Néstor Clausen: Försvararen som vann VM-guld 1986 och som bärgade såväl Libertadores som Interkontinentalcupen med Independiente på 80-talet

Néstor Clausen. Han vann ligan, Copa Libertadores och Interkontinentalcupen med Independiente under 80-talet. Néstor Clausen blev, därutöver, världsmästare med sitt Argentina 1986 och var utlandsproffs i Schweiz under några säsonger.

På en grusväg, i det lilla samhället Arrufó i Santa Fe-provinsen, springer en krullhårig pojken omkring och kickar på en fotboll. Hans dröm är att få spela i landets högsta division, få representera det argentinska landslaget och vinna VM-guld.

”Varje kväll lägger jag mitt huvud på min kudde och säger till mig själv; ’mission accomplished.’ Jag spelade tillsammans med Diego Maradona och Ricardo Bochini. Blev tränad av Carlos Bilardo, César Luis Menotti och José Pastoriza. Blev världsmästare 1986 i Mexiko och tillsammans med Independiente vann jag Copa Libertadores 1984 och Interkontinentalcupen samma år. När jag ser tillbaka på min karriär känner jag mig nöjd med allting. Jag har alltid förberett mig på bästa möjliga sätt och med en idé om att gå ut på planen och alltid ge allt för laget.”

Néstor Clausen föddes lång ifrån storstadspulsen runt Buenos Aires. Trots detta kom han tidigt till Independientes ungdomsakademi och debuterade i Primera Division redan som 16-åring. Fem år senare blev han mästare i Argentina med storklubben och året efter, som 22-åring, vann Clausen Copa Libertadores. Man kan sannerligen prata om något som liknade en raketkarriär för den stora talangens vidkommande.

”Independiente var den klubben som öppnade upp dörrarna för mig och såg till att jag fick debutera i Primera Division. Samtidigt bodde jag på samma arena och när folk pratar med mig om ’el Rojo’ minns jag allting. Jag uppfyllde drömmen som jag hade som liten, 430 kilometer ifrån Buenos Aires, om att bli en professionell fotbollsspelare. Jag uppfyllde alltihop.”

Det var dock inte en helt spikrak bana för Clausen. Efter ett 70-tal där Independiente tillhört gräddhyllan av fotbollsklubbar i Sydamerika – med fyra Copa Libertadores titlar och lika många ligaguld – inledde storklubben nästa årtionde på ett inte lika självklart sätt.

”Supportrarna var inte alls överens med klubbledningen på den tiden. Jag minns att vi kom tvåa, i två raka turneringar, 1982, men trots detta lyckades ledningen förstärka laget och året efter, med Pastoriza som tränare, vann vi ligaguldet. På den här tiden ansåg supportrarna att en andraplats inte var tillräckligt bra för Independiente.”

Clausen utmärkte sig som en spelskicklig försvarare som kunde spela såväl centralt i banan – som på högerkanten. När Independiente vann Copa Libertadores 1984 – efter att ha besegrat brasilianska Grêmio i finalen med 1-0 – spelade Clausen en vital roll i laget. Samma sak gällde i Interkontinentalcupen, samma år, när storklubben besegrade Liverpool i Tokyo med uddamålet.

”Om jag inte hade spelat för Independiente vet jag inte vad det hade blivit av mitt liv. Jag känner en enorm kärlek till den här klubben. Allt det som jag fick uppleva under de här åren gjorde mig till en stor supporter till föreningen.”

Néstor Clausen spelade majoriteten av sin karriär i Independiente.

Under nästan hela 80-talet spelade Clausen för Independiente och skördade, som sagt, stora framgångar. Hans insatser gjorde att landslaget – och förbundskaptenen Carlos Bilardo fick upp ögonen för honom.

Redan till Copa América-turneringen 1983 var Clausen uttagen och fick spela en match när Argentina åkte ut redan i gruppspelet. När världsmästerskapet skulle spelas i Mexiko 1986 var Clausen sedan en av de tjugotvå spelarna som blev uttagna i den argentinska truppen. Under kvalspelet hade han dessutom gjort mål i hemmamötet med Venezuela som Argentina vann med 3-0.

”Vi var väldigt starka som grupp och det var egentligen mest Bilardo som var ifrågasatt inför turneringen. Att se att fotbollsförbundet stod bakom tränaren gjorde oss starkare som trupp och i slutändan visade det sig att Julio Grondonas (förbundets dåvarande ordförande) beslut var det rätta.”

Clausen fick spela i debuten mot Sydkorea – där Argentina vann med 3-1 – men sedan valde Bilardo att succesivt göra förändringar för att i slutändan spela med en trebackslinje under mästerskapets avslutning.

”Till nästa match bestämde sig Bilardo för att göra byten. Först rök jag, sedan Oscar Garré. Med dessa modifikationer gick laget ifrån att spela med fyra försvarare till att spela med tre. Som en följd av att det tuffa klimatet i Mexiko spelade de flesta lagen med endast en anfallare. Av den här anledningen valde Bilardo att formera defensiven på det här sättet och därigenom få in lite mer styrka centralt i planen. I slutändan visade resultaten att han hade rätt.”

Trots petningen kände inte Clausen något agg mot förbundskaptenen. Han förstod att det hela handlade om en taktisk åtgärd och inte hade något att göra med försvararens prestation i premiären.

”Av just de här anledningarna finns en tränare – för att ta de tuffa besluten. Bilardo, i det här ögonblicket, tog inte dessa beslut p.g.a. dåliga prestationer. Det hade helt och hållet att göra med det taktiska.”

Clausen spelade sedan inte fler minuter under världsmästerskapets gång. Men om man ska tro Bilardos självbiografi var det nära att han hade fått hoppa in under den andra halvleken, i kvartsfinalen, mot England. Argentina ledde med 2-0 när John Barnes kom in på vänsterkanten för engelsmännen. Han tog sig sedan gång på gång förbi Giusti på den argentinska högersidan och slog, bland annat, ett utsökt inlägg till Gary Linekers reducering. Att plocka in Clausen hade stängt den sidan av planen och borde ha varit en självklarhet att göra i detta skeende av matchen, men Bilardo avvaktade. Detta hade kunnat kosta Argentina avancemanget. I Bilardos självbiografi återfinns bland annat detta stycke ifrån matchen.

”Ifrån läktaren hördes rop om att Bilardo borde byta in Clausen i stället för Giusti, och därigenom stänga den kanten, men förbundskaptenen valde att avvakta. Det höll på att kosta Argentina segern.”

Argentina vann emellertid kvartsfinalen och stormade sedan mot titeln. Clausen själv menar på att det var efter segern mot Uruguay, i åttondelsfinalen, som han började att ana att laget kunde gå hela vägen i turneringen.

”Att vinna mot de gjorde att laget fick mer självförtroende. Från och med den matchen, nere på planen, fanns det inga marginaler för några misstag. Den som förlorade fick packa sina resväskor och åka hem. Varje match var som en final och Argentina spelade med den inställningen.”

Clausen var med om att vinna VM-guld 1986 i Mexiko. Han startade i premiären mot Sydkorea.

Clausen representerade Independiente ända fram till 1988 då han valde att gå till Schweiz. Hans förfäder hade emigrerat ifrån just det här landet, en gång i tiden, och därför fanns det redan en viss koppling. I det centraleuropeiska landet spelade han för FC Sion under fem raka säsonger och vann såväl ligan – som den inhemska cupen.

När Clausen sedan bestämde sig för att vända tillbaka till Argentina igen, under mitten av 90-talet, skrev han inte på för Independiente – utan i stället ärkerivalerna Racing.

”Jag spelade för Racing, men senare kom jag tillbaka till Independiente och blev mästare i Supercopan. För första gången någonsin lyckades ett argentinskt lag vinna en titel på Estadio Maracaná.”

Efter en säsong med Racing bar det alltså i väg tillbaka till Independiente och Clausen vann, den här vändan, Supercopa Sudamericana. Detta är en turnering som inte längre existerar, men som spelades mellan 1988 och 1997. Den involverade de klubbarna som tidigare, någon gång, hade lyckats vinna Copa Libertadores.

I finalen ställde Independiente mot Flamengo och vann det första mötet, i Avellaneda, med 2-0 efter mål av Javier Mazzoni och Cristian Domizzi. Returmötet på Maracaná slutade sedan med en 1-0-seger för brasilianarna efter att Romário gjort matchens enda mål. Därmed vann Independiente med sammanlagt 2-1 och kunde titulera sig mästare av den numera utdöda turneringen Supercopa Sudamericana.

Clausen valde sedan att avsluta sin karriär tillsammans med Arsenal Sarandi. Några år efter att han hade lagt skorna på hyllan inledde han en tränarkarriär som har blivit oerhört lång – och väldigt innehållsrik. Främst är det i Bolivia som den f.d. världsmästaren har skördat sina framgångar och där han har tränat tveklöst flest klubbar. Faktum är att Clausen har lett åtta olika bolivianska klubbar – däribland båda giganterna Bolívar och The Strongest. Han blev dessutom mästare två gånger i rad med den sistnämnda under 2003.

”Jag har tränat åtta lag och mina prestationer har varit genomgående positiva. Detta trots att supportrarna ibland bara recenserar ifall man blev mästare, eller inte, och anser att detta är det enda som har någon betydelse. I samtliga klubbar som jag tränat har vi kvalificerat oss för någon Copa. Samtidigt vann jag två raka ligaguld med The Strongest. I endast två klubbar har jag slåtts för att hålla oss kvar och detta har varit i föreningar som ändå inte hade vad som krävdes för att bli mästare. Samtidigt uppnådde jag målsättningarna även i dessa föreningar då jag lyckades att hålla de kvar.”

Clausen har sedan 2004 bott utanför Argentinas gränser och har numera slagit sig ner permanent i Bolivia. Samtidigt medger han att tålamodet med tränare är, om möjligt, ännu kortare här än i Argentina.

”De är väldigt resultatinriktade här. Varje säsong byter samtliga tolv lag, i landets högsta division, tränare under säsongens gång. Det räcker med att det har gått dåligt i tre omgångar så byter de tränare. Det finns t.o.m. klubbar som bytt tränare fyra gånger under en och samma säsong.”

Trots detta trivs Clausen i Bolivia och har lärt sig att leva med denna väldigt föränderliga verklighet. Oavsett vad han åstadkommer som tränare kommer Néstor Clausen alltid att ha sin spelarkarriär att luta sig tillbaka på. Under denna uppfyllde han alla de drömmar som han hade när han bara var en liten grabb i staden Arrufó.

Han blev professionell fotbollsspelare, vann ligaguld samt Copa Libertadores och Interkontinentalcupen med Indepediente. Blev världsmästare med Argentina 1986 och dessutom spelade han tillsammans med spelare som Diego Maradona och Ricardo Bochini. Det var som Clausen själv brukar säga när han lägger sig ner på sin huvudkudde om kvällarna; ”mission accomplished.”