Kily González: Yttermittfältaren som nobbade Real Madrid för att spela med Maradona

Kily González. Han tackade nej till Real Madrid för att istället spela med Diego Maradona i Boca Juniors. Kily González hade, trots detta, en gedigen karriär och vann dessutom den spanska ligan tillslut. Och vem skulle egentligen kunna neka att få spela ihop med Diego?

Kily González är en festlig personlighet inom den argentinska fotbollen. Dom flesta förknippar honom säkerligen mest med Rosario Central, vilket han säkerligen gärna är helt okej med, men han spelade även för ett gäng betydligt större klubbar.

Egentligen heter han Cristian Alberto González. ”Kily” är helt enkelt bara ett smeknamn vilket han fick i unga år av en kompis.

”Jag hade kompisar, när vi var tre – fyra år, som inte kunde säga Cristian. Då blev det ”Kily” istället och det stannade. Idag känner alla igen mig mest med det namnet”.

Personligen föredrar dock Kily González att inte bli kallad detta – åtminstone inte av människor i hans närhet.

”Jag gillar inte när mina närmaste vänner säger det. Inom fotbollen finns det inget annat namn, men bland mina kompisar säger dom flesta Lucky, Cristian eller Quilombo. Jag har tröttnat lite på ”Kily”.

Kily har alltid, ända sedan barnsben, testat sina gränser. Som 14-åring gjorde han bl.a. en tatuering, vilken hans pappa inte direkt blev särskilt glad över.

”Jag gjorde det eftersom när jag var liten hade jag en härlig galenskap i mig. Jag var rastlös och därför tatuerade jag in Daffy Duck eftersom han var en jobbig jävel. Jag tatuerade in honom i Rosario Centrals tröja när jag var 14 år. Min pappa dödade mig nästa p.g.a. detta”.

Mittfältaren började spela fotboll för Rosario Centrals ungdomslag och tog sig sedan sakteligen upp till seniorlaget. Väl där minns Kily González hur lycklig han blev när han fick sin första bonus utbetald efter att ha suttit på bänken i ett derby mot Newell’s Old Boys.

”Jag var bara 17 år och spelade fortfarande i ungdomslaget. Men jag hade suttit på bänken i ett derby mot Newell’s Old Boy och dagen efter hörde Omar Palma, i seniortruppen, av sig och ville ge mig min bonus. Jag fick en hundrapesosedel, vilken jag aldrig någonsin sett tidigare”.

Kily González bad sin tränare om att få lov att skippa träningen och istället åka hem för att visa sina föräldrar pengarna. Kilys familj levde under spartanska förhållanden och dom nyförvärvda pengarna skulle onekligen komma väl till pass.

Kily slog igenom i Rosario Central med dunder och brak. Hans kvicka spelstil tilltalade supportrarna som tog den unge juvelen till sina hjärtan. När Boca Juniors plötsligt hörde av sig kring Kilys tjänster gjorde man det i samma veva som Real Madrid. Lustigt nog valde den unge mittfältaren Boca före den spanska giganten.

”Det fanns inte lika mycket matcher på kabel-tv och internet som idag. Jag visste ingenting om spansk fotboll och hade inte koll på vilka Real Madrid var. Samtidigt fanns dessutom Diego Maradona i Boca Juniors – den störste såväl fotbollsmässigt, som personmässigt för min del. Att han sa; ”Vill du inte komma och spela ihop med mig?” var fantastiskt”.

Tillsammans med Diego Maradona i Boca Juniors.

En annan intressant – och något komiskt detalj kring övergången var att när Diego Maradona frågade vem som var Kilys idol svarade han, till storstjärnans förvåning, Omar Palma.

”För mig var Omar unik. Jag hade njutit av att se honom spela (i Central) varenda söndag och senare fick jag spela tillsammans med honom. Det var en dröm som gick i uppfyllelse”.

I Boca Juniors blev han inte enbart lagkamrat med Diego Maradona. Här fanns dessutom Claudio Caniggia och Juan Sebastián Verón. Överlag hade Boca ett ruskigt namnkunnigt lag under mitten av 90-talet. Men detta till trots vann man ändå inga titlar och ganska snart löstes också detta ”superlag” upp.

Kily blev väldigt god vän med Verón under sin vistelse i Boca Juniors – en vänskap som höll i sig genom årens lopp. Det var dock långtifrån en självklarhet att dom båda skulle finna varandra. Innan Kily kom till Boca – och endast hade mött Verón när denne spelade i Estudiantes – ansåg han att Verón var en dryg och självupptagen person. Det skulle dock visa sig inte stämma och dom båda blev, som sagt, goda vänner.

1996 valde Kily González att gå vidare i karriären och skrev på för spanska Real Zaragoza. I samband med övergången ryktades det om att Kily lämnade Boca Juniors eftersom han åkt dit för doping. Något han själv menar inte var sant.

”Jag var absolut inget helgon, men inte heller ångrar jag någonting under min karriär. Det fanns många rykten, men dessa stämde absolut inte”.

I Real Zaragoza gjorde sig Kily González ett namn och lockade till sig ett intresse bland större klubbar runt om i Europa. Här spelade han också tillsammans med landsmannen Gustavo López och trivdes bra i staden Aragon.

Valencia blev intresserade av Kilys tjänster och i slutet av 90-talet hostade man upp 1,300,000 pesetas för mittfältarens namnteckning. På den spanska ostkusten blev Kily lagkamrat med landsmännen Pablo Aimar och Roberto Ayala.

Med Valencia vann Kily den spanska ligan 2002, vilket var klubbens första ligaguld på 31 år.

”Det var fantastiskt. Publiken njöt av det något helt galet av detta”.

Med Valencia vann Kily González ligan 2002.

Utöver ligaguldet tog sig Valencia, med Kily González i laget, till två raka Champions League-finaler som man dessvärre förlorade båda.

”Den första finalförlusten var inte lika tung eftersom det var första gången och man var nöjd över hur långt man kommit. Men den andra ledde vi med 1-0 och efter det straffade sig vår oerfarenhet. Dom här två finalerna plus den i Copa América 2004 kommer jag nog aldrig att glömma”.

Med det argentinska landslaget spelade Kily González under en lång period och gjorde också över 50 landskamper. Debuten blev dock ingen höjdare för mittfältaren. I ett möte med Brasilien fick Kily göra sina första minuterar i den argentinska landslagsdressen innan han dessvärre blev utvisad.

”Den situationen var inte rött kort. Brasilianaren överdrev, och eftersom dom redan hade fått en utvisning kompenserade dom med att visa ut mig också. Lyckligtvis lugnade Daniel (Passarella) mig efter matchen. Han sa att jag inte skulle oroa mig, att jag hade många landskamper framför mig. Grondona (förbundets ordförande) sa också några lugnande ord till mig”.

Faktum är dock att Kily González aldrig mer blev uttagen så länge Daniel Passarella var förbundskapten.

”Han tog inte ut mig eftersom jag förmodligen inte höll landslagskvalité under den tiden. Jag tog det aldrig som något personligt och gav aldrig mycket för ryktena om att han inte tog ut mig eftersom jag var polare med Maradona”.

Desto bättre blev det för Kily under Marcelo Bielsas tid som förbundskapten. Dom båda Rosariosönerna trivdes bra ihop och Bielsas sätt att spela på passade Kilys spelstil som hand i handsken.

”Han var den tränaren som visste bäst hur han skulle använda mig”.

Kily González kände sig väldigt identifierad med Bielsas sätt att spela på. På många sätt och vis blev han den kanske viktigaste tränaren under yttermittfältarens karriär. Samtidigt valde Kily också att lyfta fram det som Carlos Bilardo lärde honom.

”Idag är fotbollen väldigt dynamiskt, med mycket tempoväxlingar och allt detta lärde Bilardo mig mycket om”.

Många anser att Argentinas öde var att vinna världsmästerskapet i Japan och Sydkorea 2002. Laget hade stundtals spelat en briljant fotboll, under kvalspelet, och kvalificerade sig på ett väldigt övertygande sätt.

Just därför blev smällen så pass mycket hårdare när landslaget åkt ut, redan i gruppspelet, efter att ha avslutat med att endast få oavgjort mot Sverige i den sista gruppspelsmatchen. Detta trots att Argentina dominerade hela matchen och skapade väldigt många målchanser.

”Han däruppe (gud) sa; ”detta är inte för er”. Vi skapade över tjugo målchanser mot Sverige och dom gjorde mål på en frispark. Mot England var det en match som borde blivit oavgjort – eller seger, men blev förlust. Då får man vara tyst och acceptera att det blev som det blev”.

Kily González i Argentinas landslagströja.

Dom argentinska spelarna såg närmast chockade ut när domaren blåste av mötet med Sverige. Flera av dom grät och känslan var att det skulle ta lång tid för landslaget att resa sig igen. Dock hade nog få personer kunnat tro att det skulle dröja ytterligare 19 år innan nästa stora titel skulle komma för Argentina.

Finalen mot Brasilien, i Copa América 2004, var nästa stora smäll för Kily González tillsammans med det argentinska landslaget. Argentina tog ledningen genom just Kily, på straff, i den första halvleken. Luisão kvitterade för Brasilien, men César Delgado såg ut att skjuta titeln till Argentina i den 87:e spelminuten.

Plötsligt slumrade man dock till och det uttnyttjade Adriano. Anfallaren kvitterade på tilläggstid och finalen avgjordes sedermera ifrån elvameterspunkten. Väl där var Brasilien vassare och vann med 4-2 efter att D’Alessandro och Gabriel Heinze bränt sina straffar.

”Om jag sluter mina ögon så kan jag se hela den situationen (som ledde till Brasiliens kvitteringsmål) framför mig. Jag kunde inte tro det var sant. Jag funderade helt ärligt på att sluta spela fotboll. Det kunde inte vara sant, på det sättet som vi spelat genom hela turneringen”.

Senare samma sommar kunde dock Kily González åtminstone få lite upprättelse när Argentina vann OS i Aten. Det var dock en klen tröst då Copa América och VM är dom titlarna man vill vinna i Sydamerika.

På klubblagsnivå lämnade yttermittfältaren Valencia för Inter efter att ha hamnat på kant med huvudtränaren Rafael Benítez.

”Jag gillar inte arroganta människor. Du kan absolut göra förändringar i ett lag, men inte från den ena dagen till den andra. Jag hade riktigt stökiga diskussioner med honom och det gick t.o.m. så pass långt att vi nästan började slåss”.

Istället gick Kily González vidare till den italienska storklubben Inter där han blev lagkamrat med sin gamle polare Verón och slogs om Scudetton år efter år.

”Jag och Verón tog vid där vi var i Boca Juniors och fortsatte med samma djävulstyg som då. Skillnaden nu var bara att vi var äldre”.

Kily González spelade tre säsonger för den italienska storklubben Inter.

Inter vann emellertid ingen Scudetto under åren som Kily González var i klubben. Man slutade trea två av säsongerna, och tvåa i en av dom. Dock blev man tilldelade Scudetton (2005) retroaktivt efter att mutskandalen, vilken involverade bl.a. Juventus, uppdagats.

”Jag vet inte om den Italienska ligan är den mest korrupta i världen, men man tänker onekligen på han däruppe (gud). Att han ser allting, men sen gjorde han ändå dom till världsmästare (Italien vann VM-guld 2006)”.

Efter tio år i Europa valde Kily González att vända hem till Rosario Central igen 2006 för att avsluta karriären. Det blev senare en kort avstickare till San Lorenzo, innan han la skorna på hyllan med en avslutande sejour i Central.

”Jag hade alltid som mål att avsluta i Central. Det var det jag alltid hade velat”.

Från att ha växt upp på Estadio Gigante de Arroyitos betongläktare och haft Omar Palma som sin store idol blev Kily González tillslut en legendar på egen hand i klubben han alltid älskat mer än någon annan.

Fotbollen tog honom till andra sidan av jordklotet och La Liga-titeln med Valencia var hans största bedrift under spelarkarriär. Men åren med det argentinska landslaget var också minnesvärda och trots att såväl VM-slutspelet 2002 – som Copa América 2004 slutade i moll kan vi nog alla konstatera att Kily González hade en gedigen epok med Argentina.