Rubén Galván. En karriär som var synonym med triumfer. Han vann allt som gick att vinna med Independiente under 70-talet och dessutom blev Rubén Galván världsmästare med Argentina under slutskedet av årtiondet.
”Vet du vad? Gitarren är min bästa vän. Min medicin. Den får mig att bli av med mina problem och alla tråkigheter i livet. Med gitarren i mina händer hittar jag ett enormt lugn. Jag hittar mig själv.”
Rubén Galván var killen ifrån Formosa som landade i Independiente, slog sig in i Argentinas bästa lag på den här tiden och blev världsmästare i dubbel bemärkelse. Galván lyckades nämligen med bedriften att vinna VM-guld både i klubblaget – och med det argentinska landslaget. 16 år gammal begav han sig mot huvudstaden och hamnade i Avellaneda strax utanför Buenos Aires. Precis som många andra unga grabbar ifrån inlandet var Galván på jakt efter ära och berömmelse inne i storstaden. Han jagade sina drömmar och kände att det var här som de skulle komma att bli uppfyllda.
Galván hamnade hos storklubben Independiente och började inledningsvis att spela för deras ungdomslag. Snart började emellertid hemlängtan att slå in. En morgon vaknade han upp gråtandes över sin upplevda ensamhet i storstaden, packade ner sina fåtal kläder i väskan och begav sig mot tågstationen. På vägen dit stötte Galván ihop med en kompis som lånade honom 700 pesos till biljetten – en enkeltur till Formosa. Lyckligtvis fick Independiente nys om att Galván vantrivdes och hörde av sig till hans föräldrar, vilka omgående reste till Avellaneda för att hjälpa sonen att stå ut med tillvaron.
”Det är just därför som jag, varje gång jag går ut på en fotbollsplan, och tänker på mitt liv inte kan förneka att jag har haft turen på min sida. Inom fotbollen lyckades jag verkligen vinna på det stora lotteriet.”
19 år gammal debuterade Galván för Independientes A-lag. Han gjorde sitt första framträdande på ärorik mark. Med tio minuter kvar av mötet mellan Independiente, och River Plate, på Estadio Monumental hoppade Galván in i stället för Antonio Roberto Moreyra. Mötet slutade oavgjort, men den talangfulle mittfältaren hade bara börjat.
Ganska snabbt slog sig Galván in i Independiente och snart skulle också titlarna att börja staplas på hög. Mellan 1972 och 1975 vann storklubben Copa Libertadores fyra år i rad och vid samtliga tillfällen, bortsett ifrån den första, var Galván en vital del av laget. Independiente var den argentinska fotbollens självklara flaggskepp på den här tiden. De dominerade såväl den inhemska – som den kontinentala fotbollen och spelarna vande sig vid att bli mästare.
”Jag är helt övertygad om att de framgångar som vi lyckades nå, i Independiente, hade att göra med all den tid som vi spenderade tillsammans. Alla de fantastiska ögonblick som vi fick dela med varandra och som gjorde att vi aldrig ville bli separerade ifrån laget. Alltid med våra familjer närvarande hemma hos någon lagkamrat på middag. T.o.m. på samlingarna föredrog vi att sitta i Panchos rum, och spela gitarr ända till soluppgången, i stället för att gå ut på restaurang.”
Många har beskrivit Galván som motorn i detta historiskt duktiga Independiente. Det var han som levererade bollarna fram till storstjärnan Ricardo Bochini samt anfallarna Agustín Balbuena och Daniel Bertoni.
”Man kan nog säga att jag var den lilla motorn i bilen. Den som gav balans till laget. Jag brukade säga till Bochini; ’spring dit och jag kommer att slå bollen till dig. Sedan kan du spela tillbaka den.’ Jag var ägaren av mittfältet.”
Galván gjorde sig också känd som en stenhård mittfältare. Det existerar en rolig anekdot ifrån när Independiente mötte Ferro, på bortaplan, i Metropolitana-turneringen 1975. Galván kolliderade med motståndaren Roberto César Franco varpå Independientes mittfältare föll till marken med uppenbara smärtor. Galván fick behandling av det medicinska teamet, samtidigt som tränaren Miguel Ignomiriello frågade ifall han kunde fortsätta till åtminstone halvtidspausen. Mittfältaren svarade ja på frågan och under pausvila blev han sedan injicerad med smärtstillande innan han sprang ut på planen igen.
Efter tio minuters spel fick Galván emellertid till sist lämna planen och fördes omgående till sjukhuset. Det visade sig nämligen att han dragit på sig en fraktur i det ena benet. Trots detta hade han ändå lyckats att spela nästan femtio minuter med denna skada. Det var efter frakturen mot Ferro som Galván blev borta ifrån fotbollen under några månader och vände sig, instinktivt, till sina gamle följeslagare – nämligen gitarren.
”Jag kunde inte förstå att jag hade blivit skadad och att jag därigenom skulle missa landslagsturnén till Ryssland, Ungern och övriga Europa. Det gjorde nästan mer ont i min själ än i mitt ben. I det här ögonblicket kändes det som att jag hatade hela världen. Att lämna Menotti och övriga spelare gjorde att jag ville dö. När jag kom tillbaka till mitt hus tog jag omgående tag i gitarren. Därefter spelade – och sjöng jag ända till soluppgången. Den är verkligen min sanna medicin. Gitarren gjorde t.o.m. så att jag blev av med värken. Därefter började jag spela och sjunga när jag firade landslagets segrar borta i Kiev och Ungern. Det kunde inte bli på något annat sätt. Mellan gips, zamba (argentinsk folkmusik och dans) och boleros passerar alltid fina ögonblick. Detta är ett botemedel, det lovar jag dig.”
Med Independiente vann, som bekant, Galván Interkontinentalcupen 1973 mot Juventus. Finalen spelades i Rom och på förhand var den argentinska storklubben utdömda av diverse förståsigpåare. Den vedertagna inställningen var nämligen att de argentinska spelarna skulle bli utspelade av den italienska storklubben, men Galván och hans lagkamrater hade helt andra planer.
”Jag minns när vi reste till Italien, för att möta Juventus, och inte en enda supporter vinkade av oss på flygplatsen. Ingen trodde att vi skulle vinna. Men i omklädningsrummet på Estadio Olímpico svor vi, inför varandra, att vi skulle bli mästare och återvända hem med pokalen. I slutändan vann vi också och uppfyllde vårt löfte.”
Independiente vann med 1-0 efter att Ricardo Bochini gjort matchens enda mål med tio minuter kvar på matchklockan. Galván representerade Independiente ända fram till 1980 då han lämnade för Estudiantes och därefter Deportivo Morón samt All Boys.
Med det argentinska landslaget fick mittfältaren fler chanser efter sin skada mot Ferro. Han kom t.ex. med i VM-truppen 1978, men fick dessvärre inte spela en enda minut under mästerskapets gång. Trots detta blev han ändå tilldelad en guldmedalj och kunde således även titulera sig världsmästare på landslagsnivå.
I samband med att Galván gjorde sin debut för Independiente 1971 hade han, en natt, vaknat upp av att han jublat i sömnen. I drömmen hade han debuterat för storklubben i Primera Division, något som alltså redan hade skett. Några år innan VM-guldet mindes mittfältaren den här drömmen och slog fast att han hoppades att en annan dröm skulle slå in framöver.
”Nu skulle jag vilja vakna upp en dag i juni 1978. Men den här gången vill jag att drömmen ska handla om att jag har blivit världsmästare.”
Den drömmen lyckades Galván uppfylla, även om han inte spelade någon avgörande roll i själva guldet. Efter spelarkarriären drabbades den forne mittfältaren av diverse hälsoproblem. 2007 ådrog han sig hepatit och som en följd av detta fick Galván även skrumplever, vilket ledde till hans bortgång tio år senare. Han blev därigenom den andra världsmästaren ifrån Argentina – efter José Luis Cuciuffo – att gå bort.
Under sin spelarkarriär utmärkte sig Rubén Galván som en hårdför och resolut mittfältsmotor i Independiente. Här vann han fyra Copa Libertadores-titlar i rad, ett par ligaguld och Interkontinentalcupen 1973. På landslagsnivå vann Galván VM-guld 1978 trots att han inte spelade en enda minut i mästerskapet. Frågan är dock hur långt han hade tagit sig, i karriären, utan sin kära ägodel – gitarren.
enkoppmate.com 