Gerardo ”Tata” Martino Del 3: Början på tränarkarriären, Platense, Instituto och succén i Paraguay

Läs del 1 här.
Läs del 2 här.

Även om det kändes som en tidsfråga innan han skulle bli tränare, var ändå Tata till en början en aning fundersam kring när han skulle ge sig i kast med sitt nya yrke. Under inledningen på 90-talet, efter hans spelarkarriär, öppnade han upp en fotbollsskola tillsammans med en gammal lagkamrat. Detta var ett årtionde då allt fler grönområden försvann i de argentinska städerna, vilket renderade i att ungdomarna hade sparsamt med platser att spela fotboll på. Detta var något som Tata ville hjälpa till med. På samma anläggning, i Rosario, brukade han också ha asados tillsammans med f.d. lagkamrater. Tillsammans skapade de ett sammansvetsat kompisgäng som kunde diskutera allt mellan himmel och jord. Därutöver var Tata också en frekvent gäst på fiket ”Pan y Manteca” i de centrala delarna av staden.

I samma veva hörde hans forna lagkamrat – och tränare, Carlos Picerni, av sig och frågade ifall Tata möjligtvis var sugen på att bli hans assisterande tränare i Platense. Det var han. Här trivdes Tata på ett föredömligt sätt. Platense har alltid var en ganska liten – och väldigt familjär förening i Buenos Aires som kämpat på i skuggan av huvudstadens allra största klubbar. Efter några säsonger, under vilka prestationerna var ganska bra, lämnade Tata tillsammans med övriga i tränarstaben. Han kände sig nu redo för att bli huvudtränare på egen hand.

Almirante Brown de Arrecifes blev Tata Martinos allra första klubb som huvudtränare. Till sin hjälp hade han sina två vapendragare Pautasso och Theiler. Dessa båda skulle komma att följa Tata åt i fler andra uppdrag framöver. Almirante Brown backades, på den här tiden, upp av en förmögen finansman, under slutskedet av 90-talet, och därför hade de lyckats cementera en plats i landets näst högsta division.

För att spetsa till truppen lite extra lyckades Tata övertala sin f.d. lagkamrat, Fabián Basualdo, att skjuta upp sin pension och i stället ansluta sig till Almirante Brown. Basualdo var själv, till en början, tveksam eftersom han kände sig färdig med fotbollen, men Tata kunde vara övertygande. ”Jag behöver en rutinerad spelare som kan leda de yngre förmågorna i truppen och som samtidigt kan föra vidare mina instruktioner nere på planen” sa Tata bland annat till honom. Till sist accepterade Basualdo erbjudandet. Samtidigt erkände han, långt senare, att han tyckte att det kändes lite kymigt att tränas av sin f.d. lagkamrat. Dock hade Tata och Basualdo en genomgående fin relation, vilken skulle fortlöpa under många år framöver.

Det gick förvånansvärt bra för Almirante Brown under Tatas ledning. Laget kom åtta i Primera B och gav sig sedan in ett dramatiskt kvalspel. I den första kvalmatchen besegrade de Aldosivi, men åkte sedan ut mot All Boys. En av spelarna i laget, Martín Andrizzi, hyllade sin tränare Tata stort. Bland annat uttryckte han att hans tränare, på många sätt och vis, var före sin tid och att han introducerade bland annat träning på små ytor – vilket knappast var en vanlighet bland klubbarna i de lägre divisionerna.

”Han var en väldigt jordnära person som skänkte hela truppen ett oerhört stort lugn”.

När säsongen var över lämnade Tata sin post eftersom kontraktet var slut och han kände sig färdigt i föreningen. Mellan september och december 1999 fick Tata chansen att träna ett krisande Platense som precis hade åkt ur landets högsta division. Det var sannerligen en kaosartad omgivning att vara verksam i där klubbens Barra hotade spelare till höger och vänster samtidigt som de, frekvent, störde lagets träningar med kvartssamtal.

Lyckligtvis behöll Tata sitt sedvanliga lugn. Den största anledningen till att han hade antagit jobbet, i Platense, var faktiskt eftersom en viss Basualdo numera spelade för klubben och han hade dessutom föreslagit sin gamle tränare till klubbledningen. Därutöver hade Tata fina minnen ifrån den tiden då han hade varit assisterande till Picerni i just Platanse.

Det som imponerade mest på spelarna i den lilla föreningen var den breda kunskap som Tata hade kring samtliga lag i divisionen. Han var extremt metodisk i sina förberedelser och hans besatthet av att studera motståndarna gjorde att många såg starka liknelser med en viss Marcelo Bielsa. Tata må ha tränat ett lag, som Platense, i Primera B men hans sinne var redan i Primera Division.

Överlag gick det faktiskt ganska bra för Tata i Platense. Laget tog åt sig av hans taktiska instruktioner och prestationerna, nere på planen, började också sakteligen att bli bättre. Dessvärre var den politiska situationen i föreningen långt ifrån den bästa och av just den här anledningen valde Tata att lämna. Därutöver skedde ett plötsligt presidentbyte, samtidigt som klubben behövde sänka sina utgifter. Lägg därtill att de redan var skyldiga Tata en ansenlig summa pengar.

År 2000 åkte Córdobaklubben Instituto ur Primera Division och som ett led i detta letade föreningen, med lykta och kompass, efter en ersättare. Tatas namn dök upp som en potentiell kandidat och det hela verkade sannerligen intressant. Lyckligtvis var Martino också själv intresserad av att komma till Instituto och återigen hamnade han i en förening där stämningen balanserade på gränsen till fullständigt kaos. Det var halvtomma läktare samt arga – och besvikna supportrar. Dessutom fanns det endast tolv tillgängliga spelare när Tata drog i gång träningen inför den kommande säsongen.

Med andra ord fanns det oerhört mycket arbeta att utföra för den nytillträdde tränaren. Tata valde att lyfta upp en hel drös med spelare ifrån ungdomslaget och ganska snabbt bildade han en fin relation med klubbens dåvarande president Diego Bobatto. Presidenten tyckte nämligen att sättet som Tata hade antagit sig uppgiften på var både beundransvärd – och väldigt inspirerande.

Inledningen på säsongen blev tuff, men ganska snabbt lyckades laget vända på den negativa trenden och allteftersom tog spelarna till sig av Tatas taktiska instruktioner. På trettiotvå omgångar vann laget tjugoen, kryssade åtta och förlorade endast tre matcher. De gjorde sjuttioen mål och släppte bara in tjugotre. Så pass imponerade var Institutos säsong att halvvägs in i den började Tv-bolaget att lägga deras matcher på torsdagskvällar, när inga andra lag spelade, för att allt fokus skulle kunna läggas på dem.

Laget spelade en väldigt vägvinnande fotboll och enligt den assisterade tränaren Theiler var laget, i det närmaste, komplett. De gjorde många mål framåt, mot starkt motstånd, och alla timmar som laget spenderade tillsammans gjorde att gruppen blev ännu mer sammansvetsad. Fystränaren Palena mindes den här tiden med enormt mycket värme.

”Vi levde verkligen för fotbollen. Jag minns aldrig att vi, inom tränarstaben, hade någon hätsk diskussion eller bråk sinsemellan.”

Tata Martino under hans epok med Instituto.

Mauro Amato spelade i Instituto, på den här tiden, och han minns också ett lag där samtliga spelare kände sig delaktiga.

”Tata skapade ett väldigt konkurrenskraftigt lag där samtliga spelare kände sig involverade. Det fanns inga startspelare eller avbytare. Helt plötsligt kunde vem som helst få starta en match och detta skapade en härlig dynamik i laget.”

Tata hade också för vana att arrangera små mini-turneringar i fotbolls-tennis. Det hela mynnade oftast ut i att Tatas lag, med Theiler och Palena, fick möta Amatos motsvarighet, varpå de sistnämnda alltid vann till Tats störa förtret. ”Jag minns den här tidsepoken med väldigt mycket glädje och kärlek” har Amato sagt vid flera olika tillfällen.

Institutos prestationer gjorde att de fick tre chanser till uppflyttning. Först ställdes de mot Banfield, vilka visade sig vara alldeles för övermäktiga för Tatas manskap. Därefter var det dags att möta Nueva Chicago efter att ha besegrat San Martín de San Juan i semifinalen. I den här semin hade dock Miliki Jiménez – lagets bästa målgörare – skadat sig och han missade sedan den resterande delen av säsongen. Detta var ett hårt slag för Tata och hans Instituto som också föll mot Nueva Chicago.

Den sista chansen till uppflyttning kom sedan mot Argentinos Juniors, men utan sin bästa målgörare, och en form som pekade neråt, förlorade Instituto återigen. Tata valde omgående att avgå eftersom han ansåg att han inte hade uppnått de målen som klubben satt upp inför säsongen. Presidenten Bobatto ville dock gärna ha honom kvar och försökte ihärdigt att övertala Tata, men han var orubblig. Tränarens tid i Instituto var över.

Den assisterande tränare Theiler minns besvikelsen över att laget inte nådde uppflyttningen, vilken han menade att de hade förtjänat. Som sista fina gest till sin vän Bobatto – och klubben som han trivts i – skänkte Tata den sista delen av sin lön till föreningen. Han hoppades att dessa pengar skulle kunna hjälpa klubbens medlemmar med diverse saker framöver. Detta var en gest som Bobatto närmast blev tårögd över och här någonstans formades en vänskap, mellan de båda herrarna, som skulle vara under många år framöver.

Nu var den stora frågan var någonstans Tatas nästkommande äventyr skulle utspela sig. Han hade hittills bara varit huvudtränare för mindre klubbar, i de lägre divisionerna, i det argentinska seriesystemet. Därför kan man tänka sig att han blev lite förvånad när han fick ett samtal ifrån Paraguay.

I grannlandet återfanns nämligen en förening med namnet Libertad och som, på den här tiden, styrdes av en herre vid namn Horacio Cartes. Han hade investerat så pass mycket pengar i föreningen att de på allvar kunde utmana de två största klubbarna i landet; Olimpía och Cerro Porteño.

Cartes och Tata hittade genast varandra och omgående fanns det en viss synergi mellan de båda herrarna. Personen som hade fört de samman var dock en argentinsk agent vid namn Pedro Aldave. Han var ursprungligen ifrån Rosario, men hade arbetat många år i Paraguay och det var han som föreslog Tatas namn för Cartes. Presidenten nappade omgående och Martino själv var mer än intresserad. När allting var underskrivet och klart frågade Tata ifall han var skyldig Aldave några pengar eftersom det var han som hade varit drivande bakom övergången. Agenten svarade då bara; ”du är inte skyldig mig någonting, men nu måste du bli mästare.”

Tata greppade spakarna omgående och redan under sitt första år i klubben lyckades han vinna ligan i Aperturan. Clausuran vanns sedan av 12 de Octubre, vilket gjorde att de båda fick ställas mot varandra i en avgörande match om den totala titeln. Libertad vann båda finalmatcherna med sammanlagt 6-2 och kunde därmed titulera sig mästare av Torneo Absoluto. Året efter bärgade Tata och Libertad både Aperturan – och Clausuran och blev därmed omgående mästare i Toreno Absoluto utan att ett extra finaldubbelmöte behövde spelas.

Eftersom Tatas tidigare assisterande tränare inte var tillgängliga valde han att utse sin gamle kamrat i Platense, Picerni, som hjälptränare. Dessutom blev Elvio Paolorosso fystränare. När kontraktet gick ut med Libertad, efter ungefär ett och ett halvt år, valde Tata att lämna föreningen. I stället skrev han på för lokalkonkurrenten Cerro Porteño. Hit anlände den argentinske tränare under mitten av 2003.

Under den första säsongen kom laget tvåa – en poäng bakom Libertad som återigen blev mästare. Picerni fick ett jobberbjudande ifrån Perus landslag, men var tveksam till ifall han skulle hoppa på denna möjlighet. Tata uppmuntrade dock sin vän att anta erbjudandet eftersom det var en fin möjlighet att anskaffa sig nya erfarenheter. Under det dryga året med Cerro Porteño reste Martino ofta hem till Rosario eftersom hans mamma Mabel var kraftigt sjuk. Hon gick också bort senare samma höst.

2004 ledde Tata Cerro Porteño till ligaguldet. Laget vann såväl Aperturan – som Clausuran och blev därmed också mästare i Torneo Absoluto. För Tatas personliga del var detta ytterligare en stor bedrift i hans tränarkarriär. Nu hade han lyckats bli mästare, ännu en gång i Paraguay, och dessutom tillsammans med en ny klubb. När spelarna höll på att fira den första titeln – vilken säkrades på ärkerivalen Olimpías hemmaplan – höll sig Martino i bakgrunden. Han uppskattade sällan att stå i blickfånget utan satt i stället lugnt på bänken och njöt av stundens ögonblick.

I Copa Sudamericana åkte laget ut mot de kommande mästarna, Boca Juniors, redan i kvartsfinalen. Clausuran vanns sedan med sju poängs avstånd ner till tvåan Libertad, vilket vittnar om den överlägsenhet som Cerro Porteño demonstrerade under kalenderåret 2004. Under slutskedet av året valde Martino att lämna klubben. Han ville åka hem till sin familj och återhämta sig. Precis som i Libertad hade Tata hunnit bli en väldigt populär figur även bland anhängarna till Cerro Porteño.

Framgångarna staplades på hög i Paraguay för Tatas vidkommande.

Väl hemma i Rosario igen började tidningarna spekulera kring att Tata kanske skulle ta sitt första jobb som huvudtränare för en klubb i landets Primera Division. De inledande ryktena gjorde såklart gällande att Newell’s fanns som ett alternativ, men ju längre tiden gick dök en annan klubb, i närområdet, upp.

Colón genomgick en otroligt stökig period under de här åren. Föreningen genomgick konstant stora förändringar i truppen och en av de tidigare tränarna, för klubben, hade slagit fast att anledningen till att Colón inte nådde större framgångar var för att spelarna inte hade några känslor för klubben. De spenderade bara korta perioder i föreningen innan de lämnade och gick vidare. Var det någonting som Tata brann extra mycket för, under sin tid som huvudtränare, var det just att skapa en form av närhet – och känsla av tillhörighet gentemot klubbarna som han var verksam i.

Att Tata Martino tydligt hade deklarerat att jobb utomlands var uteslutet, eftersom han kände att familjen behövde ha honom nära sig, ökade chansen för ett jobb inom Argentinas gränser. Colóns dåvarande president, Horacio Darrás, gav Tata en signal, men tränare tackade nej till erbjudande eftersom han ville fortsätta att ladda sina batterier.

Colón anställde därför duon Juan Antonio Pizzi och Chemo Del Solar. Detta blev, för att uttrycka sig milt, ingen succéartad rekrytering. Tränarduon varade bara i tre omgångar innan de fick lämna. Under den här perioden hade redan en match tvingats bli avbruten i fyrtio minuter eftersom Colóns arga supportrar började kasta in saker på planen och drabbade samman med polisen. När tränarduon lämnade vände sig Santa Fe-klubben återigen till Tata och den här gången tackade han ja.

Trots att Colón genomgick en turbulent tid, med sportsliga problem och konstanta hot ifrån klubbens Barra, var ändå föreningen en relativt bra plats att arbeta på. De låg sällan efter med löneutbetalningarna – vilket var ovanligt i Argentina – och ekonomin var inte överdrivet ansträngd. Rent sportsligt fick Tata också en lovande start när Quilmes besegrades i den första matchen med 2-1. Den nye tränaren höll sig emellertid lugn.

”Den ena veckan är du en idol i Argentina, men en vecka senare vill de döda dig. Jag tar det hela med ro.”

På det stora hela gick det helt okej för Tata i Colón. Laget presterade hyfsat bra och förlorade bara två av de femton matcherna som Martino ledde dem i. Hans respektfulla uppträdande mot samtliga klubbar gjorde faktiskt att inte ens Rosario Centrals supportrar – som har en stark rivalitet med Newell’s där Tata blivit en ikon – buade åt honom. Under tränarens epok med Colón genomfördes också en omröstning inom Newell’s, bland klubbens supportrar, kring vem som var föreningens bästa spelare genom alla tider. Tata Martino vann omröstningen med god marginal.

Efter en svag inledning på den nya säsongen – där Colón bara mäktade med fyra poäng på de inledande sex matcherna – valde Tata självmant att avgå. Presidenten ville ha honom kvar, men Martino kände inte att han ville ha någon särbehandling. Prestationerna hade inte varit tillfredsställande och han var den yttersta ansvarige.

Även om tiden i Colón hade varit ganska positiv, kände ändå Tata någonstans att den kärleken som han hade fått i Paraguay var något utöver det vanliga. Därför nappade han på erbjudandet när Libertad återigen ville ha hans tjänster. Återigen blev laget ligamästare och dessutom tog han laget hela vägen till semifinalen, i Copa Libertadores, mot Internacional.  Dessvärre föll Libertad och återigen gäckade Sydamerikas största turnering Tata.

Efter säsongen fick han ett erbjudande ifrån Boca Juniors, men valde att tacka nej eftersom han fortfarande hade kontrakt med Libertad. Dessutom väntade ännu större uppdrag runt hörnet. Tatas namn hade börjat nämnas flitigt i diskussionerna kring Paraguays näste förbundskapten.

***

Läs avslutningen i morgondagens del 4

***