1929: När Gimnasia blev mästare för första – och hittills enda gången i historien

1929. Detta år är för alltid ingraverat i Gimnasias historieböcker. Detta var nämligen säsongen då klubben vann sitt första – och hittills enda ligaguld någonsin.

Tusentals supportrar tog promenaden bort mot River Plates gamla arena för att se finalen av ligamästerskapet mellan Gimnasia och Boca Juniors. Samtliga supportrar var uppklädda dagen till ära – herrarna med slips, hat och kavaj medan kvinnorna hade eleganta klänningar. ”Hattar var obligatoriskt” som tidningen El Gráfico förkunnade. Det var upplagt för fest och detta ville såklart ingen i Buenos Aires missa.

På den här tiden var ligasäsongerna lite speciella i Argentina. Först spelades två grupper med arton lag i varje där samtliga lag mötte varandra en gång. De två lagen som vann de respektive grupperna kvalificerade sig sedan för en final där segraren blev mästare.

Både Boca Juniors och Gimnasia spelade en fin fotboll genom hela säsongen. De sistnämnda hamnade slutligen en poäng ovanför River Plate och var det laget i sin grupp som gjorde flest mål framåt – trettiotre stycken på sjutton omgångar. Boca Juniors lag var mer namnkunnigt än Gimnasia, men trots detta skulle deras grupp visa sig bli ännu tajtare i toppskiktet.

Boca hamnade på samma poäng som San Lorenzo och eftersom målskillnad inte var att tänka på, under den här tidsepoken, fick en avgörande match spelas mellan lagen för att utkristallisera vem som skulle få möta Gimnasia i finalen. Komiskt nog slutade både den första – och den andra matchen 2-2, vilket renderade i att en tredje match gick av stapeln. Nu lyckades dock Boca Juniors att utmanövrera sina motståndare och vinna med 3-1.

Väl framme vid finalen kunde åskådarna titta i programbladet och se att båda lagen ställde upp med starka elvor även om Bocas, som sagt, var betydligt mer namnkunnigt för den breda massan. Storklubben hade flera landslagsspelare i truppen där främst Mario Evaristo och Roberto Cherro stack ut lite extra. Hos Gimnasia fanns det dock också flera skickliga spelare och en av dessa skulle inom en snar framtid också lämna för just Boca Juniors.

Francisco Varallo var en pålitlig målgörare för sitt Gimnasia och innan han lämnade för Boca Juniors skulle han givetvis spela i denna välbesökta final 1929. Tillsammans med Miguel Curell, Martín Maleanni, Jesús Díaz och Ismael Morgada bildade han en sylvass anfallskedja för Gimnasia. Boca Juniors anfallskvintett såg å sin sida ut enligt följande; Donato Penella, Esteban Kuko, Mario Evaristo, Roberto Cherro och Antonio Alberino. Den uppmärksamme läsaren känner säkert igen flertalet av dessa spelare eftersom de, året efter, skulle komma att representera Argentina i tidernas allra första världsmästerskap i Uruguay.

Flera av spelarna spelade med basker på huvudet i finalen. En av dessa var Gimnasias ena back Evaristo Delovo. På bilderna ifrån finalen påminner han nästan mer om en excentrisk konstnär än den skicklige fotbollsspelare som han skulle, tydligt, visa att han var.

Ifrån finalens första halvlek kunde man konstatera att Boca Juniors skapade flest målchanser, även om Gimnasia också provocerade fram ett antal möjligheter. Den breda massan på läktarna verkade dock tämligen överens om att Boca var det laget som borde ha tagit ledning – vilket de också gjorde. Gimnasia-backen Julio Di Gianno blev olycksgubbe när han styrde in ett inspel i eget mål och gav därigenom Boca ledningen med 1-0. Men Gimnasia skulle snart komma tillbaka. Felipe Scarponi, i La Plata-klubbens mål, hade en synnerligen stark eftermiddag mellan stolparna och skulle visa sig senare bli en mardröm för Bocas anfallare.

Den andra halvleken inleddes med att Boca fortsatte att ösa på offensivt, men när Gimansia lyckades utnyttja ett misstag ifrån storklubben, som nästan innebar en kvittering, steg hoppet bland deras supportrar om en kvittering. Påhejade av sina egna supportrar och med vind i ryggen – bokstavligt talat – skapade Gimnasia ett enormt tryck på sina motståndare.

Genom två mål av Malianni lyckades också Gimnasia vända på steken och plötsligt steg desperationen inom Boca Juniors. Man lyfte fram mer eller mindre hela laget och spelade under slutskedet nästan helt utan några försvarare. Dock skulle aldrig kvitteringen komma.

Gimnasia försvar, som ändå inte klassades lika högt som Bocas motsvarighet enligt tidningen El Gráfico, gjorde ändå sitt jobb och skyddade målet ifrån de infernaliska anfallsförsöken som motståndarnas skickliga anfallare producerade. I El Gráfico gick det även att läsa kring matchen att; ”medan Bocas försvarare försökte spela sig ur situationerna satsade Gimnasias motsvarighet mer på att rensa i väg bollen utan att trä samman ett organiserat anfallsspel. Mario Evaristo i Boca lyftes fram som en av matchens förgrundsfigurer med följande citat; ”Evaristo var helt tiden beslutsam, men han hade inte turen på sin sida. På högerkanten presterade den spelaren (Penella) dåligt. Han borde ha kunnat prestera bättre i den första halvleken som han sedan gjorde i den andra.”

Alberino och Cherro lyftes fram som Bocas främsta anfallare i matchen medan Varallo och Morgada var de mest framstående i Gimnasias anfallskedja. Dessutom fick såklart även Malianni beröm för sina dubbla fullträffar som i förlängningen också innebar att Gimansia blev mästare.

Många tyckare var av den bestämda åsikten att Boca Juniors borde ha vunnit finalen eftersom de spelade bättre – och skapade flest chanser sett över hela matchen. El Gráficos skribent härledde detta till ”slumpen” eller ”turen”, vilken i stället hade spelat Gimnasia i händerna. Däremot var tidningen tydlig med att det kunde vara fullt möjligt att vinna en final baserat på slumpen – eller tillfälligheter – men att det var omöjligt att vinna ett helt mästerskap enbart på dessa ”kvalifikationer”.

”Man kan vinna en match p.g.a. tur, men det är inte möjligt att nå en final enbart på dessa kvalifikationer. Förra året (1928) vann Huracán eftersom de visade att de kunde vinna. De hejade fram sina spelare med känslan av en möjlighet att vinna och detta multiplicerade deras försöksförmåga. När de vann över Boca med 3-1, efter att ha legat under i halvtid med 0-1, visade det sig att de var kapabla att vinna mot vilket lag som helst. När San Lorenzo vann titeln 1927 hade de bevisat under sin långa säsong kvalitéer som rättfärdigade detta. Det här var ingen tillfällighet. På samma sätt som det inte är någon tillfällighet att Gimnasia, en klubb som föregående säsong hade åtskilliga motgångar, nu nådde finalen (och sedermera vann guldet).”

Att Gimnasias målvakt, Felipe Scarpone, var försvarets starkaste kort var de flesta rörigt överens om. Samtidigt lyftes deras anfallskvintett fram som en väldigt bra sådan.

”Den offensiva kvintetten är på riktigt väldigt bra. Curell är den enda veteranen bland dessa och detta göra att han kanske inte är lika effektiv längre. I kontrast till honom har hans fyra lagkamrater där framme en ungdomlighet, entusiasm och ett fint spel i sig. Kring detta är det inget snack om saken.”

När domaren blåste av matchen kunde Gimnasia titulera sig mästare för första gången i klubbens historia. Intressant nog hade Boca Juniors, p.g.a. denna finalförlust, nu förlorat tre raka finaler i ligaspelet. El Gráfico var inte heller sena att sätta ännu mer oro i huvudet på Bocas supportrar inför den kommande säsongen.

”Hur skulle inte Boca kunna ha kommit två? De har en lagkapten som heter Médice och som har smeknamnet ”tvåan”, både hans morfar och farfar kallades också för ”tvåan” och han älskar dessutom att lyssna på tangon ”Don Segundo Sombra” – Herr tvåans skugga. Med så pass många tvåor, hur skulle Boca kunna komma etta?”

Tiden skulle dock bevisa motsatsen och redan säsongen efter blev Boca Juniors mästare. Detta var på många sätt och vis fullt logiskt sett till att de förmodligen hade varit det jämnaste laget, i hela Argentina, under de senaste säsongerna. 1929 var dock emellertid Gimnasia det bästa laget i landet och bärgade sin första och hittills, till dagens datum, enda ligaguld någonsin.

Med hattar, kavajer och slipsar på läktaren fick publiken se en rafflande final mellan landets två bästa klubbar. En helt vanlig februaridag 1930* i Buenos Aires.

***

Gimnasias guldelva säsongen 1929: Felipe Scarponi; Julio Di Gianno, Evaristo Delovo; Vicente Ruscitti, Juan Santillán, Antonio Belli; Miguel Curell, Francisco Varallo, Martín Maleanni, Jesús Díaz, Ismael Morgada.

Bästa målgörare under säsongen i Gimnasia var Ismael Morgada med sina elva gjorda mål. Detta var två stycken färre än San Lorenzo José Cortecci och Independientes Manuel Seoane som båda delade på skytteligasegern.

***

*Fotnot: Finalen spelades faktiskt den 9 februari 1930. Trots detta var majoriteten av säsongen under 1929, vilket gör att det är detta år som gäller för hänvisning till själva titeln. Säsongen 1929 pågick alltså ända till 1930. Detta var inget ovanligt på den här tiden, men istället för att skriva säsongen 1929-30, skrev man bara ut 1929. Samma sak hände också tidigare år. När t.ex. Huracán vann guldet 1928 spelades turneringen mellan den 15 april det året och fram till den 30 juni 1929. Den säsongen borde således heta 1928-29, men heter ändå, officiellt, bara 1928.