1996: När Vélez blev Bicampeón för första gången i klubbens historia

1996. Under Carlos Bianchis sista säsong, vid rodret som huvudtränare för Vélez Sarsfield, bärgade klubben sitt andra raka ligaguld och kunde därmed titulera sig ”Bicampeón” för första gången i föreningens historia. 

Efter att ha bärgat Aperturan 1995, och i decembermånad krönts till mästare, var Vélez fast beslutna kring att försvara sin ligatitel när Clausuran inleddes i början av mars 1996. Därigenom skulle inte enbart en ny titel kunna skrivas in i klubbens meritlista, det skulle också, i sådana fall, bli den första gången i föreningens historia som de lyckats bli ”Bicampéon” – vilket innebär att man vinner liga två år i rad. 

Carlos Bianchi hade meddelat att han tänkte lämna klubben under mitten av 1996 och därför innebar Clausuran samma år ett slut på en era som varit enormt framgångsrik för Vélez. Med samma trupp som under den föregående säsongen gjorde de sig redo för att försvara sitt ligaguld. 

”Vi inledde 1996 med stora förhoppningar om att bli mästare. Det var väldigt viktigt för mig att få lämna föreningen genom att säkra klubbens allra första ”bicampeonato”, och det lät jag spelarna förstå ifrån den första dagen.”

Vélez Sarsfields mästarlag 1996.

Den 10 mars 1996 inleddes säsongen med ett möte mot Banfield hemma på Estadio José Amalfitani i Buenos Aires. Bianchi valde att ställa upp med följande namn i denna ligapremiär; Chilavert; Zandoná, Trotta, Campagnucci, Cardozo; Herrera, Gómez, Bassedas, Camps; Flores, Pandolfi.

Lagkaptenen Trotta fick chansen, redan efter nio minuters spel, ifrån straffpunkten, men gästernas Ángel Comizzo stod i vägen. Trots detta lät sig inte Vélez bli nedsänkta utan fortsatte att pressa på för ett ledningsmål som också skulle komma. ”Turu” Flores drog till med ett fantastiskt frisparksmål efter tjugoen minuters spel. Denna ledning utökades sedan när Herrera, nästan liggandes, skickade in ett inlägg ifrån Cardozo till 2-0. 


Under den andra halvleken vaknade Banfield delvis till liv. Först reducerade de genom en straffspark och samtidigt åkte Vélez målvakt Chilavert på en utvisning för högljudda protester. Med en man mindre på planen fick Bianchis manskap kämpa med näbbar och klor för att nå samtliga tre poäng. Julio Cruz fixade kvitteringen för Banfield och det såg onekligen jobbigt ut för Vélez. Plötsligt exploderade emellertid Herrera till, tog sig in i straffområdet och blev fälld. Nu fick Trotta möjligheten till att revanschera sig för den tidigare missen och denna gång gjorde han inga misstag. 3–2 till Vélez och tre poäng in på kontot redan i premiären.

Matchen därefter – utan Chilavert i målet – slutade mållöst borta mot Rosario Central på Estadio Gigante de Arroyito. I den tredje omgången väntade en riktig smällkaramell när River Plate gästade Estadio José Amalfitani. Detta var också dagen då domaren Carlos Mastrángelo gick i pension. Den här matchen skulle bli historisk p.g.a. ett av målen som passerade alla möjliga naturlagar – och rekord. Dock inleddes den dåligt för hemmalaget när River tog ledningen med 1-0 genom Juan Gómez – ett resultat som stod sig till halvtidspausen.

Under inledningen på den andra halvleken var plötsligt alltsammans helt jämnt igen. Bassedas gjorde en fin aktion innan han spelade fram till Pandolfi som fixade 1-1. Därefter var det dags för det historiska ögonblicket. Ganska exakt tjugo minuter in på de avslutade fyrtiofem minuterna tilldelades Vélez en frispark efter att Cardozo blivit fälld av Francescoli. Först såg det ut som att Bassedas tänkte slå en kort variant, men plötsligt dök en stor skugga upp bakom honom. Det var målvakten Chilavert. 

Många trodde nog att den temperamentsfulle paraguayanen skulle protestera mot att domaren inte visat något kort till Francescoli, men Chilavert hade fokus på något helt annat. Han ropade ut till domaren och alla andra spelare; ”huka er för annars skjuter jag huvudet av er”. Sen drog han på ett dundrade avslut ifrån sextio meters håll. River Plates målvakt, Germán Burgos, kunde bara hjälplöst se på hur projektilen letade sig mot hans ena hörn och in i mål. 

Målet innebar inte enbart att Vélez nu ledde med 2–1. Det var också ett mål som slog alla möjliga rekord och som närmast verkade utmana de oskrivna naturlagarna. Chilavert såg nästan lika förvånad ut själv och kastade sig ner på knäna i ett spontant – och känslosamt firande. Det här frisparksmålet, ifrån sextio meters håll, skrevs in i Guiness Rekordbok som det frisparksmålet vilket gjorts ifrån längst avstånd någonsin inom fotbollshistorien. Carlos Bianchi minns målet med beundran.

”Chilavert gjorde otroliga saker inom fotbollen. Han var den ende personen som skulle kunna tänka ut ett sådant mål. Han fick dessutom skjuta i motvind och med regnet ösandes ner. Att det dessutom skedde mot just Burgos, som han redan gjort ett frisparksmål mot i en landskamp mot Argentina, gjorde saken ännu bättre.”

Även Christian Bassedas minns det historiska målet.

”Målet som Chilavert gjorde mot River var det mest otroliga som jag någonsin sett i hela mitt liv. Det var en genialisk sak som bara han skulle kunna komma på. Precis innan han sköt skrek han till mig; ”huka dig”, eftersom ifall jag inte gjorde det hade han knockat mig.”

Chilavert jublade många gånger under sin tid i Vélez Sarsfield.

Matchen fortsatte sedan och River Plate lyckades hämtade sig efter Chilaverts makalösa balja. Hernán Crespo hittade in med en kvittering och det såg ut som att Vélez inte skulle få gå segrande ur fajten som bjudit på all denna magi. Men en hörna ifrån Posse hittade fram till Herrera som liggandes skickade in 3–2 för hemmalaget. I slutändan blev det ett lyckligt slut på en eftermiddag som ingen supporter till Vélez någonsin kommer att glömma bort. 

I nästa omgång ställdes Bianchis manskap mot ett Racing som vunnit två av sina tre inledande matcher. Posse gav Vélez ledningen efter en utsökt framspelning av Turu Flores. Dock skulle en gammal bekanting i form av Roberto Pompei förstöra eftermiddagen med sitt 1–1-mål under slutskedet av matchen. Väl framme vid den femte omgången kom säsongens första – och sedermera enda förlust för Vélez. Mot Estudiantes hamnade man tidigt i problem när Herrera drog på sig ett rött kort och sedan gav Martín Mazzuco La Plata-klubben ledningen. Visserligen hittade Camps in med en kvittering, genom en välplacerad nick, men Leonardo Ramos fastställde slutresultatet till 2–1 för Estudiantes ifrån elvameterspunkten. 

Den nästkommande matchen inleddes inte heller den särskilt lovande för Vélez vidkommande. Deportivo Español tog ledningen genom Carlos Odriozola som slog en utsökt frispark till 1–0. Dock skulle Vélez hitta ett sätt att vända på steken. Först var det Bassedas som fixade kvitteringen innan Camps fullbordade vändningen efter en bjudning ifrån Españols målvakt. Segermålskytten minns den viktiga trepoängaren.

”Mot Español var det en fantastisk match. Det var en kall kväll och vi spelade inte särskilt bra, men lyckades ändå få med oss ett viktigt resultat mot en svår motståndare som alltid var jobbiga att möta på bortaplan.”

Mot Gimnasia Jujuy visade Vélez att de på allvar tänkte bli en kraft att räkna med den här säsongen. Camps vann en nickduell mot två motståndare inklusive målvakten och gav hemmalaget ledningen med 1–0 efter fyrtiofyra minuters spel. Under den andra halvleken utökade Turu Flores ledningen efter ett fint inspel ifrån Pandolfi. Därefter var det Vélez för hela slanten och i slutändan blev det en väldigt bekväm 4–0-seger efter att Camps och Flores utökat ledningen ytterligare. 

Veckan efter knep Vélez en viktig poäng borta mot Huracán på Estadio Tomás Adolfo Ducó. Pedro Barrios gav hemmalaget ledningen innan Herrera lyckades kvittera. Dock inte bättre än att Huracán återigen tog ledningen genom Hugo Guerra med endast femton minuter kvar på matchklockan. Fem minuter senare ordnade dock emellertid Zandoná kvitteringen till 2–2 och Vélez fick således med sig en viktig poäng hem till Liniers. 

Bassedas jublar över ett av sina mål.

Den 10 maj spelades kanske en av de mest underhållande matcherna under hela säsongen. Platense kom på besök och omgående fixade Trotta 1–0 efter en straffspark, men redan i den fjärde spelminuten hade gästerna kvitterat genom Adrián Coria. Camps återgav sedan ledningen till Vélez Sarsfield, efter tio minuters spel, med en fin nick på ett elegant inspel ifrån Herrera. Strax innan halvtidsvisslan utökade nämnda Herrera själv på tillställningen till 3–1. Det såg bekvämt och tryggt ut för Vélez som trummade på framåt. Plötsligt vaknade dock Platense till ifrån sin stillsamma dvala och under inledningen av den andra halvleken kom de tillbaka till 3-3 efter ytterligare ett mål av Coria och ett ifrån Esteban Fuertes. 

Vélez kände sig emellertid inte färdiga utan var bestämda kring att nå ett segermål. Detta kom också på exakt samma sätt som målskyttet hade inletts denna afton. Ifrån straffpunkten och med Trotta bakom bollen dundrade lagkaptenen in slutresultatet. Matchen slutade 4–3 och Vélez bärgade tre viktiga poäng i jakten på ligatiteln. Nu ledde Bianchis manskap turneringen och härnäst väntade ett derby mot Ferro. Detta blev ett möte som dessvärre slutade mållöst efter en stängd – och krampaktig match. 

Nu stundade ett möte mot Lanús som precis klättrat förbi Vélez i tabellen. I denna match gjorde förmodligen Bianchis lag sin bästa match under hela säsongen. Man bjöd sannerligen sina motståndare på en rejäl uppvisning. Herrera slog in en retur efter att Posse avslutat till 1–0. Därefter var det Posses tur att göra mål när han nickade in ett fint inspel ifrån Turu Flores. Lanús smet emellan med en reducering, men innan pausvila var avståndet återigen två mål efter att Chilavert dunkat dit en straffspark. 

Under den andra halvleken tryckte Vélez gasen i botten. Posse hamnade omgående en-mot-en med Lanús målvakt och rullade in 4–1 mellan dennes ben. Cardozo fullbordade sedan överkörningen med ett praktfullt golazo ifrån distans. 5–1 över serieledarna var ett besked som gav eko i hela Argentina. Skulle något lag lyckas att stoppa detta Vélez som ångade på i toppen av tabellen? Patricio Camps minns den imponerande segern mot Lanús.

”Lanús var en svår motståndare och var serieledare vid det här tillfället. Men denna dag spelade vi på en fantastisk nivå, en nivå vi inte ofta spelade på, och vann således enkelt. Det var en uppvisning.”

Utklassningen följdes upp med en 1–0-seger borta mot Newell’s Old Boys efter mål av Turu Flores. Den 16 juni var det sedan dags för ytterligare en avgörande drabbning när Boca Juniors skulle komma på besök till Amalfitani. Storklubben tränades av Carlos Bilardo och det skulle således inte bli någon enkel match för Vélez. Supportrarna fyllde upp hemmaplanen till bristningsgränsen och bjöd sina spelare på ett varmt mottagande. Matchen som sådan inleddes dock dessvärre på sämsta möjliga sätt. Claudio Caniggia gav gästerna ledningen när han förutsåg en retur, ifrån ett distansskott i ribban av Verón, och nickade dit 1–0-målet. 

Vélez respons på Caniggias fullträff kom dock omgående. Pandolfi drog på ett distansskott som Camps nickade in returen på. Det har debatterats i efterhand ifall Montoya lyckades rädda bollen innan den passerats mållinjen, men hursomhelst dömde domaren mål för Vélez. Målskytten själv var dock övertygad om att bollen var inne.

”Jag har inga tveksamheter kring att det var mål. Navarro Montoya kastade sig bakåt och tog bollen när den redan var inne. Jag skrek omgående att det var mål eftersom jag var övertygad om att den var inne.”

Efter kvitteringen var det dags för Chilavert att återigen kliva in i handlingarna. Målvakten smekte dit en frispark över muren som Navarro Montoya inte hade en chans på. Precis som mot River Plate hade den paraguayanske landslagsmålvakten visat upp sin klass med sina känsliga fötter. Camps minns målet med beundran.

”Frisparken ifrån Chilavert var vackert. Han var ett djur. Jag är övertygad om att han är en av de bästa målvakterna någonsin. Detta eftersom han hade en imponerande personlighet, en fantastisk vänsterfot och som målvakt var det något ovanligt. När du ställdes mot honom hade han alltid förmågan att göra målet väldigt litet.”

Chilavert fick sedan chansen att även smälla dit 3–1 ifrån straffpunkten och gjorde inga misstag. Matchen hade då endast spelats i fyrtiofem minuter. Vid själva straffen fick Néstor Fabbri syna det röda kortet och när Diego Maradona protesterade högljutt fick även han lämna planen. Boca Juniors spelade därför den andra halvleken med nio man. Med detta i åtanken var det kanske inte särskilt förvånande att Vélez ökade på till såväl 4 – som 5–1 genom ett självmål och sedan ett av Turu Flores. 

Som om utklassningen i sig inte var tillräckligt upplyftande kunde alla Vélez-supportrar konstatera att laget hade avslutat matchen med elva egenfostrade spelare på planen. Detta var första gången i klubbens historia som detta hade skett. 

Efter kölhalningen av Boca Juniors fick Vélez med sig en vital poäng mot Gimnasia i ett möte som slutade 1–1. Trots detta behåll laget serieledningen, men nu kom ett annat störningsmoment in i bilden. Bianchi hade skrivit på ett kontrakt med Roma och när det nu återstod fyra omgångar av säsongen var han tvungen att lämna för den italienska storklubben. Därmed blev hans sista match mötet mot Colón på Amalfitani. 

Publiken gav sin favorit ett varmt avsked och spelarna vann matchen med 2–0 efter ett självmål och en fin fullträff av Marcelo Herrera. De sista fyra omgångarna skulle istället Vélez ledas av Bianchis assisterande tränare – Osvaldo Piazza. Bianchi minns att avskedet var jobbigt.

”Jag lämnade och visste samtidigt att jag aldrig skulle återvända till klubben. Det var känslosamt. När jag lämnade sa Osvaldo; ’Om du lämnar, lämnar jag också’. Då sa jag till honom att ifall han gör det kommer folk att slakta mig.”

Piazza stannade och styrde skutan mot ligaguldet. Han inledde med ett magert 0-0-resultat mot Argentinos och samtidigt vann Gimnasia sin match, vilket gjorde att det jämnades till i toppen av tabellen.

”Matchen mot Argentinos var en jobbig motgång eftersom vi tappade de två poängen som vi hade i försprång till tvåan. Men de här fantastiska fotbollsspelarna återhämtade sig snabbt. Det här laget hade en beundransvärd personlighet.”

Mot San Lorenzo kom reaktionen som Piazza hade hoppats på. Vélez vann med 4–1 efter mål av Mauricio Pellegrino, Herrera, ett självmål och slutligen Turu Flores. Matchen i sig blev dock mest ihågkommen för den fula kapning som Oscar Ruggeri gjorde på Chilavert och som fick mittbackens tränare, Bambino Veira, att byta ut honom. 

Veckan därefter väntade ett viktigt – men svårt – möte borta mot Belgrano i Córdoba. Hemmalaget tog också ledningen genom Danilo Tosello, vilket också var resultatet i halvtid. Piazzo var inställd på att vända matchen och gjorde ett byte som kom att förändra matchbilden totalt. Pandolfi kom in istället för Husaín och plötsligt anföll Vélez, i princip, med ett fyramannaanfall. Tio minuter in på den andra halvleken fixade Posse kvitteringen. Ett oavgjort resultat var emellertid inte att sikta på när säsongen gick in i sitt absoluta slutskede. Efter en hörna ifrån Pandolfi lyckades Camps tråckla in segermålet som innebar att Vélez alltjämt hade en poäng ner till tvåan Gimnasia. Segerskytten Camps minns det viktiga målet. 

”Målet mot Belgrano var en enorm glädje och det är ett minne jag har bevarat med mycket kärlek. Vi visste att detta mål skickade oss på rätt väg mot att vinna ytterligare en titel och just därför firade vi det extra mycket.”

Den 18 augusti skulle allting avgöras hemma mot Independiente. Samtidigt ställdes Gimnasia mot Estudiantes i ett derby i La Plata. Bianchi valde denna eftermiddag att ställa upp med följande lag; Chilavert; Zandoná, Banegas, Pellegrino, Cardozo: Herrera, Gómez, Bassedas, Camps: Pandolfi, Flores.

Estadio José Amalfitani var fylld till bristningsgränsen och spelarna hälsades välkomna med fyrverkerier och konfetti. Detta skulle dock inte gå till historien som en av Vélez bästa matcher under säsongen. Det var faktiskt en ganska krampaktig insats och det var ganska tydligt att laget led av nervositet inför det viktiga avgörandet. 

Matchens stora förgrundsfigur och sedermera guldhjälte kom att bli Chilavert. Målvakten gjorde flera avgörande räddningar där den på Jorge Burruchagas straff, efter timmen spelad, var den klart mest betydelsefulla. När den paraguayanske målvakten sträckte sig efter bollen och lyckades avfärda den tidigare världsmästarens elvametersspark jublade hela Amalfitani som om Vélez precis hade tagit ledningen. Chilaverts räddning skulle dock visa sig bli minst lika viktig som ett mål framåt. Tränaren Piazzo minns nerverna i det avgörande skedet.

”När domaren dömde straff skickade jag upp Cardone för att börja värma. Men precis när jag gjorde detta hörde jag en röst bakom mig som sa; ’stopp, stopp, stopp, de har fortfarande inte gjort mål’. Det var Bianchi som satt på läktaren bakom och hade kommit specifikt för att se den sista matchen. Och han hade ju rätt. Därefter dök monstret Chilavert upp.”

Chilavert räddar straffen ifrån Jorge Burruchaga.

Matchen mot Independiente slutade mållöst, men tack vare att derby i La Plata också slutade oavgjort (1–1) kunde Vélez återigen kröna sig till mästare i Argentina. Detta var första gången som de dessutom kunde titulera sig ”Bicampeón”. Ligaguldet ifrån 1995 försvarades och Bianchi fick avsluta på topp – precis som han hade önskat. 

”När jag skrev på för Roma lade jag till i kontraktet att ifall det fanns en chans att Vélez skulle bli mästare, i den sista omgången, då skulle jag få resa till den matchen. Det var en fantastisk säsong ifrån hela laget.”

Trots att Bianchi lämnat klubben när det återstod fyra omgångar kunde Piazza lotsa laget hela vägen till ligaguldet. 

”Aldrig i mitt liv har jag exploderat så pass mycket i glädje som den dagen då vi blev mästare 1996. Det var ren och skär lycka.”