1982. Med Carlos Bilardo som huvudtränare blev Estudiantes mästare för första gången på femton år. Tränaren använde sig av tre stycken renodlade tior, i startelvan, och ett försvarsspel som inte tog några fångar.
”Borombombón, Borombombón… es el equipo de Narigón.”
Med långt och yvigt hår ledde Carlos Bilardo sitt Estudiantes till ligaguldet i Metropolitana 1982. Det hade varit en annorlunda säsong på väldigt många sätt och vis. Först och främst var det lite speciellt att det som blev Metropolitana-säsongen 1982 inte avslutades förrän i februari, året efter.
Säsongen hade inletts i mitten av juli efter att världsmästerskapet i Spanien hade spelats. Argentina hade inte lyckats försvara sitt VM-guld utan hade fått åka hem efter att ha blivit besegrade av såväl Italien, som Brasilien, under det andra gruppspelet.
Hemma i Argentina hade det också varit ett turbulent år rent politiskt. 1982 var året då Falklandskriget bröt ut och avslutades med en svidande förlust för Argentina. Faktum är att kriget hade i princip tagit slut en månad innan Metropolitana-säsongen inleddes.
Carlos Bilardo hade anlänt som ny huvudtränare för Estudiantes året dessförinnan. Det här var hans andra sejour som huvudtränare för La Plata-klubben. Han hade, som bekant, lett föreningen även under mitten av 70-talet och den gången varit snubblande nära att vinna ligaguldet 1975. Dessvärre spolierade ett sent mål ifrån River Plate, mot Newell’s, Bilardos titeldrömmar den här gången.
När den excentriske tränaren återigen var tillbaka i rollen som föreningens tränare hade Estudiantes gått nästan femton år utan ett ligaguld. Det var, med andra ord, hög tid att ändra på detta. Bilardo hade gått i Osvaldo Zubeldías skola som spelare och var starkt influerad av honom under sin tränarkarriär. Han kom att bli förknippad med ett defensivt spelsätt och det var också detta som kom att sticka ut under mästarsäsongen 1982.
Estudiantes spelade ett enormt solitt försvarsspel där en viss José Luis ”Tata” Brown kom att spela en av huvudrollerna. Han styrde försvaret med hjärnhand och var en starkt bidragande orsak till att La Plata-klubben släppte in överlägset minst antal mål i serien. På trettiosex spelade omgångar släppte faktiskt Estudiantes bara in arton mål och målvakten Juan Carlos Delménico höll nollan i klart flest matcher. Delménico hade anslutit till klubben under inledningen på Nacional-säsongen, som spelades innan Metropolitana, och minns själv hur han omgående skapade en bra förståelse med sin försvarslinje.
”Redan ifrån början förstod jag – och min backlinje varandra till perfektion. Framför allt tillsammans med Brown som var den som styrde hur försvaret skulle röra sig. Tata spelade oftast som libero eftersom Bilardo, redan på den tiden, spelade på det här sättet. Under mitten av Nacional-turneringen minns jag att vi även spelade med en trebackslinje. Han (Bilardo) var verkligen före sin tid.”
Vad som också stack ut i denna årgång var Bilardos sätt att formera sin offensiv på. Han använde sig nämligen av tre renodlade tior på mittfältet, vilket var raka motsatsen till hur gemene man såg på hans fotbollsfilosofi. Dock var detta själva nyckeln i Bilardos – och Estudiantes mästarlag 1982. Att inkludera Alejandro Sabella, José Ponce och Marcelo Trobbiani – samtliga renodlade tior – i startelvan gav La Plata-klubben en offensiv som kunde producera åtskilliga mål framåt.
För att stärka upp defensiven hade Bilardo en stenhård defensiv mittfältare i form av Miguel Ángel Russo. Han var en klassisk femma och lade sällan två fingrar emellan när det kom till att försvara sitt eget mål. I Nacional-turneringen 1982 hade Estudiantes vunnit sin grupp, men sedan förlorat semifinalen mot Quilmes. När Metropolitana drog i gång var dock laget med redan ifrån början. Delménico minns känslor under inledningen på säsongen.
”Vi var titelkandidater redan ifrån starten av säsongen och under slutskedet var det en kamp, sida vid sida, mot Independiente. Jag minns särskilt en match som var avgörande. Det var när vi vann borta mot Sarmiento, som slogs om ett nytt kontrakt, i Junín med 1-0. Jag räddade dessutom en straff när det återstod väldigt lite av matchen. Jag hade ett enormt självförtroende eftersom jag fick en sådan frihet i Estudiantes. Till exempel tyckte jag om att välja färg på min målvaktströja baserat på vilket humör jag var på. Detta var något som ingen i Estudiantes opponerade sig emot – vilket jag varit med om i andra klubbar. Jag har alltid vidhållit att målvakten måste vara närvarande och vara en referens för sina försvarare.”
Ju närmre slutskedet av säsongen man kom desto tydligare stod det klart att ligaguldet skulle stå mellan Estudiantes och ett suveränt Independiente. Den kanske mest avgörande matchen, för Bilardos manskap, spelades i den nästsista omgången mot Vélez Sarsfield på hemmaplan. Den första halvleken slutade mållös, men när de sista fyrtiofem minuterna skulle spelas vägrade Vélez att komma ut. Det visade sig nämligen att hela deras omklädningsrum var fyllt med rök efter att några hemmasupportrar slängt in ett antal bengaler genom fönstret.
Det argentinska fotbollsförbundet beslutade att de avslutande fyrtiofem minuterna skulle spelas några dagar senare och i samma veva sköt man också fram den avslutande omgången ytterligare några dagar. Estudiantes fick varken poängavdrag – eller spela någon match utan publik. I stället fick de betala böter på lite drygt tjugo miljoner pesos. Hårdast straff fick dock, lite överraskande, Vélez huvudtränare Juan Carlos Lorenzo. Han ansågs ha varit den som pushade för att matchen skulle avbrytas, varpå han fick böta åttio miljoner pesos. Att Vélez-trupp hade utsatts för inkastade bengaler, i omklädningsrummet, var något som förbundet ställdes sig ganska likgiltiga till. När matchen väl spelades färdigt vann Estudiantes med 1-0 efter att Tata Brown nickat dit mötets enda mål.
I säsongensavslutningen skulle Bilardos manskap ta sig an Talleres, i Córdoba, på självaste allahjärtansdag och förutsättningar var klara. Om laget vann – då skulle de också bli mästare. Estudiantes genomförde en klockren insats och besegrade Tallres med 2-0 efter att Tata Brown gjort mål ifrån straffpunkten och den notoriske målgöraren, Hugo Gottardi, skickat dit 2-0.
När domaren blåste av tillställningen stäckte Bilardo upp armarna i luften och med tårar rinnandes ner för sina kinder förkunnade han att; ”den här titeln är för Osvaldo.” Hans gamle läromästare Osvaldo Zubeldía hade gått bort ett år dessförinnan och Bilardo kände att han ville tillägna den här titeln till sin forne tränare.
Bara några veckor senare blev tränaren presenterad som ny förbundskapten för Argentina. Efter världsmästerskapet i Spanien hade Cesár Luis Menotti lämnat sin post och under månaderna som följde letade förbundet, med presidenten Julio Grondona i spetsen, efter en ersättare. Det sägs att valet stod mellan Bilardo och Ferros skicklige tränare Carlos Griguol. I slutändan föll alltså valet på den nykrönte mästaren med Estudiantes. Resten är, som man brukar säga, historia.
För målvakten Juan Carlos Delménico innebar guldet slutet på hans tid i Estudiantes. Målvakten fick inte förlängt kontrakt utan fortsatte i stället att spela för Instituto i Córdoba. Hans insatser för Estudiantes, under guldsäsongen, är emellertid än idag vida hyllade inom föreningens väggar.
När Estudiantes vann Metropolitana, under Bilardos ledning, gjorde man det på ett iögonfallande sätt. Visserligen låg mest fokus på defensiven och många var absolut inte särskilt imponerade över sättet som laget spelade fotboll på. Dock går det inte att komma ifrån att Estudiantes även besatt mycket kvalité offensivt. Kanske allra mest i form av de tre tiorna som blev en banbrytande taktisk förändring inom den argentinska fotbollen. Aldrig tidigare hade någon tränare vågat spela med tre renodlade tior i startelvan. Fler skulle dock ta efter det här exemplet under åren som följde.
Att Carlos Bilardo var en revolutionär inom fotbollen är det få personer som idag skulle argumentera emot. Hans ligaguld med Estudiantes, som tränare, knöt inte bara samman de bedrifterna som han hade i egenskap av spelare i föreningen. 1982-års ligaguld genererade också ett jobb som förbundskapten för Argentina till den karismatiske huvudtränaren. Ett arbete som, några år senare, skulle leda såväl Bilardo – som det argentinska landslaget till toppen av fotbollsvärlden.
enkoppmate.com 