Gabino Sosa. Han spenderade hela sin karriär i Central Córdoba de Rosario trots anbud ifrån större klubbar. Gabino Sosa värderade nämligen andra saker, än vad som stod i lönekuvertet, högre i livet. Detta var något som gjorde honom till en otvivelaktig ikon i den oansenliga fotbollsföreningen ifrån Argentinas tredje största stad.
Det fanns få fotbollsspelare som nådde en sådan kultstatus i en så pass liten förening som Gabino Sosa gjorde i Central Córdoba de Rosario. De var nämligen, under inledningen på 1900-talet, en obetydlig förening i Argentina. Gabino Sosa hade fötts under det sista skälvande året av det nittonde seklet och redan som 15-åring ingick han i Central Córdoba de Rosarios ungdomslag.
Enligt honom själv kom han ifrån en helgjuten Rosariofamilj. Hans föräldrar var ifrån staden och samma sak gällde hans far – och morföräldrar. Längre bak än så mindes inte Gabino Sosa hur hans släktträd såg ut, men gissningsvis var även dessa ifrån trakten.
Central Córdoba de Rosario hade grundats under de första åren på 1900-talet av ett gäng arbetare på det brittiska järnvägsföretaget Córdoba Central Railway. Därför är det, trots allt, ändå ganska logiskt att ett fotbollslag i Rosario bär namnet av en annan stad i sitt namn. Det var nämligen järnvägen mellan Córdoba och Rosario, vilken hade byggts under 1800-talet, som det brittiska företaget hade legat bakom.
Till en början fick Gabino Sosa glädjen att studera sin store idol Juan Enrique Hayes när dessa båda möttes på planen. Idolen spelade nämligen för lokalkonkurrenten Rosario Central. Sin debut gjorde Sosa i ett möte med Provincial – något som han själv har beskrivit som sin första stora glädje i fotbollslivet. Några matcher senare skulle dock den största besvikelsen komma.
Sosa blev nämligen tidigt uttagen – redan efter enbart sju matcher för Central Córdobas A-lag – till att spela för ett kombinerat Rosariolag som skulle möte ett lag ifrån Montevideo.
”Här upplevde jag min första besvikelse inom fotbollen eftersom vi förlorade matchen med 3-1.”
Dessutom blev Sosa rigoröst markerad av en uruguayansk försvarare vid namn Delgado och denne lyckades gång på gång att kapa den unge talangen utan någon reprimand ifrån domaren.
”Men trots allt tycker jag ändå inte att min insats var alltför dålig. Omgående sattes jag nämligen, därefter, att spela som central anfallare i ett möte med ”los porteños” och den matchen slutade 2-2.”
Mötet som Sosa pratade om var när ett kombinerat Rosariolag ställdes mot ett liknande lag ifrån Buenos Aires. Den här typen av matcher var vanliga på den här tiden och utgjorde en maktkamp mellan inlandet och huvudstaden. Vem spelade egentligen den bästa fotbollen? Kring denna frågeställning har det dristat många olika åsikter kring. Många är dock emellertid ganska överens om att, på den här tiden och ungefär åtminstone de första femtio åren av 1900-talet, präglades fotbollen borta i huvudstaden av den individuella briljansen. Här lades mer vikt på att fotbollen skulle vara ett spektakel för publiken där de individuellt skickliga spelarna fick fria tyglar till att underhålla publiken. Kollektivet, och laget som en entitet, höll sig däremot mer i periferin.
Som kontrast låg fokus, i Rosario, på laget och där spelade de en mer passningsorienterad fotboll. Kanske hade detta delvis att göra med att de flesta föreningarna, i inlandet, främst hade grundats av britter och många av de såg mer betydelsen av en passningsorienterad fotboll – främst skottarna gillade det här – och att detta såklart även influerade klubbarnas synsätt på hur fotbollen skulle spelas. Gabino Sosa följde själv detta resonemang.
”Jag anser att vår fotboll (i Rosario) är mer välorganiserad än vad den som spelas i Buenos Aires är. Vi spelar för vårt lag och med tre eller fyra passningar tar vi oss snabbt till motståndarens mål. Lagen i Buenos Aires däremot försöker mer att briljera på det individuella planet. Vi däremot vill vinna genom att spela tillsammans och utan att vara egoistiska. Att den som har bäst läge att göra mål är också den som ska göra det. I Buenos Aires, utan tvekan med en strävan efter att var och en ska tillfredsställa sina supportrar, spelar spelarna mer individuellt och utan någon organisation.”
Med allt detta sagt saknades det ändå inte skickliga individualister i inlandet. Gabino Sosa var, om inget annat, ett fullgott exempel på just detta. Han älskade att göra en gambeta eller två, men sällan på bekostnad av lagets behov. Han gjorde inte en extra fint för att dra ner applåder ifrån träläktarna, utan det var enbart för att finten var det nödvändigaste i just den specifika situationen.
Genomgående skulle man absolut kunna beskriva Sosa som en lagspelare ut i fingerspetsarna. Han kunde spela på egentligen alla positioner i den klassiska anfallskvintetten och placerade sig gladeligen där tränaren ville ha honom.
Under början av sin karriär var han främst ytter, och då på vänsterkanten, men ganska snabbt blev han en central anfallare och med tiden kunde han även vikariera som inneranfallare. Personligen såg han, på den centrale anfallarens roll i laget, att denne borde droppa ner i planen och även agera spelfördelare. Detta var något som Sosa själv ofta gjorde, även om han delvis tillskrev detta till att han sällan hade haft en riktigt kompetent spelfördelare på mittfältet.
Det fanns förmodligen tre händelser i Sosas spelarkarriär som definierade den bättre än något andra. Den första utspelade sig i oktober 1924. Uruguay var nyligen krönta mästare i de olympiska spelen – som på den här tiden likställdes med världsmästare med tanke på att världsmästerskapen ännu inte hade dragit i gång. Argentina ville bevisa att de var bättre än sina lokarivaler och bjöd in till en vänskapsmatch som landet också vann efter ett historiskt mål av Cesáreo Onzari. Den tanige anfallaren skruvade en hörna direkt i mål och fr.o.m. den här dagen kallas ett sådant mål i Argentina för ”un gol olímpico”.
Nästa stora händelse i Sosas karriär utspelades sig åtta år senare när Central Córdoba besegrade Rosario Central i finalen av distriktsmästerskapen med hela 8-0. Detta var en historisk titel för Central Córdoba då de aldrig tidigare hade vunnit mästerskapen i Rosario. Det tredje stora glädjeämnet var när Rosarioklubben, med Sosa i spetsen, besegrade storklubben Racing Club i Copa Beccar Varela 1933. Matchen slutade egentligen 2-2, men slutskedet av matchen blev kontroversiellt. Med endast två minuter kvar på matchklockan dömde den uruguayanske domaren för straff till Central Córdoba, varpå Racings-spelarna blev vansinniga och lämnade planen i protest. Därför tilldömdes Central Córdoba segern.
Vid samtliga tre tillfällen beskrev Sosa hur glädjetårarna hade trillat ner för hans kinder. Hans pappa var en trogen anhängare till klubben och att få se faderns glädje, vid hemkomsten efter segern mot Racing, var obetalbart.
Med det argentinska landslaget var Sosa delaktig redan i Copa América-turneringen 1921 som Argentina också vann. Dock spelade han ingen vidare stor del i den här framgången, men glädjen av att han vunnit pokalen – för första gången i landets historia – gick såklart inte av för hackor. 1926 var han återigen med när Copa América spelades i Chile. Argentina vann inte turneringen, men Sosa gjorde bland annat fyra mål i 8-0-krossen över Paraguay.
Sosa var, som tidigare nämnts, en stor lagspelare som alltid såg till gruppens bästa. Han var ingen bullrig typ och gjorde sig inte heller känd för att dundra på de mest stenhårda avsluten. Faktum är att han ofta i stället valde att placera in bollen vid stolproten och smeka dit en frispark med insidan av foten. Så här beskrev bland annat tidningen El Gráfico hans spelstil i korta drag.
”Stolparna fick aldrig känna av smällarna av hans skott. Han var mjuk, lugn, snäll och väldigt övertygande i sitt sätt att spela. Övertygande om att slå varje pass så att den skulle, i slutändan, ta sig hela vägen till motståndarens mål.”
Sosa var trogen Central Córdoba under hela sin spelarkarriär. Det fanns rykten som placerade honom hos storklubben Boca Juniors, under inledningen på 1934, men han kunde bara inte förmå sig att lämna den förening som han kommit att älska mer än något annat.
När professionalismen anlände till den argentinska fotbollen, och Sosa skulle skriva sitt första officiella kontrakt med Central Córdoba, meddelade klubbledningen att de skulle ge Sosa det som han ville ha i lön. Samtidigt lade styrelsen fram en brasklapp. De kunde såklart inte erbjuda någon monstruös lön eftersom de fortfarande var en liten – och ganska obetydlig förening.
Sosa fick bara 400 pesos och pekade sedan självmant på en docka som fanns inne på klubblednings rum. Den skulle han också gärna ha som lön, om det var möjligt, då han ville ge den i present till sin ena dotter. Detta blev hans första lön inom fotbollsyrket, men trots den skrala pengapåsen var Sosa alltid nöjd med sin lott i livet. Han hade trots allt haft chansen att tjäna större pengar i huvudstaden, men valde bort detta till förmån för att stanna i Central Córdoba. För detta blev han närmast gudsförklarad i den lilla föreningen.
Efter spelarkarriären fortsatte han att, ända fram till pensionen, att arbeta på den lokala järnvägen. Här jobbade han ända fram till 1955 och fick ta emot pris för sin långa – och trogna tjänst i företaget. Många som såg Gabino Sosa spela fotboll är rörigt överens om att han var en fantastiskt tekniskt – och spelskicklig fotbollsbegåvning. Utanför planen älskade han att spela gitarr och framför allt framförde han sånger i genre Payada – en typisk argentinsk folkmusik med inslag av Gauchokulturen. Av just den här anledningen fick han också smeknamnet; ”Fotbollens el payador.”
Det är något alldeles speciellt med fotbollsspelare som bara tillhör en enda förening under sin långa karriär. Förr i tiden var detta mer vanligt än idag, men i Argentina var det faktiskt inte jättevanligt ens på den här tiden. Som ett exempel finns det bara två fotbollsspelare, någonsin, som bara har representerat storklubben Boca Juniors under sina karriärer. Samtliga andra har någon enstaka gång gjort ett klubbyte – eller fler.
Gabino Sosa däremot var sin hemstad – och sin moderklubb trogen under över tjugo års tid. Han blev en ikon, gud och väldigt uppskattad figur inom den oansenliga föreningen Central Córdoba de Rosario. Något som fångar den uppskattning som supportrarna hade, gentemot Sosas fotbollskonster, sammanfattas förmodligen allra bäst i det här citatet ifrån en tacksam – och känslosam supporter.
”Tack Gabino för att jag fick se dig spela fotboll. Tack för att du tillät mig dela det vackra i ditt fotbollsspelande. Jag vet att jag prata för samtliga som såg dig spela förr i tiden när jag säger; Gracias Señor.”
enkoppmate.com 