1927. Med en stjärnspäckad trupp gick San Lorenzo fyrtiosju matcher i rad utan förlust och säkrade ligaguldet efter ett jämnt titelrace med Boca Juniors.
Trettiofyra lag utgjorde ligaspelet under säsongen 1927. Efter sju år, då två parallella mästerskap hade spelats till följd av konflikter mellan klubbarna och förbundet, var nu ligorna sammanslagna igen och skulle så förbli åtminstone några år till innan nästa konflikt, den här gången kring professionaliseringen, drog igång.
Det var på väg att bli omtumlande tider även utanför fotbollsplanerna, även om presidenttiden med en viss Marcelo Torcuato de Alvear hade sett en viss ökning i ekonomiskt välmående. Inom ett fåtal år skulle emellertid en militärkupp äga rum och ”the infamous decade” inledas. Denna följdes sedan av ekonomiska problem och där efterskalvet, ifrån den stora depressionen i världen, skulle göra sig till känna även i Argentina.
Det här var dock emellertid ingenting som San Lorenzos spelare funderade särskilt mycket på när 1927-års turnering drog i gång. Säsongen spelades, som sagt, över trettiofyra omgångar och skulle vara ifrån den 19 mars 1927 till den 12 februari 1928. Samtliga lag ställdes mot varandra en gång och San Lorenzo kom till säsongen med starkt självförtroende. Storklubben hade dessutom landets allra största arena – Estadio Gasómetro – som drog in lite över 70,000 åskådare.
Året dessförinnan hade ligaguldet, med liten marginal, glidit dem ur händerna. I den avslutande omgången blev det bara 1-1 mot Vélez Sarsfield och San Lorenzo kände sig rånade av den principfasta domaren Nain Foino. Inför säsongen 1927 hade storklubben därför bestämt sig för att de skulle utkräva gruvlig revansch på allt och alla.
Laget tränades av den mytomspunna Atilio Giuliano och han var en av den argentinska fotbollshistoriens första riktigt skickliga fotbollstränare. Lyckligtvis hade han också en spännande trupp till sitt förfogande. Här återfanns nämligen bland annat det skickliga mittfältsankaret, Luis Monti, och den solida defensiva klossen Pedro Omar. Längre fram i planen kunde tränaren räkna med att Alfredo Carricaberry och Juan Maglio skulle stå för målen. Den här centrallinjen skulle komma att bli extremt viktig under säsongens gång.
I ligapremiären av säsongen 1927 fick San Lorenzo möta samma Vélez Sarsfield som gäckat de i fjolårets säsongsavslutning. Den här gången tryckte El Ciclón gasen i botten redan ifrån avsparken och överrumplade fullständigt sina motståndare. Slutsiffrorna skrevs till 5-0 och detta skulle bli en försmak kring vad den här säsongen skulle barka hän. San Lorenzo följde upp premiärsegern med att avfärda Racing, på bortaplan, med 2-1 efter mål av De Sarrasqueta och Carricaberry.
Just anfallaren Carricaberry stack ut extra mycket i detta San Lorenzo. Han var en karaktäristisk spelare, med en markant näsa och svart blankt hår. Av många är anfallaren faktiskt ansedd som amatörernas, i Argentina, absolut bästa spelare. Hans prestationer ledde såklart honom även till det argentinska landslaget där han hade lika stora framgångar som med San Lorenzo.
Storklubben öste på i samma takt, som under de två inledande matcherna på säsongen, och radade upp segrar i ligaspelet. Faktum är att de gick obesegrade ända fram till den tjugosjätte omgången när de till sist föll mot Boca Juniors på hemmaplan. Till detta ska det såklart nämnas att San Lorenzo hade avslutat den föregående säsongen med tjugotvå raka matcher utan nederlag. Detta renderade i att storklubben gick obesegrade i sammanlagt fyrtiosju raka ligamatcher – en obesegrad svit som sträckte sig över tjugo månader. Ett enormt imponerande facit och ett kvitto på vilket fantastiskt lag som Giuliano hade satt ihop.
Slutskedet på säsongen kom emellertid att bli ganska annorlunda. När Argentina skulle spela Copa América i Peru, mellan oktober och november, blev San Lorenzo det laget som drabbades hårdast. Inget annat lag hade nämligen lika många spelare i det argentinska landslaget som San Lorenzo och klubben vädjade till förbundet om att få spela sina matcher, under den här perioden, efter att Copa América-turneringen var till ända. Förbundet gick med på detta, vilket såklart var generöst. Samtidigt ställdes San Lorenzo inför det faktum att de nu skulle gå två raka månader utan att spela en enda match.
Den artonde december återupptog San Lorenzo sitt matchspelande. Det intressanta i sammanhanget var att övriga lag fortsatte att spela sina matcher, vilket i sin tur bidrog till en, minst sagt, haltande tabell. San Lorenzos första match efter uppehållet innebar en bekväm 2-0-seger mot Estudiantil Porteño. Denna triumf följdes upp med en 2-2-match mot Independiente innan San Lorenzo föll, i den där svitförstörande matchen, mot Boca Juniors på hemmaplan.
Matchen spelades på nyårsafton 1927 och Boca Juniors, som också hade ett profilstarkt lag på den här tiden och som skulle vara San Lorenzos främsta utmanare om ligaguldet, hamnade tidigt i underläge. Félix Maglio gav hemmalaget ledningen, men här någonstans tog det roliga slut för San Lorenzo. Boca vände nämligen på matchen genom att först kvittera, precis innan halvtidspausen, genom Julio Bisio innan den notoriske målskytten Domingo Tarasconi – som f.ö. vann skytteligan den här säsongen – satte dit det avgörande 2-1-målet.
Med den här segern i hamn för Boca Juniors hade de faktiskt också spelat sin sista match för säsongen. Nu återstod det bara att vänta på att San Lorenzo skulle spela sina återstående möten. Vid den här tidpunkten var Boca serieledare på femtiosex inspelade poäng medan San Lorenzo låg på fyrtiofem. Dock hade San Lorenzo sju matcher kvar att spela och således fanns alla möjligheter i världen att komma i kapp. Det ska emellertid poängteras att en seger bara genererade två poäng på den här tiden och således kunde San Lorenzo bara tappa tre poäng under de avslutande sju matcherna.
San Lorenzo inledde dessa möten med att besegra Club Porteño med 2-0 innan de, närmast chockartat, föll mot Quilmes med 3-2. Nu återstod det bara fem matcher och San Lorenzo var alltjämt nio poäng bakom Boca. Det krävdes, med andra ord, att de fem matcherna vanns om storklubben skulle lyckas att bli mästare. Sportivo Palermo avfärdades med 3-1, Estudiantes med 3-0 och Sportivo Barracas besegrades med samma siffror. Nu väntade Gimnasia och avslutningsvis Barracas Central på bortaplan.
La Plata-klubben blev en munsbit för San Lorenzos vidkommande. Laget vann med klara 5-2 och storklubben var nu endast en enda match ifrån ett ligaguld. Mötet med Barracas Central spelades på Ferros hemmaplan, men lockade ändå storpublik där majoriteten utgjordes av guldtörstande San Lorenzo-supportrar. Med snygga hattar på huvudet, vita näsdukar i händerna och med tusentals tändstickor redo (detta var långt innan bengalen hade hittat till fotbollsläktarna) gick de alla, fyllda av förväntan, för att se den avslutande matchen på säsongen.
Den här eftermiddagen ställde San Lorenzo upp med följande lag; Lema; Pedro Omar, Enrique Monti; Alfonso Lujambio, Luis Monti, José Fossa; Alfredo Carricaberry, Pedro de Sarrasqueta, Juan Maglio, Diego García och Arturo Arrieta.
Mottagningen ifrån supportrarna var imponerande. Det saknades sannerligen inte trummor, några trumpeter och klarinetter, samt enormt stora flaggor och banderoller. Sången ekade mellan träläktarna och doften av färska apelsiner, som traditionsenligt såldes vid insläppet, fyllde luften med lika delar exotiska dofter – som känslomässig laddning. Publiken tryckte sig in på de överfyllda läktarna och vissa klättrade t.o.m. upp i telefonstolparna som omgärdade planen för att få en skymt av spektaklet.
San Lorenzo gick ut på gräsmattan och genomförde en klockren insats som resulterade i en bekväm 3-1-seger. Diego García öppnade målskyttet innan De Sarrasqueta och Enrique Monti stängde tillställningen. Guldet var säkrat och i samma sekund som domaren blåste av matchen tändes läktarna upp av tusentals små tändstickor.
San Lorenzo hade vunnit mästerskapet i imponerande stil. Bedriften gjordes ännu större med tanke på att de andra storklubbarna också mönstrade fantastiska lag. Boca Juniors kämpade sida vid sida och slutade bara en ynka poäng bakom San Lorenzo i tabellen. De hade ett makalöst fint lag, på den här tiden, med en anfallare i Domingo Tarasconi som gjorde smått otroliga trettiotvå mål på trettiotre matcher. Trots detta var det ändå San Lorenzo som gjorde tveklöst flest mål i serien med sina åttiosex gjorda fullträffar.
Bäste målgörare, i San Lorenzo var föga förvånande den karismatiske Alfredo Carricaberry på nitton gjorda mål. Han som gladeligen satt, om dagarna, på det numera igenbommade kaféet Dante i Boedo. Detta var, under inledningen på 1900-talet, ett av de mer populära ställena i Buenos Aires dit många kulturella – och kända personer gick för att ta sig ett glas vin eller några koppar kaffe.
Ligaguldet 1927 var San Lorenzos tredje – och sista under amatöreran. Snart väntade en ny tid inom den argentinska fotbollen då professionalismen knackade envetet på dörren. Vissa spelare försvann över Atlanten och blev proffs i Italien, andra föll i glömska på hemmaplan. San Lorenzo däremot skulle snart komma att bli mästare igen. De var – och är trots allt fortfarande en storklubb som alla förväntar sig ska vara med i toppen av tabellen.
enkoppmate.com 