Fernando Pandolfi: Fotbollsrebellen som vann ligan med Vélez samt Boca och lämnade fotbollen som 27-åring

Fernando Pandolfi. Han chockade alla när han lämnade fotbollen redan som 27-åring. Innan dess hade Fernando Pandolfi gjort sig känd som något av en fotbollsrebell. Han vann titlar med såväl Vélez som Boca Juniors, rökte marijuana mellan matcherna, spelade med tröja nummer tio i en av de två landskamperna han gjorde för Argentina och blev god vän med Riquelme. 

När Fernando Pandolfi meddelade, under inledningen på 2000-talet, att han tänkte lämna fotbollsyrket, och satsa på musikkarriären istället, förvånade det många människor. Anfallaren var då endast 27 år gammal och hade anbud ifrån såväl Racing Club – som Banfield. Sanningen var den att han, helt enkelt, hade tröttnat på allting runt fotbollen. På brutna löften och en värld styrd av människor som hade mer intresse av vad som stod i bokslutet än att betala tillbaka till de spelarna som håvat in pengarna.

”Jag har begått misstag under min karriär och ibland inte varit helt professionell. Det kostade mig att lämna laget efter varje träning. Speciellt när man hade flyttat hemifrån och bodde ensam. Då man kanske ringer sina kompisar och sen stannar de kvar långt in på natten. När du sedan vaknar upp inser du att om du inte ordnar upp ditt liv kan du inte fortsätta att spela fotboll.”

Under sina aktiva år gjorde sig Pandolfi känd som en passionerad – och uppoffrande anfallare med ett långt svallande hår. Han inledde sin karriär med Vélez Sarsfield där han slog igenom i seniorlaget och inledningsvis jämfördes med River Plates storstjärna Enzo Francescoli. Pandolfi vann ligan med Vélez tre gånger under 90-talet, blev populär bland klubbens supportrar och vann tränaren Claudio Bianchis förtroende. Detta trots att tränaren kom på sin spelare med att röka på ett hotellrum.

”Han kom in på hotellrummet, kände lukten och frågade; ”vem röker härinne?” Jag svarade att det var jag och frågade om det störde honom. ”Nejdå” svarade han, ”var och en gör vad den vill med sin kropp” och sedan stängde han dörren.”

Som 16-åring hade Pandolfi testat marijuana för första gången och detta var något som han rökte från och till under sin karriär. Han har berättat att tillsammans med tre andra lagkamrater väntade de oftast till slutet av säsongen och träffade sedan hemma hos den ene och rökte på. 

”Om sanningen ska fram var det faktiskt ännu mer tabu att röka marijuana på den tiden än vad det är idag. Jag minns en gång att vi snackade om det i mitt hem och när jag berättade för pappa, att jag hade testat det, trodde jag att han skulle döda mig.”

Pandolfi slog igenom i Vélez Sarsfield.

Kärleken till fotbollen hade väckts till liv för Pandolfi redan i barndomen när han såg sin pappa Carlos spela för den colombianska storklubben Independiente de Santa Fe. Förutom framgångarna med Vélez Sarsfield fick Pandolfi äran att spela för storklubben Boca Juniors under Bianchi – samma tränare som han haft i Vélez. Tränaren växte ut till något av en fadersfigur för den unge anfallaren. 

”Carlos kunde ibland säga till en ifall man var trött; ’det är ganska jobbigt att vara musiker, eller hur?’ Liksom för att försöka få i gång en igen. Han kunde också fråga saker som; ’är allting bra hemmavid? Till skillnad ifrån Bielsa som aldrig pratade om någonting privat överhuvudtaget”.

En ung Pandolfi tillsammans med sin pappa Carlos som spelade fotboll för Independiente de Santa Fe i Colombia.

Just Marcelo Bielsa var förbundskaptenen som gav Pandolfi hans båda landskamper under slutet av 90-talet. Som en intressant kuriosa kan man konstatera att anfallaren var en av få spelare som fick äran att bära landslagets nummer tio mellan Diego Maradonas epok och Lionel Messis.

”Den anledningen till att så pass många tycker om Bielsa är för att jag är säker på att han är omöjlig att korrumpera. Och med korrumpera menar jag att han inte spelar någon spelare p.g.a. deras efternamn, utan för vad de har presterat. Han sätter alltid de bästa på planen. Därför ger samtliga spelare, som är utanför landslaget, allting eftersom de vet att ifall de presterar bra, då kommer han att ta med dem.”

I landslaget blev Pandolfi god vän med målvakten Germán Burgos. De båda kunde sitta på hotellrummen och lyssna på musik samtidigt som de pratade om allt annat än fotboll. Dessutom hände det att de tog en cigarett och njöt en stund av tillvaron. 

”Vi lyssnade på en låt, sedan en annan, rökte lite, vad vet jag? Skrattade tillsammans i bussen. På väg till träningen gick ibland Burgos bak och rökte en cigarett inne på toaletten.”

Pandolfi gjorde två landskamper för Argentina. I en av dessa bar han tröja nummer tio (tvåa ifrån höger på den nedre raden).

1997 lånades Pandolfi ut till italienska Perugia där han spelade en säsong. Här upptäckte han att mer eller mindre hela laget rökte och att det ansågs helt okej trots att de spelade fotboll samtidigt. Åter tillbaka hos Vélez började anfallaren att tappa mark och när klubben inte längre hade honom i tankarna plockade Bianchi in honom till Boca Juniors. Men trots att han fick spela med storspelare som Riquelme och Martín Palermo hade Pandolfi svårt att slå sig in i laget. Han blev visserligen god vän med den förstnämnda och vann ligan 2000, men snart var han tillbaka i Vélez Sarsfield igen. När Boca besegrade Real Madrid i Interkontinentalcupen samma år fanns Pandolfi inte ens med i truppen.

Sakta, men säkert började han tröttna på fotbollen och dess omgivningar. När han fick ett erbjudande om att spela i Mexiko, men där han först var tvungen att spela ett halvår med Rosario Central, kände Pandolfi att det fick räcka. Han ringde upp Rosarioklubben och sa att han hade fått nog. Han tänkte sluta spela fotboll.

Istället satsade Pandolfi på en karriär som musiker och inledde med att spela tillsammans med gruppen ”Actitud Sospechosa”. Samma år som han lagt skorna på hyllan dök han upp i Luna Park, i Buenos Aires, och spelade gitarr tillsammans med bandet Los Piojos när dessa gjorde sin cover på en låt av Chuck Berry. I samma veva råkade den f.d. anfallaren även ut för en kidnappning, men eftersom han inte hade några pengar på fickan släppte kidnapparna honom igen och Pandolfi gjorde aldrig någon anmälan – ”de tog ju ingenting” konstaterade han.

Pandolfi hade dock skaffat sig andra problem under slutskedet av sin fotbollskarriär vilka skulle följa med honom in i livet som följde. Under åren som fotbollsspelare hade han börjat äta sömntabletter för att få ordning på sin tveksamma sömn. Till slut utvecklade han dock ett beroende och fick hjälp av en kompis att komma i kontakt med en avvänjningsklinik. 

”Det finns dagar då du slåss mot en vägg. Mot människor som behandlat dig illa och mörka problem som du inte kan bli av med. Du får en depression, du får problem med droger, men till slut bad jag om hjälp. Det är det första man måste göra; be om hjälp. Det är väldigt svårt att hantera en sådan sak på egen hand.”

Tillsammans med Carlos Bianchi i Boca Juniors.

Panfolfi fick hjälp och när bandet Actitud Sospechosa upplöstes var han med och bildade bandet ”Mil Hormigas” (tusen myror) som han sedan kom att spela med under många år. Nu har han trappat ner på rökningen och röker inte mer än max fem cigaretter om dagen. Istället är det mest suckar av besvikelse som han blåser ut ur sin mun när nya kreativa textrader inte kommer lika självklart som tidigare.

”Numera tycker jag att varenda sak jag skriver låter som skit. Tidigare kunde jag vakna upp och direkt lyckas komponera ihop något.”

Låten som Pandolfi syftar mest på när han pratar om något som komponerades ihop enkelt var sången; ”Siempre es lo mismo” (det är alltid samma sak). Den handlar om de tunga år som Argentina genomlevde efter den ekonomiska kollapsen 2001. Numera jobbar den före detta anfallaren Pandolfi vidare som musiker och lever, som han själv beskriver det, ett nomadliv. 

”Jag åker runt i min bil som jag äger, men samtidigt har jag hyrt bostad de senaste åtta åren. Jag hittar liksom inte min plats i världen. Om jag ska köpa ett hus så, först och främst, är det extremt dyrt. För det andra är jag ifrån Caseros och har bott i Devoto de senaste 25 åren. Men om jag ska vara ärlig, att lägga massa pengar på att köpa ett hus och sen tänka tanken att jag ska stanna där under resten av mitt liv – det är inte något jag känner för.”

Fernando Pandolfi var fotbollsrebellen som lämnade sporten redan som 27-åring. Då hade han redan vunnit ligan fyra gånger med två olika klubbar och hunnit tröttna på sporten. Han blev musiker och kämpar fortfarande för att hitta sin plats i världen. Men kanske är han lite närmare nu än han var i egenskap av fotbollsspelare?