortiz verkligen var ”folkvald”. Faktum är nämligen att hans valseger omgärdades av stora kontroverser och idag är den breda uppfattningen att Ortiz vann efter omfattande valfusk.

1946 avslutades militärregimen och Juan Perón valdes till president för första gången. Under 40-talets hävdar många, än idag, att argentinsk fotboll stod på toppen av sin förmåga. Den inhemska ligan hade börjat blomstra ordentligt efter professionaliseringen på 30-talet och samtliga lag hade storstjärnor som supporterskarorna, i tusental, vallfärdades för att se. Under 40-talet bildades också den ikoniska anfallskedjan ”La Máquina” i River Plate och San Lorenzo vann ligaguld med ”El Terceto de Oro”. Det skulle inte var någon underdrift att påstå att, åtminstone utåt sett, såg argentinsk klubblagsfotboll ut att må väldigt bra vid den här tidpunkten och förhoppningarna var stora inför det stundande världsmästerskapet 1950. Under ytan pyrde emellertid missnöjet.

Som så många gånger tidigare – och senare, inom den argentinska historien, infördes nymodigheter utan att systemet riktigt hade hunnit med i svängarna. När professionalismen infördes 1931 var detta ett bra exempel. För trots att spelarna blev professionella, fick de för den sakens skull inte ta del av den största kakan vad det gällde klubbarnas intäkter. Visserligen tjänade ändå den argentinske fotbollsspelaren, förhållandevis, bra under 40-talet, men det fanns vissa saker som störde utövarna. Detta missnöje skulle komma att leda till den förmodligen mest omtalade strejken i landets fotbollshistoria någonsin.

Det ska poängteras att 1948-års spelarstrejk i Argentina inte tillhörde den första av sitt slag i landet. 1931 hade en stor strejk omkullkastat landets fotboll då spelarna tryckte på för att genomföra professionaliseringen och 1944 gick domarna ut i strejk som en protest gentemot att det argentinska fotbollsförbundet (AFA) ibland plockade in engelska domare. I april 1948 bestämde sig det argentinska fotbollsspelarfacket (FAA) att avslå förbundets senaste avtal kring lönetak och liknande. På den här tiden kunde en argentinsk fotbollsspelare – som mest – tjäna 1500 pesos. Detta var visserligen tolv gånger så mycket som en vanlig arbetare, men sett till vad klubbarna drog in var det bara en spottstyver.

Därutöver fanns det andra saker som spelarna var missnöjda med. Framför allt handlade det om att det inte existerade någon minimilön, vilket renderade i att många spelare inte kunde överleva enbart på att spela fotboll. Detta var ett problem främst i andradivsionen och längre ner i seriesystemet, men även spelarna i landets högsta division ställde sig bakom detta krav. Dessutom ville spelarna få till en alldeles särskild regel, vilken skulle visa sig bli betydligt svårare än vad många hade hoppats på att få fram.

Fram till den här tidpunkten skrev, i regel, argentinska klubbar relativt långa kontrakt, men det var egentligen ingenting som de hade behövt göra för att försäkra sig om att spelarna skulle stanna. Det fanns nämligen en regel som gjorde gällande att om en spelare ville byta klubb, efter kontraktets slut, var han tvungen att fråga sin dåvarande klubb om lov. Ifall de vägrade var han så illa tvungen att skriva på ett nytt kontrakt.

Som sista punkt krävde spelarna att de skulle ha samma rättigheter som vanliga arbetare – dvs. rätt till fyrtiofem dagars semester och en julbonus. Presidenten för FAA sa så här om valet att gå ut i strejk i april 1948.

”Vi har inga andra vägar att gå (än att gå ut i strejk). Det kan vara att vår kraftfulla hållning anses av vissa som en överlägsen stil, som att vi antar oss en högre position, men faktum är att situationen har kommit till den här punkten p.g.a. bristande taktkänsla, inte ifrån vårt håll, utan ifrån det argentinska fotbollsförbundet.”

Tidningen Democratia hade en stor rubrik med texten; ”Erkännande ifrån AFA, eller strejk till dess att detta har uppfyllts.” Budskapet var tydligt och tärningen var, som man brukar säga, kastad. Hållningen hos klubbarnas respektive presidenter var emellertid långt ifrån i favör till spelarna. Faktum är att många av presidenterna vände sig emot sina egna spelare och såg hotet om strejk som ett högförräderi. Anledningen till den här hållningen kan stavas, som så många gånger förr, enbart med ordet pengar. De argentinska klubbarna åtnjöt nämligen stora inkomster ifrån regeringen efter att Juan Peróns hade tillträtt som landets president. Flertalet storklubbar fick dessutom stora anslag för att restaurerar – eller bygga nya arenor. Föreningarnas presidenter ville därför helst inte stöta sig med regeringen.

Sekreteraren i Newell’s Old Boys, Rodrigo Roselli, ansåg att strejken var ett misstag ifrån spelarnas sida och att det var felaktigt att dessa kände sig förfördelade av förbundet. Racings president, Carlos Alberto Paillot, kunde delvis förstå spelarnas hållning, men menade samtidigt på att mer än en handfull spelare nyligen hade förlängt sina kontrakt; ”och dessa inte direkt verkade missnöjda med villkoren.”

Samtidigt lyftes även supportrarnas situation fram som en del av uppgörelsen ifrån såväl förbundets – som klubbarnas sida. Man gick bland annat ut och sa att ifall spelarna ändrade sig, och bestämde sig för att strunta i strejken, skulle de (förbundet) glömma bort alltihop och därigenom kunna ge folket sitt stora glädjeämne tillbaka.

Det skulle emellertid krävas betydligt mer än så för att blidka spelarna. Ganska snabbt antog en herre vid namn Oscar Nicolini, förbundets dåvarande president, ansvaret för förhandlingarna med spelarfacket. Nicolini var egentligen en förtrogen politiker till Juan Perón och skulle senare också bli minister i dennes regering. Han beskrevs som en mogen – och ansvarstagande herre som nu skulle försöka att lösa en av de största kriserna någonsin inom landets fotboll. Skulle han lyckas?

Inledningsvis såg det faktiskt lovande ut för Nicolini. Han lovade spelarna att tillgodose samtliga punkter på deras kravlista bortsett ifrån paragrafen kring spelarens egen valmöjlighet vid kontraktets slut. Med dessa löften lyckades han, åtminstone tillfälligt, blåsa av strejken och den enda anledningen till att ligasäsongen 1948 inte inleddes, den 10 april, berodde på att ett ösregn drog in över landet. Ligaspelet började i stället under den nästkommande helgen.

Under månaderna som fortlöpte därefter fortsatte läget att vara spänt mellan spelarfacket och förbundet. Trots att strejken, för ögonblicket, hade blivit avblåst, var inte spelarna helt nöjda med uppgörelsen. Den sista punkten hade, trots allt, ännu inte blivit tillgodosedd.

Tidningarna fortsatte att skriva om supportrarnas sits i allt detta. Ungefär vid samma tidpunkt hade nämligen förbundet dessutom bestämt sig för att öka biljettpriserna med 50%. Numera kostade en biljett i klacken 1,50 pesos medan en plats på långsidan kostade 3 pesos. I tidningen La Época framställdes fotbollen som en idrott vilken hade enat arbetarklassen och dragit stora skaror till arenorna. Dessutom hade det blivit en viktig distraktion för den delen av befolkningen som, enligt tidningen, hade störst risk att ägna sig åt våldsamheter i stället. Med andra ord var fotbollen även viktig för hela samhällsordningen.

Mellan april och juni fortsatte förhandlingarna att pågå mellan facket (FAA), fotbollsförbundet och klubbarna. Under slutskedet av juni meddelade slutligen facket att om inte en lösning hade nåtts den 28 juni skulle de gå ut i strejk. Två dagar efter detta ultimatum valde förbundet att avfärda spelarfackets krav och konflikten var nu i full blomning. Den 1 juli samlades anställda på förbundet för att tillsammans försöka hitta en lösning på problemet som nu hotade att lamslå landets största idrott.

Nicolini valde medvetet att inte träffa representanter för spelarfacket, vilket ledde till ännu mer osämja. Framför allt eftersom representanter för dessa hävdade att de visst hade träffats – något som Nicolini strängeligen dementerade. Det hela hade nu utvecklats till en katt och råtta-lek där inte någon av sidorna ville ge med sig.

Landets tidningar frossade i misären kring att ingen fotboll skulle spelas framöver. Under två veckors tid i juli spelades, för första gången sedan professionalismens intåg, ingen fotboll i Argentina. Rubriker som; ”Söndagar utan fotboll” och artiklar med innehåll som beskrev den stundande torkan med målande beskrivningar prydde tidningarna. I Democracia skrevs följande text som inkapslade den allmänna sinnesstämningen i ett land som nu hade berövats på sin fotboll; ”De lämnar oss utan fotboll på söndag, det som är vår mate och vårt smör på brödet… den som förnekar fötterna bollen, tar också bort flytet i vår tango.” Det fanns även beskrivningar som; ”Fotbollsarenorna saknar eld och lyser inte upp. Idag utan fotboll saknar vi cigaretten. Idag har vi ingen lust att röka.”

Någon annan skribent raljerade ironiskt kring var folket nu skulle roa sig på söndagarna; ”Gå på bio? Tillåt mig att skratta.”

Under de två veckor då strejken satte stopp för landets fotboll intervjuades givetvis många av spelarna också. Däribland återfanns Independientes anfallsess Vicente del Mata. Han påpekade visserligen sin lojalitet till sina lagkamrater, men var samtidigt väldigt förtroendefylld gentemot sin klubb.

”Jag har inte ens hämtat min kopia på mitt eget kontrakt ifrån klubben. Independiente styrs som en bank och ledningen har mitt fulla förtroende. Men situationen är annorlunda och givetvis står jag jämte mina lagkamrater. Vi genomförde inte denna strejk för att själva vara de som drar fördel av detta. Det är i stället för att framtida professionella ska få mer värdiga förhållande att verka under än många av spelarna har idag.”

Den 6 juli satte sig representanter för spelarfacket och förbundet ner för att försöka hitta en lösning på schismen. Under de nästkommande fyra dagarna pågick förhandlingarna som den 10:e renderade i ett genombrott. Strejken avbröts och i slutet av månaden kunde en ny minimilön på 300 pesos att införas. Detta blev framförallt fördelaktigt för spelarna i andradivisionen och längre ner i seriesystemet.

När fotbollen sedan drog i gång igen, efter två veckors avbrott, kunde man inte ta miste på glädjen i tidningarnas artiklar. ”Återigen kommer glädjen tillbaka” stod det i någon och de flesta var överens om att supportrarna nu återigen fick glädjen att beskåda sin älskade fotboll.

Trots att ytterligare en dellösning hade nåtts – och fotbollen börjat rulla igen, fortsatte spänningarna mellan facket och förbundet under de nästkommande månaderna. Faktum var nämligen att punkten med spelares frihet, att lämna vid kontraktets slut, ännu inte var löst och det verkade som att båda parterna tänkte hålla fast vid sin initiala hållning.

Under inledningen på oktober månad började spelarfacket att tappa tålamodet. Ett möte iscensattes den tjugonde i månaden och dagen efter meddelade förbundet sin egen hållning. Även om båda parterna, utåt sett, vidmakthöll att de inte befann sig i någon konflikt skulle snart motsatsen bli uppenbar för alla i landet. Ännu mer problematiskt blev det när flera spelare i Huracán stod utan kontrakt, men inte kunde ta sig till någon annan klubb.

Under matcherna den 31 oktober stannade spelarna matchen under en minut som en tyst protest mot förbundet. Som ett led i detta bestämde sig flertalet klubbpresidenter för att träffas och diskutera hur man borde röra sig framåt i denna prekära situation. På det här mötet dök ett seriöst förslag upp om att avskaffa proffsfotbollen och återgå till amatörismen.

Den 8 november meddelade förbundet att de kommit fram till ett besked. Ligaspelet skulle återupptas veckan efter, alla förhandlingar med spelarfacket avslutades och spelarna hänvisades numera till landets arbetsministerie. Därutöver hotade förbundet med avstängning på två år för samtliga spelare som vägrade att fullfölja sina kontrakt. Nicolini påstod att han visste om spelarnas önskemål, men menade att förbundet – tydligen helt plötsligt – inte kunde tillgodose någonting som inte gick via arbetsministeriet. Det ska sägas att spelarfacket (FAA) inte fick officiell status som ett fackförbund förrän några år senare.

Spelarna valde att inte avbryta sin strejk och således stängdes över femhundra spelare av ifrån allt fotbollsspelande i Argentina. Det fanns emellertid vissa som valde att återgå till spelandet. Klubbarna i Rosario valde att återuppta sitt deltagande och även Rivers anfallaren José Ramos stack ut ifrån mängden. I övrigt utgjordes lagen av ideligen ungdomsspelare. Även Los Millonarios ikoniska målvakt, Amadeo Carrizo valde att gå ur facket.

Strejken avslutades först under slutskedet av november efter att spelarfacket accepterat att arbetsministeriet inkluderades i förhandlingarna. Under inledningen på 1949 trädde sedan en rad nyheter i kraft. Slutligen hade spelarna fått igenom punkten kring att de skulle få bli fria att gå var de ville vid slutet av deras kontrakt. Därmed hade det som inlett konflikten i april nu äntligen lösts och satts på pränt.

Under den här stora konflikten var en rad storspelare involverade. En av de drivande var en viss Alfredo Di Stéfano och strejken kallades t.o.m. ibland, lite på skoj, för; ”la huelga de Di Stéfano” – Di Stéfanos strejk.

Trots att en uppgörelse nu var i hamn skulle effekterna av strejken komma att kännas under många år framöver i Argentina. Konflikten hade gjort många spelare förargade på förbundet – och sina klubbar, varpå de i stället valde att flytta utomlands. Detta blev inledningen på den största massflykten av fotbollsspelare inom den argentinska fotbollshistorien. Väldigt många gick till den lukrativa colombianska ligan där de kunde tjäna enormt mycket mer än hemma i Argentina. Colombias högstadivision, på den här tiden, hade brutit sig loss ifrån FIFA och kallades ibland för piratligan. Detta eftersom de kunde knycka åt sig spelare, ifrån andra länder, utan att behöva betala någon övergångssumma.

Massflykten av spelarna innebar en nedgång på kvalitén i den inhemska ligan i Argentina, men den påverkade också landslagets prestationer. På den här tiden var du nämligen tvungen att spela i den argentinska ligan för att bli uttagen i landslaget och därmed försvagades Albiceleste markant.

På längre sikt skulle detta visa sig bli förödande. 1950 – och 1954 valde Argentina självmant att inte delta i världsmästerskapen. När de väl gjorde det vid Sverige-VM 1958 blev det ett monumentalt fiasko. På många sätt och vis var det otroligt trist att den gyllene generationen, som briljerade på de argentinska arenorna under 40-talet, inte fick visa upp sig på den stora internationella scenen. Ett världskrig satte dessvärre stopp för detta på samma sätt som en stor – och infekterad strejk satte punkt för den kanske mest blomstrande generationen inom den argentinska klubblagsfotbollen någonsin.