Juan Simón: Central-supportern som spelade i Newell’s Old Boys

Juan Simón. Han föddes klockan 00:30 den 2 mars 1960. Innan dagen ens hade hunnit gå halvvägs hade redan Juan Simóns pappa skrivit in sin nyfödde son som medlem i Rosario Central. Simón hade inget att säga till om när det kom till valet av vilken klubb han skulle heja på. Ironiskt nog kom han, senare i livet, att spela för Centrals ärkerival Newell’s Old Boys.

”I min familj är alla fanatiska Central-supportrar. Jag började gå på deras matcher när jag var fem år gammal och jag grät varje gång som dom förlorade. I mitt område brukade dom jävlas med mig p.g.a. detta. Jag minns att jag som elvaåring åkte till Monumental för att se semifinalen mot Newell’s. Den matchen när (Aldo) Poy gjorde sin ”palomita”. Vi var på läktaren bakom det målet där han gjorde sitt mål. Det var en ordentlig fest efteråt”.

Det var långtifrån en självklarhet att Juan Simón skulle hamna i Newell’s Old Boys. Redan ifrån barnsben var han, som sagt, en hängiven Rosario Central-supporter och när den rödsvarta klubben ville värva honom så tvekade han.

”Såklart tvekade jag. Jag tillhörde klubben Río Negro, vilken spelade i Liga Rosarina (Rosario lokala liga) och som alltid blev mästare. Representanter för såväl Central – som Newell’s kom ofta och sökte efter nya spelare hos oss. Här spelade jag tillsammans med Demagistris, Tota Rodríguez och Víctor Rogelio Ramos. Jag hade precis kommit tillbaka ifrån ett provspel med River Plate när pappan till Demagistris en dag kom springandes och sa till min far att Newell’s tänkte köpa oss alla tre. Men jag sa till min pappa; ”Jag tänker inte gå, jag väntar på River”.

Hur det än var ändrade sig Simón. Detta p.g.a. den mannen som en gång i tiden skrivit in honom, som spädbarn, i Rosario Centrals förening. Simóns pappa tyckte, trots allt, att Newell’s ändå var ett bättre alternativ eftersom han då kunde fortsätta att bo nära sin familj.

”Pappa hade tyckt det var jobbigt när jag var iväg på 15-dagars provspel med River Plate. I slutändan accepterade jag att gå till Newell’s. ”Men jag kommer att gå dit med Central-tröjan under” sa jag till pappa. Det gjorde jag såklart inte. Det hade blivit helt galet alltihop”.

Juan Simón jobbade sig sakteligen upp genom Newell’s Old Boys ungdomsakademi. Det fanns en tränare vid namn Mastroantonio som inte ansåg att mittbacken hade dom kvalifikationerna vilka han sökte och lät honom glida ner i lagens rangordning. Samme tränare ändrade dock uppfattning med åren och var komiskt nog den som sedermera lyfte upp Simón i seniortruppen.

Med Newell’s Old Boys seniorlag spelade Simón fram tills 1982 då han valde att gå utomlands till franska Monaco. Flytten i sig renderade dessvärre också i att han inte kom med till världsmästerskapet i Spanien 1982.

”Det var hemskt. En enorm käftsmäll och en av baksidorna med min flytt till Frankrike efter mitt fina år 1981 – det bästa i min karriär. ”El Flaco” (Menotti) valde att satsa på sina spelare och det kan jag inte säga så mycket om, mer än att jag blev irriterade. Jag var övertygad om att jag förtjänade att vara med”.

I Frankrike spelade Simón, förutom i Monaco, även för Strasbourg. Totalt blev det sex år i Frankrike innan han valde att vända hem till Argentina igen, och denna gång för spel med Boca Juniors. Många tyckte att Simón var galen som vände tillbaka till en klubb som var i total disharmoni – och hade enorma ekonomiska problem. Själv var han dock övertygad om att Boca Juniors var rätt plats att vara på för att ta ett avstamp – och försöka komma med till världsmästerskapet 1990.

Simón debuterade för Boca Juniors i ett Superclásico mot River Plate. Boca vann derbyt med 2–0 och mittbacken blev snabbt en favorit bland Boca Juniors supportrar. Faktum är att han blev så pass god vän med ledaren för Bocas Barra, ”El Abuelo”, att han besökte denne när han satt i fängelse.

Klubbytet bar också frukt i den meningen att Simón blev uttagen i det argentinska landslaget och kom med i truppen till VM-slutspelet i Italien 1990. Världsmästerskapet inleddes bedrövligt för Argentinas vidkommande och man förlorade premiären mot överraskningsnationen Kamerun med 1–0. Efteråt var det närmast begravningsstämning i det argentinska lägret och det var vid detta tillfälle som förbundskaptenen Carlos Bilardo yttrade sin historiska fras; ”Om vi åker ur i gruppspelet kommer jag att be piloten, på flyget, hem att krascha. Detta är den största skammen någonsin i den argentinska fotbollshistorien”.

Simón minns också att dagarna efter premiären mot Kamerun var tunga. Laget lämnade bara hotellrummen när dom skulle äta – eller träna och det var först efter att man anlänt till spelplatsen för den andra matchen i gruppspelet – Neapel – som man började röra sig runt omkring i omgivningen.

”Då såg vi det ryska laget (som man skulle möta) och Bilardo var direkt framme och poängterade; ”Dom kan ju knappt röra sig, om vi bara höjer oss lite grann kommer vi att vinna. Imorgon kan vi inte förlora”.

Juan Simón, under världsmästerskapet i Italien, bredvid Sergio Goycochea och Diego Maradona.

Med kniven mot strupen och med Neapelpubliken i ryggen lyckades Argentina besegra ryssarna med 2–0 efter mål av Pedro Troglio och Jorge Burruchaga. Juan Simón spelade hela matchen och gjorde en fläckfri insats.

I sista gruppspelsmatchen kryssade Argentina mot Rumänien och tog sig vidare med minsta möjliga marginal. Väl framme vid åttondelsfinalen väntade ärkerivalen Brasilien och efter ett sent mål av Claudio Caniggia snirklade sig argentinarna vidare till kvartsfinal. Det är också segern mot Brasilien som Simón håller allra högst ifrån hela mästerskapet.

”Om jag måste välja en match så är det absolut den mot Brasilien. Detta eftersom det var ett derby. Vi hade heller aldrig vunnit mot dom i ett världsmästerskap tidigare och eftersom dom kom till matchen med hög svansföring samtidigt som vi, nätt och jämnt, hade tagit oss vidare var det extra skönt”.

Många kritiker har i efterhand sagt att denna årgång, av det argentinska landslaget, inte spelade någon särskilt elegant fotboll. Överhuvudtaget blev Bilardos landslagsepok väldigt förknippade med en fotboll vilken fick epitetet ”anti-fotboll” för sin defensiva – och stundtals destruktiva natur. Simón håller dock inte med. Han har kollat på matcherna i efterhand och är av den övertygelsen att Argentina spelade en vägvinnande fotboll.

Efter segern mot Brasilien väntade ett stenhårt Jugoslavien i kvartsfinalen. Såväl denna match – som semifinalen mot Italien krävde straffläggning för att avgöras. Dock behövde inte Simón skjuta någon straffspark i någon av dessa avgörande drabbningar. Först ville Bilardo att han skulle ta den femte straffen, men det ville inte Simón.

”Jag var inte någon van straffskytt, men dom fyra som hade skjutit många straffsparkar i Boca Juniors blev nerskrivna. Mot Jugoslavien frågade Bilardo mig om jag ville slå en straffspark och jag svarade ”absolut, den första – eller andra?”. ”Du ska slå den femte svarade Bilardo”. ”Nej den vill jag inte ta” svarade jag. Jag kände mig inte bekväm med att slå den avgörande straffen. Det slutade med att jag blev den sjätte straffskytten, men lyckligtvis räddade ”Goyco” dom två sista, mot Jugoslavien, så jag undkom”.

Annars hade Simón utarbetat en taktik för hur han skulle slå straffen – hårt och mitt i målet.

”Om du inte är en van straffskytt brukar jag säga; ”blunda och slå den hårt i mitten”.

I finalen mot Västtyskland förlorade Argentina tillslut efter att Andreas Brehme gjort matchens enda mål, ifrån straffpunkten, i den åttioförsta spelminuten. Därmed blev det inget VM-guld på seniornivå för Simóns del. Däremot var han med när landslaget vann U20-VM i Japan 1979.

”Det var den absolut största glädjen i min karriär. Den symboliserade respekten man fick för att ha förstått ett specifikt sätt att spela på. Jag glömmer aldrig Menottis snack i halvtidspausen i den andra matchen mot Jugoslavien. Dom hade spelat ut oss, men det stod fortfarande 0–0. ”Varför i helvete åkte vi hit till Japan?” inledde han med att säga när vi knappt hade kommit in i omklädningsrummet. ”För att spela på det här sättet? Då hade vi lika gärna kunnat stanna hemma. Detta var inte vad vi hade pratat om innan. Nu går ni ut och är trogna mot vår spelidé, jag mår illa av resultatet just nu”.

Argentina gick ut och vann i den andra halvleken med 1–0 efter att Osvaldo Escudero gjort matchens enda mål. I slutändan gick Menottis landslag hela vägen efter att ha besegrat Sovjetunionen, i finalen, med 3–1. Detta i en match där Alves, Ramón Díaz och Diego Maradona stått för målen.

Efter VM i Italien 1990 vände Simón tillbaka till vardagen i Boca Juniors. Året därefter var han med om sin karriärs, enligt honom själv, största besvikelse. Boca Juniors skulle spela finalen av ligamästerskapet mot Newell’s Old Boys där vinnarna av Clausuran och Aperturan möttes. Efter att båda lagen vunnit med 1–0 på sina respektive hemmaplaner krävdes ett dramatiskt straffavgörande vid vilken Newell’s Old Boys tillslut vann efter att Alfredo Graciani, Claudio Rodríguez och Walter Pico bränt sina straffar för Boca. Juan Simón hade blivit utvisad i förlängningen och minns fortfarande, med en enorm förtvivlan, detta blytunga nederlag.

”Min fru hade åkt till Italien för att hälsa på sin bror och när vi i laget återvände, efter matchen, sa Tabárez (tränarens) fru till mig att jag skulle följa med dom hem och äta med dom istället. Hon tyckte inte att jag skulle sitta helt själv, men personligen ville jag bara låsa in mig i mitt hus. Nästkommande söndag förlorade vi mot Argentinos och efteråt i duschen fick jag en panikattack och började gråta och gråta. Jag kunde inte sluta. Det kändes som att jag hade en sten ovanpå mig och att jag inte kunde röra mig. Jag var helt förstörd. Som jag grät i den duschen”.

Juan Simón blev väldigt populär bland Boca Juniors supportrar.

Året efter lyckades Boca Juniors tillslut bli mästare med Juan Simón i laget. Äntligen fick han lyfta den pokal som han svurit så över att han missat året dessförinnan. Simón avslutade sin karriär i Boca Juniors. En klubb som har lärt sig att älska och som han har fortsatt att följa efter den aktiva karriären.

”Numera kunde jag inte bry mig mindre kring vem som vinner av Rosario Central och Newell’s Old Boys. Alla mina känslor är hos Boca juniors. Jag blev en väldigt stor supporter till klubben efter min epok där”.

Under hela sin karriär blev Juan Simón känd som en väldigt lugn spelare – med argentinska mått mätt – och i en undersökning som El Gráfico gjorde bland tidningens läsare valdes han ut, tillsammans med Jorge Gordillo, till ”den mest korrekta fotbollsspelaren i Argentina”. Det var onekligen en fin utmärkelse för grabben som en gång i tiden varit en fanatisk Central-supporter samtidigt som han spelade för ärkerivalen Newell’s Old Boys.