1995: När Vélez vann Aperturan – ”Cartón lleno”

1995. Ligaguldet 1995 bekräftade att Vélez Sarsfield inte tänkte slå sig till ro efter de senaste titlarna. Carlos Bianchi och hans manskap tänkte, under inga omständigheter, sakta ner på tempot. 

Efter framgångarna i Copa Libertadores och Interkontinentalcupen insåg Carlos Bianchi och hans manskap att det inte fanns tid att slå sig till ro. Vélez behövde erövra nya titlar och detta skulle de enbart lyckas genom hårt jobb och en enastående inställning. Roberto Pompei hade lämnat laget för Racing och Héctor Almandoz för Estudiantes. Detta gjorde att spelare som Marcelo ”Popeye” Herrera – som anlänt året dessförinnan ifrån Gimnasia y Tiro – samt Patricio Camps – som kommit tillbaka ifrån en utlåning till Banfield – båda fick större roller i Bianchis lagbygge. Därutöver lyftes en rad ungdomar upp ifrån den alltid lika produktiva ungdomsakademin. Ifrån denna adderades Fernando Pandolfi, Sebastián Méndez och Federicio Domínguez. 

Vélez kämpade hårt – och länge i Clausuran 1995. Turneringen – som spelades under den första halvan av året – vanns av San Lorenzo och Vélez kom trea, endast två poäng bakom mästarna. Dessutom tog sig Vélez hela vägen till kvartsfinalerna av Copa Libertadores där de till slut föll mot River Plate. Trots de fina resultaten hade inte laget fått lyfta några nya pokaler sedan Interkontinentalcupen och supportrarna törstade efter mer. Därför gick Vélez in i Aperturan med siktet inställt på titeln. Carlos Bianchi kände att han behövde pusha spelarna för att de inte skulle slappna av allt för mycket.

”Känslan hade infunnit sig att laget hade börjat slappna av för mycket efter att ha blivit världsmästare och därför behövde vi arbeta hårdare än någonsin för att bli mästare igen. Vi var tvungna att ge oss i kast med att försöka vinna igen och fortsätta att lyfta titlar. I denna turnering behövde vi slåss på allvar om det.”

Även Christian Bassedas minns att laget behövde steppa upp i prestationerna.

”Efter att vi blivit världsmästare sa Bianchi till oss att vi inte fick börja slappna av utan att vi skulle fortsätta att försvara – och vinna titlar. Fr.o.m. 1995 lyftes Sebastián Méndez, Federico Domínguez och Martín Posse upp, vilket gav oss intressanta tillskott i truppen.”

Den 1 augusti 1995 inleddes säsong med ett besök på Banfields hemmaplan Estadio Florencio Sola. Bianchis premiärelva såg ut enligt följande: Chilavert: Zandoná, Trotta, Sotomayor, Cardozo: Basualdo, Compagnucci, Bassedas, Camps: Pandolfi, Fernández. 

Efter en första halvlek där Pandolfi missade två klara målchanser lossnade det under den andra halvleken. Camps fick ett superläge, men Javier Sanguinetti stoppade bollen med handen och domaren pekade på straffpunkten. Fram klev Trotta och tryckte dit 1–0-målet för Vélez vilket också blev slutresultatet. I omgången därefter vann Bianchis manskap återigen med 1–0, denna gång mot Rosario Central efter att Camps gjort matchens enda mål. Denna match blev dock mest ihågkommen för att Víctor Sotomayor skadade sig och missade de resterande sjutton matcherna av säsongen för Vélez. Ett hårt slag för Bianchi, men tränaren utsåg snabbt en ersättare i form av Mauricio Pellegrino. 

I den tredje omgången väntade ett upphetsat möte mot River Plate på Estadio Monumental. Precis som under hela 90-talet hade River Plate även ett bra lag 1995 och hade spelare som Ariel Ortega, Marcelo Gallardo och Celso Ayala i startelvan. Redan efter fyra minuters spel gav också nämnda Ayala River ledningen med 1–0 genom en välplacerad nick. Precis innan halvtidsvilan tilldelades Vélez en straffspark som Trotta tryckte dit. Dock ansåg domaren att flera spelare hade klivit in för tidigt i straffområdet och elvameterssparken fick således slås om. Dessutom blev Camps utvisad efter alldeles för hetsiga protester. Trotta klev fram igen för att slå sin andra straffsparken, men denna gång var Germán Burgos med på noterna och räddade. 

Trots de tunga minuterna för Vélez skulle de snart ändå få utdelning. Denna gång var det Bassedas som kom ensam med målvakt och efter att bollen tagit i stolpen höll sig Asad framme på returen och kunde fixa kvitteringen till 1-1 som också blev slutresultatet. Poängräddaren Asad minns det betydelsefulla av att ha fått med sig en kvittering ifrån Monumental. 

”Det oavgjorda resultatet mot River blev en injektion eftersom vi var en man mindre och de en man mer. Domaren var dessutom emot oss denna dag. Vi krigade mycket för att nå krysset trots att vi var en man mindre och vi lyckades också med detta i slutändan.”

I den fjärde omgången ställdes Vélez mot ett tufft motstånd i form av Pedro Marchettas Racing på hemmaplan. Trotta gav de ledningen ifrån straffpunkten innan Rubén Capria slog en utsökt frispark som Chilavert omöjligen kunde rädda. Asad återgav ledningen till Vélez innan utvisningsmonstret visade sig igen. Den här gången var det nämnda Asad som fick syna det röda kortet, men trots detta var det Vélez som utökade ledningen några minuter senare – återigen genom Trotta. Denna gång på nick efter ett inspel av Basualdo. Racing lyckades visserligen komma tillbaka till 2–3, men Vélez knep tre väldigt värdefulla poäng. 

Bassedas minns segern mot Racing som ett viktigt steg mot ligatiteln.

”Hemmamatchen mot Racing var en väldigt svår match som vi genomförde på ett bra sätt. Den vinsten var viktig eftersom den gav oss ett lyft rent mentalt. Att ha en central mittback som Trotta, som förutom att vara ett djur rent defensivt, också gjorde många mål var en stor fördel för hela laget.”

Efter mötet med Racing följde Vélez upp med att besegra Miguel Ángel Russos Estudiantes med 1–0 efter ett sent mål av Zandoná. Sedan kom några matcher där Vélez inte fick resultaten med sig. Först var det hemma mot Deportivo Español. Dessa tog sig upp till en 3–0-ledning innan Vélez fick ordning på spelet och lyckades knoppa in två mål. Det var emellertid alldeles för sent och Español fick med sig samtliga tre poäng. Därefter åkte Bianchis lag på en andra raka förlust när Gimnasia Jujuy besegrade dem med 1–0. 

Vélez behövde nu en reaktion i form av en seger om de skulle fortsätta att bli ett lag att räkna med i toppen av tabellen. Mot Huracán började det bra när Trotta gav laget ledningen ifrån straffpunkten, men snart skulle spökena med utvisningar göra sig hörda igen. Först var det Pellegrino som fick syna det röda kortet innan såväl Sandro Guzmán som Claudio Husaín också fick lämna planen i förtid. Med tre man utvisade blev det svårt för Vélez att hålla fast i ledningen och mycket riktigt vände också Huracán på steken genom mål av Pedro Barrios och Claudio Marini. Tre raka förluster var nu ett faktum och tvivlen runt laget började bli många. 

”De tre förlusterna i rad var dels ett ögonblick av bristande kontroll vad det gällde resultaten, dels vad det gällde antalet utvisningar som vi drog på oss. De här förlusterna, vissa oförtjänta, gav oss en möjlighet att reagera och förstå att vi var tvungna att hitta in på en ny väg.”

Reaktionen skulle också komma. Mot Platense lyckade Vélez vinna med 2–1 efter mål av Asad och ”Turu” Flores. Därmed var förlustsviten bruten och Bianchis manskap kunde börja snegla uppåt igen. I omgången därefter väntade ett derby mot Ferro och trots att Asad, på ett elegant sätt, gav Vélez ledningen genererade målet ännu mer huvudbry för tränaren. I samma ögonblick som Asad avslutade – och skickade bollen i mål – kolliderade han också med målvakten varpå han skadade knäet allvarligt och missade resten av säsongen.

”Jag kände direkt i det ögonblicket att någonting var sönder. Detta då jag direkt vid kollisionen kände något som jag aldrig tidigare hade känt. Jag hade aldrig haft någon skada tidigare och det var en hemsk känsla eftersom det dessutom kostade mig mycket att komma tillbaka. Mitt i allt det dåliga dök lyckligtvis Pandolfi upp, den här säsongen, och spelade på en fantastisk nivå.”

Efter skadan på Omar Asad klev Fernando Pandolfi fram ännu mer och blev fundamental i Vélez titeljakt.

Med derbysegern i bagaget spelade Vélez sedan en mållös historia borta mot Lanús. Därefter genomförde Bianchis manskap sin kanske bästa insats under hela säsongen. Redan efter fjorton minuters spel hade laget gått upp till en 3–0-ledning efter mål av Posse, Morigi och Herrera. Newell’s supportrar hade precis hunnit sätta sig till ro på läktaren när matchen redan var över. Visserligen lyckades Yudicas manskap reducera till 1–3, men Vélez knep samtliga tre poäng och placerade sig tvåa i tabellen. Härnäst väntade Boca Juniors på La Bombonera.

Storklubben tränades vid denna tidpunkt av Silvio Marzolini och hade spelare som Diego Maradona, Sergio ”Manteca” Martínez och Navarro Montoya laget. Boca Juniors vann med 1–0 efter att Darío Scotto gjort matchens enda mål. Vélez hade flera klara målchanser, men Navarro Montoya storspelade i Bocas mål. Efteråt var Bianchis självkritisk och levererade ett klassiskt citat.  

”Mot Boca var det jag som förlorade matchen åt oss. Detta eftersom jag hade låtit spelarna spela alldeles för mycket på träningarna under veckan som ledde fram till matchen, och de anlände helt färdiga. Efteråt sa jag till spelarna att om vi tar full pott (hacíamos cartón lleno) under avslutningen – då kommer vi att vinna guldet. Boca hade sex poäng mer än oss efter den här matchen, men jag var övertygad om att det här laget kunde vinna titeln.”

Efter denna match fick epitet ”hacíamos cartón lleno” starkare och starkare betydelse för varje seger som anlände. Och segrar skulle det bli. Marcelo Gómez minns att han först var tveksam till Bianchis profetia, men att det ändå gav laget ny energi. 

”När Bianchi sa att om vi vinner resten av matcherna så skulle vi bli mästare, då trodde jag inte på det. Boca kändes ostoppbara och de hade sprungit i väg alldeles för långt. Men han (Bianchi) hade den egenskapen i sig, som en trollkarl. Allt som han sa skulle komma att hända, hände också i slutändan.”

Vélez inledde, efter förlusten mot Boca Juniors, ett segertåg som inte tänkte stanna. Först besegrades Gimnasia med 2–0 efter att Trotta gett laget ledningen – återigen ifrån straffpunkten – och ”Turu” Flores gjort det andra målet. Segern följdes upp med tre poäng borta mot Colón i Santa Fe. Ett självmål av Hugo Ibarra gav Vélez ledningen innan Colón kvitterade. Gästerna var emellertid tämligen överlägsna och deras utdelning skulle också komma. Pandolfi fixade segermålet och därefter visade Chilavert vilken skicklig målvakt han var genom åtskilliga räddningar. 

Nu stundade ett möte med Argentinos Juniors och Vélez behövde vinna för att sätta press på Boca Juniors som skulle möta River Plate i Superclásico. Det gick precis som planerat. Bassedas gav Bianchis lag ledningen innan Pandolfi återigen hamnade i målprotokollet och fastställde slutresultatet till 2-0. Dagen efter kryssade Boca Juniors i derbyt mot River Plate och Vélez började obönhörligen att närma sig i toppen. 

I nästa omgång väntade de regerande mästarna San Lorenzo på bortaplan och Vélez var fortsatt nödgade att vinna. Tusentals supportrar gjorde resan till området Bajo Flores i Buenos Aires för att stötta sitt lag till tre vitala poäng. Redan ifrån avsparken tog Vélez tag i taktpinnen och kvävde San Lorenzo med sitt tryckande passningsspel. Efter tjugofyra minuters spel kom också ledningsmålet. Zandoná dribblade sig förbi flera motståndare innan han levererade en boll till Pandolfi. Anfallaren tog emot bollen på bröstet, positionerade sig och skickade i väg en perfekt cykelspark som San Lorenzos målvakt, Oscar Passet, inte hade en chans på. 

Under den andra halvleken tryckte Vélez på ytterligare och levererade ännu ett drömmål. Basulado passade fram till Camps som bröstade ner bollen till Posse. Anfallaren kom sedan ensam med målvakten och med ett stenhårt högerskott tryckte han dit 2–0. Denna omgång passerade Bianchis manskap Boca Juniors i tabellen, tog serieledning och släppte den sedan inte ifrån sig. Xenieze hade nämligen, parallellt, fått storstryk av Racing med 6–4. Bassedas minns segern mot San Lorenzo.

”Mötet med San Lorenzo var avgörande. Det är sådana matcher som ger dig ett lyft, som betyder mer än bara tre poäng. Ovanpå det var målet ifrån Pandolfi något extraordinärt, ett briljant nummer.”

Härnäst stundade ett möte med Belgrano för Vélez. Samtidigt visste de att Boca Juniors återigen hade förlorat – denna gång mot Estudiantes. Dock var inte längre den blågula storklubben Vélez största utmanare om titeln. Racing hade precis besegrat Gimnasia och klivit upp på samma poäng som Vélez – dock med en match mer spelad. Återigen gjorde supportrarna sitt när över 35,000 åskådare fyllde upp Estadio José Amalfitani i Buenos Aires. Efter en mållös första halvlek skänkte Flores segern till Vélez med först ett väldigt vackert avslut – och sedan ett mål som gick till historien. Flores dribblade av såväl försvarare som målvakten i Belgrano innan han lade in bollen i mål. Ett sagolikt vackert mål värdigt en mästare. Därmed hade Bianchis manskap tillskansat sig en trepoängsledning i toppen av tabellen och känslan var att ingenting kunde stoppa dem. Bassedas minns Flores fantastiska mål mot Belgrano.

”Målet som ”Turu” gjorde mot Belgrano hade jag förmånen att se ifrån nära håll. Det var fotboll i sin renaste form, jag kunde inte tro det jag såg. När ”Turu” gnuggade vid sin magiska lampa spelade han något helt annat än vad vi andra gjorde.”

Inför den avslutade omgången stod det mellan Vélez Sarsfield och Racing Club om vilka som skulle bli mästare. Vélez låg tre poäng före sina rivaler och hade såldes allting i sina egna händer inför avgörande mot Independiente på bortaplan. Parallellt mötte Racing Colón i Santa Fe. Över 15,000 supportrar till Vélez hade gjort resan till Avellaneda för att stötta laget och det laget som Bianchi valde att ställa på planen, denna eftermiddag, var följande; Chilavert: Zandoná, Trotta, Pellegrino, Cardozo: Basualdo, Compagnucci, Bassedas: Pandolfi, Camps, Flores.

Redan efter fem minuter spel hade domaren Javier Castrilli utfärdat en straffspark till Vélez. Fram klev Trotta och med ett stenhårt avslut skickade han bortasektionen i extas. Under den andra halvleken skickade Camps först in 2–0 och när sedan matchen började kännas avgjord rullade målen in till Vélez-supportrarnas glädje. Basualdo dribblade som om han var Diego Maradona och skickade in en passning till Mondragón som fixade slutresultatet till 3–0. Det spelade mindre roll att Colón mosade Racing med 5–1 – Vélez var återigen mästare i Argentina.

Vélez Sarsfields mästarlag 1995.

Christian Bassedas; ”Denna kröning mot Independiente var fantastisk. Supportrarna fyllde bortasektionen och vi som lag var redan en orkester. I den här turneringen var vi redan mer lössläppta. Vi var en mästare som var väldigt solida defensivt, men som också hade en fantastisk utveckling rent fotbollsmässigt.”

Omar Asad; ”Under denna turnering visade vi upp många saker. En hög fotbollsmässig nivå, pungkulor för att ta oss tillbaka efter förlusterna och dessutom visade vi att vi fortfarande hade hunger till att fortsätta vinna titlar.”

Patricio Camps; ”Vi var en mästare som hade en imponerande soliditet och som samtidigt hade ett extra tillskott med de unga spelare som kom in ifrån bänken.”

Den här titeln har blivit väldigt ihågkommen av Vélez supportrar och det har mycket att göra med hur laget vann samtliga matcher efter förlusten mot Boca Juniors. ”Hacíamos cartón lleno” blev ett epitet som mer än något annat definierade den här säsongen. Återigen hade Carlos Bianchis profetia slagit in. Vélez var mästare igen.