1995: När Rosario Central vann Copa Conmebol

1995. Med Omar Palma, Rubén da Silva och Eduardo Coudet på planen och Ángel Tulio Zof på tränarbänken lyckades Rosario Central med en bedrift som inte borde ha varit möjlig. 

Under inledningen på 90-talet rosade knappast Rosario Central marknaden. Laget hamnade oftast på den nedre halvan i tabellen och sakta men säkert började också ekonomin att krackelera.

1994 hade Pedro Marchetta inlett ett arbete som Ángel Tulio Zof senare skulle spinna vidare på. Central började att få fram flera unga – och duktiga spelare i bland annat Cristian ”Kily González. 

När Zof tog över rodret inför säsongen 1995 var det knappast som något osäkert – och orutinerat kort han gjorde det. Tvärtom. Han hade nämligen redan vunnit ligan med Central två gånger – 1980 och 1987 – samt kommit tvåa 1970. Populariteten kring den karismatiske tränaren bidrog till att förhoppningarna runt laget ökade i takt med att resultaten började gå deras väg. 

Byggandet av truppen inför den stundande säsongen blev ett ordentligt pusselarbete för Central som tappade flera tongivande spelare – däribland tidigare nämnda Kily González till Boca Juniors. Det hela blev en mix mellan några rutinerade pjäser – som Omar Palma – och ung entusiasm med flera egna produkter. På nyförvärvsidan anlände Rubén Da Silva ifrån Boca och Eduardo Coudet gjorde samma sak ifrån Platense. 

Tack vare sin ligaplacering året dessförinnan kvalificerade sig Central för Copa Conmebol 1995. Formatet på turneringen var en aning speciellt och innebar utslagsmatcher direkt med hemma – och bortamöten. Central inledde mot den uruguayanska klubben Defensor Sporting. Argentinarna var det klart bästa laget sett över två matcher och vann också tämligen bekvämt med de sammanlagda siffrorna 5-2. Både Coudet och Da Silva hamnade i målprotokollet i detta underhållande – och stundtals ganska frenetiska dubbelmöte. 

Kvartsfinalen blev sedermera ett vägskäl för Rosario Central. Klubben hade stora ekonomiska problem och faktum var att klubbledningen funderade – inför returen mot chilenska Cobreloa – att inte skicka i väg laget till bortamatchen, utan i stället dra sig ur turneringen. Dessa planer genomfördes aldrig och tur var väl det. Cobreloa besegrades nämligen tämligen enkelt med sammanlagt 5-1 och en av huvudpersonerna, Pablo ”Vitamina” Sánchez, minns än idag tillbaka på klubbens märkliga försök att dra föreningen ur en brinnande turnering.

”För oss spelare var detta nonsens. Det hade (om det genomförts) förstört prestigen runt hela klubben. Det var också snack om att vi spelare skulle betala resan ur egen ficka. I slutändan löste sig emellertid allting och klubben betalade för flygbiljetterna.”

I semifinalen avfärdades paraguayanska Atlético Colegiales – även denna gång med 5-1 – och detta dukade upp för en sprakande final mot den brasilianska storklubben Atlético Mineiro. Det första mötet spelades i Brasilien och blev en smärre mardröm för Central. Mineiro spelade ut hela sitt register och vann mötet med klara 4-0 efter mål av Ézio, Cairo, Paulo Roberto och Elpidio Silva. Loppet verkade kört för argentinarna och stämningen var allt annat än munter i omklädningsrummet efteråt. 

När matchen var över föll lotten att genomföra dopingtesten på Eduardo Coudet och Pablo Sánchez. Problemet var bara att de båda var helt uttorkade och kunde inte få ur sin en droppe kiss. På den här tiden var det vanligt i Sydamerika att spelarna fick dricka öl för att lättare bli kissnödiga efter matchen och just därför svepte Coudet och Sánchez enhet efter enhet.

I takt med att Coudet drack sina öl blev han allt hetsigare i sitt humör och började att prata ljudligt, med Sánchez, kring att de minsann skulle besegra Mineiro i returen och ta hem pokalen. Hans lagkamrat försökte lugna ner Coudet och mitt i allt detta uttryckte han ett löfte som skulle komma att bli minnesvärt – och ikoniskt. 

”Jag sa till honom att du vet att det finns människor som ber till gud när deras läge känns hopplöst. Jag tänker ge dig ett löfte om att ifall vi lyckas vända på den här matchen ska jag sova med dig inne på gräsplanen på Estadio Gigante de Arroyito (Centrals hemmaplan).”

Inför returmötet handlade väldigt mycket, för tränaren Zof, om att lyfta spelarna och få de att tro på ett mirakel. Central promenerade ut till en knökfull hemmaplan och mottogs av ett ljudligt välkomnande ifrån över 40,000 åskådare. Det var på många sätt och vis en magisk kväll och det kändes sannerligen som att något låg i luften. 

Central gick ut med en frenesi och anfallsvilja som fick de brasilianska motståndarna att bli en aning omskakade. Inom loppet av sjutton minuter, mitt i den första halvleken, trillade tre snabba mål in för Central. Först gav Da Silva laget ledningen innan Horacio Carbonari ökade på. Direkt efter hans 2-0-mål fixade Martín Cardetti trean och när lagen promenerade in till halvtidsvila var Central bara ett ynka mål ifrån att ha kvitterat dubbelmötet. 

Centrals målvakt, Roberto ”Tito” Bonano, mindes att Zof hade byggt upp lagets självförtroende under veckan som ledde fram till returen och ingöt nytt mod i sina spelare. 

”Jag minns att Don Ángel (Zof) arrangerade en träningsmatch, under veckan som ledde fram till returen, mot ett av klubbens ungdomslag och vi gjorde många mål. Detta var ett sätt att ingjuta nytt självförtroende i oss och visa på att vi kunde vända på finalen.”

Den andra halvleken blev stökig och påverkades kraftigt av att båda lagen, under slutskedet av de första fyrtiofem minuterna, hade fått två utvisningar vardera. Trots detta fortsatte ändå Central att jaga det där fjärde målet som skulle tvinga fram ett straffavgörande. Med endast två minuter kvar av ordinarie tid dök han upp i straffområdet igen. Horacio Carbonari mötte ett inlägg med pannan och kunde trycka dit 4-0 inför ett infernaliskt Gigante de Arroyito.

”Den andra halvleken inledde vi lite mer trötta än den första. Det hade varit flera utvisningar och de (Mineiro) började att ha lite mer boll än vad de tidigare hade haft. Det kostade oss något enormt, men tack vare stödet ifrån supportrarna, och lite tur, kunde vi få in det ack så viktiga fjärde målet.”

I straffläggningen ställdes de argentinska spelarna mot Brasiliens dåvarande landslagsmålvakt Cláudio Taffarel. Ganska snabbt indikerades det dock på åt vilket håll som det hela barkade hän. Mineiro brände nämligen sina två inledande straffar och därefter fanns det ingen återvändo.

”Vi var alla helt förstörda och trötta inför straffavgörandet, men vi hade en enorm tro på oss själva. Vi hade också turen att de missade sina två första straffar.”

Målvakten Bonano använde en litterär jämförelse för att beskriva bedriften; ”det var nästan drömlikt. Som om Fontanarrosa hade beskrivit det.” Detta var en hint till den kände författaren – och store Central-supportern Robert Fontanarrosa som själv beskrev titeln enligt följande; ”alla spelare hade en enorm karaktär. Det var nästan som de här dåliga nordamerikanska filmerna där huvudpersonen alltid vinner i slutändan.”

När firandet fortsatte ute på gatorna och röken började att lägga sig över Gigante de Arroyito klev Sánchez fram till Coudet och påminde honom om löfte som de båda hade gett inför den avgörande returmatchen – det var dags att sova inne på gräsmattan till Centrals hemmaplan. Coudet fick tända ett stearinljus för att hitta ut till mittpunkten där Sánchez redan låg och väntade. Mörkret hade lagt sig över Rosario och festen hade flyttats ut till gatorna. Där och då låg de båda lagkamraterna och begrundade stjärnhimlen och den bedrift som de hade åstadkommit. 

”Det var inte så att vi direkt var glada över det löfte som vi hade genomfört. Under de timmarna som vi låg där diskuterade vi alla de löftena som vi hade kunnat göra i stället och som varit bättre än detta. Men vi kände någonstans att vi var tvungna att genomföra det trots allt.”

Några dagar senare fick Bonano reda på att hans lagkamrater hade sovit inne på arenan efter triumfen. Han konstaterade kort och koncist att; ”det förmodligen inte fanns någon bättre plats att fira denna bedrift på.”

Faktum är att detta inte var det enda löfte som Sánchez genomförde efter att pokalen var säkrad. Han promenerade dessutom ett par kilometer till en katedral, i utkanten av Rosario, för att tacka högre makter för titeln. 

”Att bli mästare med Central är något som inte går att sätta ett pris på. Klubben har tagit sex titlar under sin fina historia och jag kan säga att jag var högst delaktig i en av dessa. Denna upplevelse finns i mitt hjärta och jag har t.o.m. en tatuering som minne ifrån den här finalen. Med dessa ord berättar jag hur mycket denna triumf betydde för mig.”

Med titeln i hamn blev Central den första klubben ifrån det argentinska inlandet att säkra en kontinental titel. De gjorde det i storartad stil efter att ha, mirakulöst nog, vänt ett 4-0-underläge i finalen till seger på straffar. En makalös bedrift som än idag är svåröverträffad.