Att Ramón Díaz närmast är synonym med River Plate är ingen hemlighet. Som spelare representerade han klubben vid två separata sejourer och vann åtskilliga pokaler. I egenskap av tränare skulle han nå ännu större framgångar.
Under mitten av 90-talet tränades River Plate av den f.d. storspelaren Carlos Babington. Hans korta sejour med storklubben blev emellertid inte särskilt framgångsrik. De starkaste minnena ifrån den här tiden är tränarens kontinuerliga kedjerökning, nere på avbytarbänken, och inte prestationerna ute på planen.
Vid samma tillfälle, som Babington ledde River, var Ramón Díaz på sluttampen av sin spelarkarriär och spenderade sin tillvaro borta i Japan tillsammans med Yokohoma Marinos. Díaz var egentligen inställd på att fortsätta spela fotboll något år till, men när samtalet kom, ifrån Rivers dåvarande president Alfredo Davicce, kunde han inte motstå erbjudandet. I ett kast gick Díaz ifrån att vara spelare till att bli tränare. Många var skeptiska till den oerfarna mannen, men dessa kritiker skulle snart bli överbevisade både en och två gånger.
Rivers president Davicce uttalade sig i samband med kontrakteringen av Díaz och medgav att rekryteringen av Babington hade varit ett stort misstag.
”Det var absolut ett misstag att anställa Babington. Vi borde ha anställt en interimtränare efter att (Américo) Gallego lämnade, men gjort är gjort. Nu satsar vi på Ramón Díaz i stället.”
Carlos Babington blev allt annat än munter när han fick reda på att hans epok med storklubben var över. Lustigt nog presenterades Díaz, som ny tränare för River, samma dag som Carlos Menem svors in för sin andra mandatperiod som president för Argentina. Som bekant var presidenten en god vän till Díaz och önskade Rivers nye tränare lycka till med hans nya jobb.
Díaz kom till ett River Plate som visserligen var fyllt med talanger, men där potentialen ännu inte hade blivit omvandlad till ordentlig kvalité. Han debuterade i en Copa Libertadores-kvartsfinal mot Vélez Sarsfield på Estadio Monumental i Buenos Aires. Mötet slutade 1-1 och publiken välkomnade sin nye tränare med ett öronbedövande; ”Peeeelaaaaadoooooo, Peeeeelaaaaaadoooooooo”.
Under Díaz första säsong som tränare för River kom laget på en meriterande sjundeplats. Det kan kanske ha verkat som en nedslående placering, men faktum är att laget började att prestera succesivt bättre och Díaz idéer fick fäste. Den nye tränare ville spela en offensiv fotboll med hög press och där River Plate skulle vara lojala mot den spelfilosofi som alltid hade genomsyrat föreningen. De skulle ständigt vara det spelförande laget och gå ut på planen för att trycka gaspedalen i botten redan ifrån det ögonblicket då domaren blåste i gång matchen.
Året efter Díaz ankomst vann River Plate Aperturan. Dessutom skulle de komma att bärga Copa Libertadores efter att ha imponerat sig fram till finalen mot América de Cali. River toppade sin grupp efter att ha gått obesegrade igenom samtliga matcher. Fyra vinster, två oavgjorda och fjorton mål framåt talade sitt tydliga språk. I åttondelsfinalen avfärdades peruanska Sporting Cristal med sammanlagt 6-4 innan San Lorenzo stod för motståndet i kvartsfinalen.
Efter att ha besegrat San Lorenzo med 2-1, på bortaplan, efter mål av Hernán Crespo och Ariel Ortega, kunde River spela av returen på Monumental, vilken slutade 1-1. Semifinalen mot Unviersidad de Chile blev jämn och spännande. Det första mötet i Santiago slutade 2-2 där Universidad hade haft ledningen med 2-1, men där River kvitterade i slutskedet genom Juan Pablo Sorín. Returmötet vann sedan ”Los Millonarios” på hemmaplan med 1-0 efter att Matías Almeyda gjort matchens enda mål.
Finalmotståndet stod, som nämnts tidigare, América de Cali för. Intressant nog hade detta varit Rivers finalmotståndare även 1986 när de säkrade sin allra första titel i Copa Libertadores. Det första finalmötet 1996 slutade med seger för colombianerna med 1-0 i Cali. Antony de Ávila gjorde mötets enda mål och River var därför piskade att vinna returen på Monumental.
Inför fullsatta läktare och ett konfettiregn som saknade motstycke vände Díaz manskap på steken, vann med 2-0 – efter dubbla mål av Hernán Crespo – och säkrade sina andra stora titel i Sydamerikas största klubblagsturnering. Hemma i Argentina fortsatte River, parallellt, att dominera den inhemska fotbollen. Inom loppet av arton månader lyckades storklubben bärga tre raka ligaguld (tricampeonato) – i form av Aperturan 96, Clausuran 97 och Aperturan 97.
River Plate hade en otroligt fin generation av egenproducerade spelare under den här perioden. Talanger i form av Ariel Ortega, Marcelo Gallardo, Hernán Crespo, Matías Almeyda, Juan Pablo Sorín, Pablo Aimar och Javier Saviola kom fram ur klubbens ungdomsakademi. Dessa blev sedan formade under Díaz ledning och utvecklades samtliga till spelare på den absoluta toppnivån i världen. Den här mycket framgångsrika epoken i storklubbens historia har fått smeknamnet ”La Era de Ramón” efter tränare själv.
Året efter titeln i Copa Libertadores lyckades River Plate även bärga Supercopa Sudamericana. Detta var den tionde – och sista upplagen av den här turneringen som samlade samtliga klubbar vilka någon gång hade lyckats vinna Copa Libertadores. River tog sig, på ett imponerande sätt, hela vägen till finalen där brasilianska São Paulo väntade.
Det första mötet slutade mållöst i Brasilien, vilket öppnade upp för en dramatisk retur på Estadio Monumental. São Paulo hade, på den här tiden, en otroligt skicklig målvakt i form av Rogerio Ceni och han kom nästan att växa ut till en omöjlig pjäs att passera, för Rivers anfallare, den här kvällen. Målvakten räddade avslut på avslut och styrde t.o.m. undan en straffspark ifrån självaste Enzo Francescoli. I slutändan fick emellertid Ceni kapitulera och två mål av den chilenske anfallaren Marcelo Salas säkrade titeln för Ramón Díaz och River Plate.
1999 bärgade River återigen den inhemska ligan och säkrade därigenom sin trettionde ligaguld i klubbens historia. I februari 2000 lämnade Díaz storklubben, men ett drygt år senare var han tillbaka och vann ytterligare ett ligaguld med föreingen innan han lämnade igen. Faktum är att den karismatiske tränaren skulle komma tillbaka, till River Plate, ytterligare en gång och detta skedde under 2012. Den här epoken varade i två år och givetvis blev han återigen ligamästare.
Att Díaz är allra mest förknippad med River Plate, både som spelare och tränare, är såklart ingen hemlighet. Men han har faktiskt också representerat en rad andra klubbar som huvudtränare. 2007 vann han ligan med San Lorenzo och Díaz har dessutom varit framgångsrik nere i mellanöstern där han tränat saudiska Al-Hilal vid två tillfällen. Faktum är att han just nu tränar den här klubben och bara för några dagar sedan ledde Díaz dem till finalen, av VM för klubblag, efter att ha besegrat brasilianska Flamengo med 3-2.
Mellan 2014 och 2016 var Díaz tränare för Paraguays landslag och för några år sedan hann han med såväl att träna Pyramids FC i Egypten som Libertad i Paraguay, Botafogo i Brasilien och Al Nasr i Förenade Arabemiraten (inte att förväxla med Al-Nassr i Saudi).
På väldigt många sätt och vis har han blivit något av en globetrotter som inte räds för att ta arbete där erbjudanden ges. Överhuvudtaget har Díaz tränarkarriär varit väldigt imponerande. Efter snart 30 år som tränare har han lett lag i över 700 matcher, vunnit nästan hälften av dessa och bärgat nio ligaguld. Detta om något är ett oerhört imponerande facit och då ska man komma ihåg att det sista kapitlet ännu inte är skrivet i Ramón Díaz tränarkarriär.
enkoppmate.com 