1952: När Estudiantes hamnade i klorna på Juan Peróns regim över en bok

1952. På morgonen den 18 juni 1952 knackar det på dörren till Estudiantes klubblokaler. Utanför står ledaren för ”Confederación General del trabajo” – förkortat CGT – Luis Felipe Suárez. Han, tillsammans med några närstående män, bryter genast upp den stillsamma morgonmiljön som råder i kontorslandskapet med en brysk fråga; var är böckerna någonstans?

Tillsammans med en medföljande fotograf visar personerna på Estudiantes kansli Suárez skåpet där böckerna förvaras. Ledaren inspekterar de, tar några bilder och lämnar sedan klubblokalen.

Vad var det för böcker han var ute efter, och varför?

Låt oss först ta en titt på vad CGT var för någon organisation. Denna hade grundats redan på trettiotalet som ett fackförbund för arbetarna i landet. På 40-talet blev de allt mer partipolitiskt involverade och när vicepresidenten Juan Perón fängslades, av militären, 1944 var CGT en av de ledande organisationerna som anordnade protester för att Perón skulle släppas fri. Därefter knöts banden allt tajtar mellan de båda parterna och partiet ”Partido Laborista” grundades. Året efter tillträdde dessutom Juan Perón som president för Argentina för första gången.

När CGT klev in i Estudiantes klubblokaler gjorde de det alltså på order ifrån presidenten Juan Perón. Men varför, och vad var det för böcker? En månad innan påhälsningen hade Peróns fru Evita diagnostiserats med livmoderhalscancer och att gömma stora mängder av hennes självbiografi; ”La Razón de mi vida” ansågs vara ett brott mot lagen.

Artikel kring Estudiantes två tusen gömda böcker.

Att Estudiantes då hade 2000 exemplar av boken i ett skåp, istället för att ha delat ut dessa till sina medlemmar, ansågs som ett lagbrott och samtidigt enormt klandervärt. Det ska nämnas i sammanhanget att Estudiantes hade enormt usel ekonomi vid den här tidpunkten. De låg efter i utbetalningarna av spelarnas löner och skulderna ökade för varje vecka. Dessutom hade klubben försökt att få till stånd ett antal lån utan några som helst framgång. Vardagen var, med andra ord, långtifrån enkel för La Plata-klubben.

Efter att ha bekräftat var böckerna befann sig utlöste ledaren för CGT en kollektiv strejk i hela La Plata för att samla alla arbetare på torget i staden. Två tusen personer dök upp och kollektivt fördömde samtliga personer Estudiantes handlingar kring att gömma exemplar av denna, snudd på, heliga bok.

På eftermiddagen anlände stora delar av Estudiantes styrelse – däribland presidenten César Ferri – till centrumet för arbetarförbundet med målet att förklara sina handlingar. Ferri berättade lugnt och sansat för Suárez, och de andra delegaterna för CGT, att böckerna hade förvarats i ett skåp eftersom föreningen ännu inte hade bestämt sig för vad de skulle göra med dem.

Var detta verkligen sanningen?

En teori gör nämligen gällande att anledningen till att Estudiantes, ifrån allra första början, köpte in böckerna var för att försöka komma på god fot med regeringen och öka sina chanser till att få igenom ett lån. Samtidigt ville de inte dela ut böckerna till sina medlemmar eftersom Estudiantes alltid varit en förening som inte gick i peronismens ledband. Till skillnad ifrån ärkerivalen Gimnasia var Estudiantes så långt ifrån man kunde komma att vara Perón-vänliga och detta stack såklart i ögonen på regimen. Föga förvånande trodde inte CGT på Ferris förklaring utan meddelade att det bästa skulle vara ifall styrelsen – med presidenten – omgående avgick.

Den 23 juni ska stora delar av CGT, tillsammans med ledande personer inom Gimnasia, ha firat återtagandet av böckerna samt att man nu hade tillfällig kontroll över Estudiantes. Som en första åtgärd av den nytillträdda ledningen var att dela ut böckerna till supportrarna under de nästkommande matcherna.

Detta var inte första gången som Peróns regim hade lagt sig i Estudiantes affärer. Redan 1951 hade de försökt ta makten över klubben när de presenterade en egen presidentkandidat till valet. Dock vann tidigare nämnda Ferri det presidentvalet i överlägsen stil. Han fick nämligen dubbelt så många röster som CGT:s kandidat Orlando Greco.

Den 26 juli 1952 avled till slut Evita Perón till följd av sin livmoderhalscancer. Två veckor senare bestämdes det att staden La Plata skulle döpas om till ”La Ciudad Eva Perón”. Detta renderade i att Estudiantes inte längre kunde heta Estudiantes de La Plata utan fick byta namn till Eva Perón. Det här hette föreningen ända fram till militärkuppen som störtade Juan Perón 1955.

Under dessa turbulenta år skulle Estudiantes samtidigt försöka att spela fotboll. Med de ekonomiska problemen hängandes över sig fick klubben sälja några av sina bästa spelare. Däribland återfanns Manuel Pelegrina, Gabriel Ogando och Ricardo Infante. Samtidigt fick föreningen lyfta upp spelare ifrån ungdomslaget för att fylla ut sin decimerade trupp. Det hela ledde till att Estudiantes blev degraderade till andradivisionen 1953 efter att endast ha lyckats skrapa ihop tjugotvå poäng.

Nedflyttningen var Estudiantes allra första någonsin. Detta var ett resultat av många år med en klubbledning som fattat usla beslut och kört föreningens ekonomi i botten. Regeringens intervention kring Eva Peróns böcker blev nådastöten som fick bägaren att rinna över. Det var också ett optimalt tillfälle för regimen att trycka till föreningen som aldrig visat sitt stöd till Juan Perón eller dennes politiska ideologi.