José Raúl ”Toti” Iglesias: 80-talets målmaskin i Argentina

José Raúl ”Toti” Iglesias. Han var en explosiv anfallare – i dubbel bemärkelse – som samtidigt besatt en fantastisk snabbhet och ett kliniskt avslut. Toti Iglesias karriär kantades inte av massvis med pokaler – eller utmärkelser. Istället gjorde han sig ett namn inom den inhemska ligan som en ständigt pålitlig målgörare.

Toti Iglesias föddes i Buenos Aires under slutet av 50-talet. Han kom att spela för många klubbar i Argentina, men utmärkte sig allra mest hos Racing Club och Sarmiento. Hos de sistnämnda är han fortsatt sedd som en stor ikon och där han var en bärande pjäs när Junínklubben säkrade uppflyttning till Primera Division 1980. Något som var klubbens första uppflyttning till landets högsta division någonsin.

Iglesias själv har uttryckt att han knappt skulle kunna dribbla av en stol och att samtliga av hans mål var fula. Det var, med andra ord, ingen spelare som ensam fyllde arenorna i Argentina, men om han brast på det tekniska och virtuosa sättet – var Iglesias desto bättre på att göra mål.

”Jag var en väldig opportunist. Min styrka låg i mina precisa avslutningar. Nästan samtliga mål kom på ren intuition och det är inte något som du kan köpa i en affär. Jag var en ganska lättviktad spelare, men jag var den snabbaste spelaren i nästan samtliga klubbar jag spelade för och sen avslutade jag också bra”.

Själv tillskriver Iglesias sin förmåga att avsluta till lika delar genetiskt – som något han tränat upp ifrån ung ålder. I San Lorenzos ungdomslag hade Iglesias en tränare vid namn Carlos Román och denne lärde honom väldigt mycket kring hur en bra avslutare ska tänka.

”Jag missade enormt många målchanser på den tiden, men lärde mig att jag inte kommer att överlista målvakten med kraft, utan med list – och att vara kall i avslutningslägena. En målskytt både föds man till – och lär sig. Du går inte in i en affär och säger; ”ge mig ett kilo mål”. Du måste födas med den genen, precis som Bochini med sina finter eller Fillol med sina räddningar. Jag hade denna gåva och efter detta har jag nött på och tränat för att få det att ske på ren automatik. Så det är både medfött och något man själv skapar”.

Många hävdar att en målgörares främsta egenskap är att kunna förutse vad som ska ske och när. Att vara ”på rätt plats vid rätt tillfälle” är ett ganska uttjatat epitet inom fotbollsvärlden, men likväl stämmer det rätt bra överens med verkligheten.

”Psyket är viktigt, självförtroendet att tro att bollen alltid kommer att komma till dig och att du kommer att göra mål. Den dagen då du tappar självförtroendet kommer du inte ens lyckas att göra mål på ett tomt mål”.

Som liten hade Iglesias fått smeknamnet Artimito efter den store anfallsstjärnan i landet – Luis Artime. Iglesias växte upp några kvarter ifrån San Lorenzos gamla hemmaplan Viejo Gasómetro och när han spelade fotboll, ute på gatorna, brukade han jubla över sina mål och proklamera att han var Artime. Några år senare fick han glädjen att avgöra ligan i Primera B, säkra uppflyttning för Sarmiento och göra allt detta i ett möte med Atlanta – som då tränades av just Luis Artime.

”Jag gick fram till honom efteråt och berättade historien. Han ville nog dö där och då. Det var nämligen jag som hade gjort bägge målen den kvällen som gjort att hans lag förlorat, haha”.

Iglesias växte upp utan sin pappa som dog när Toti fortfarande var liten. Istället levde han tillsammans med sin mamma och utan några syskon. Förhållandet till modern var bra och hon sa till den unge Iglesias att; ”om du vill spela fotboll, så spela fotboll, men snälla studera också ifall det inte skulle gå som planerat”.

Iglesias gick emellertid inte klart skolan då fotbollen tillslut tog upp allt för mycket av hans tid. Detta renderade i att han kände att han stod i skuld till sin mamma och inte hade uppfyllt sitt löfte. När karriären väl var slut, vid 34-års ålder, gick Iglesias klart skolan och kunde med stolthet meddela att han gjort det som han lovat modern.

San Lorenzos gamla hemmaplan, Nuevo Gasómetro, blev som ett andra hem för Iglesias under uppväxten och det var också i den här klubben som han kom att inleda sin karriär i. Han debuterade som 18-åring och redan i sin tredje match bad Iglesias om att ta hand om en straffspark när klubben gick igenom en otroligt tuff period.

”Jag tog tag i bollen, blundade och sköt ett stenhårt skott i mål. Det enda jag minns sedan var att jag såg bollen gå i mål och varpå jag sprang bort för att klättra upp i nätet som skiljde supportrarna ifrån planen”.

Därefter hamnade Iglesias, något överraskande, i Barcelona B. Han var bara 20 år gammal, men eftersom hans pappa hade fötts i spanska Galicien kunde Iglesias spela i Spanien utan att ta upp en plats i truppen som utländsk spelare (endast två utländska spelare var tillåtna i varje spanskt lag på den här tiden). Eftersom laget ibland tränade tillsammans med Barcelonas förstalag fick Iglesias många gånger stifta bekantskap med Johan Cruyff som då var världens bäste spelare.

Det blev inte den bästa av sejourer i Barcelona B utan flyttlasset bar Iglesias vidare till såväl Huelva som Logroñés. Båda spelade i andradivisionen och med Huelva nådde han uppflyttning även om han bara spelade i de avslutande fem matcherna efter att deras ordinarie anfallare skadat sig. Därefter var Iglesias tillbaka i Argentina igen och han kom att spela i flera klubbar vilka höll till i de lägre divisionerna.

”De lägre divisionerna i Argentina, på den tiden, var verkligen ett inferno. Det är inte som idag där domarna visar ett gult kort direkt. Där fanns en mittback i Mandiyú, som kallades för El Bomba Cáceres, han sparkade dig och armbågade dig konstant. Vid hörnorna visade han tänderna som en boxare och sen fick man sig en armbåge. Du fick bara lära dig att stå ut med det. Vet du hur det var att resa till Corrientes, Chaco och Santiago del Estero? Och det de gjorde mot oss på Nueva Chicagos hemmaplan? Jisses”.

Tiden med Sarmiento blev minnesvärd.

I samband med möten mot Nueva Chicago fick det gästande laget promenera de sista hundratals meterna till arenan på order ifrån polisen. Under denna promenad stötte spelarna – och ledarna på Barras som spottade och sparkade på dem. ”Om ni vinner här idag så kommer vi döda er allihop” kunde de säga. Ovanpå detta fanns endast två poliser utstationerade så spelarna kände sig inte direkt trygga.

Detta var under Iglesias sejour med Sarmiento. En tid som han själv har beskrivit var en otroligt positiv sådan efter de tunga åren i Spanien.

”Sarmiento gav mig mitt liv tillbaka när jag var på havets botten. Jag hade börjat i San Lorenzo och där hände inte särskilt mycket. Sedan gick jag till Spanien och där gick det dåligt. Därefter var jag en tid i All Boys med vilka jag endast gjorde ett mål. Visserligen kom det mot Boca Juniors och det räddade vårt kontrakt – men endast ett mål var såklart inte mycket. Då sa jag till min fru; ”Jag är 23 år, det har inte gått bra på nästan något ställe som jag varit på. Jag provar ett år till och om det inte vänder och börjar gå bra så börjar jag köra taxi – eller jobbar i en fabrik istället”.

Men detta blev vändningen för Iglesias. Sarmiento vann andradivisionen – gick upp till Primera Division – och Iglesias vann skytteligan. ”Därefter slutade jag inte att göra mål” minns han själv. Trots att det blev mindre än ett år i klubben har Iglesias blivit ihågkommen som något av en legendar i Sarmiento. Stadens sportsliga centrum är uppkallat efter honom och varje gång han kommer till Junín tas Iglesias emot med öppna armar.

Därefter såldes Iglesias till Rosario Central för sju gånger mer än vad Sarmiento betalat för honom mindre än ett år tidigare. Senare i karriären skulle han hinna med en kort vistelse i spanska Valencia innan han var tillbaka i Argentina och denna gång för spel med Huracán – San Lorenzos ärkerivaler. Givetvis togs inte detta emot på ett bra sätt av San Lorenzos supportrar att en av deras egenfostrade spelare plötsligt spelade för ärkerivalen.

”Men det supportrar inte förstår är att detta är en fotbollsspelares jobb. Jag fick ta emot massvis med arga brev ifrån dem. Under inledningen i Huracán möttes jag också av en viss skepsis. Jag minns på en träning var där en som viskade till mig; ”Vi får se vad du kan göra här hos oss, annars dödar vi dig”.

Men ganska snabbt blev Iglesias en publikfavorit bland Huracáns supportrar som dessutom tillägnade honom en egen ramsa.

”Preste mucha atención

Preste mucha atención

No es Perazzo ni Funes

Este es el Toti, el Toti gol”

Även i Huracáns matchtröja öste Toti Iglesias in mål.

Dessvärre åkte Huracán och Iglesias ner i Primera B, men väl här fortsatte anfallaren att ösa in mål och gjorde 36 mål, under en enskild säsong, vilket fortfarande är ett rekord än idag. Huracán gick upp till Primera Division igen och Iglesias flyttade vidare till Racing Club där han, såklart, fortsatte att smälla dit mål. Faktum är att ingen annan spelare gjorde fler mål i den argentinska ligan under 80-talet än Toti Iglesias – trots detta togs han aldrig ut i det argentinska landslaget. Under detta årtionde gjorde han 105 mål på 144 matcher – ett smått otroligt facit och något som gjorde att han fick många sånger uppkallade efter sig. Trots detta väljer han oftast själv att tona ner sina bedrifter.

”Jag gjorde inte några spektakulära mål, de flesta var rätt fula. Jag kom en-mot-en med målvakten och avslutade. 98% av mina mål kom inne i straffområdet”.

Med Racing var han med i en otroligt minnesvärd match där de besegrade Boca Juniors med 6–0. Iglesias gjorde två av målen.

”Jag kunde gjort 3–4 mål till den dagen. Jag har aldrig spelat en match som var enklare än den. Det var som att vi spelade 12 mot 2”.

Efter tiden med Racing gick han vidare till colombianska Junior för att tjäna de sista slantarna innan karriären var över. Toti Iglesias var en målgörare av rang och nog kan man fundera över varför han aldrig fick chansen i det argentinska landslaget. Efter ett sent genombrott i Sarmiento slutade han aldrig att göra mål. Toti-gol blev ett epitet inom den argentinska fotbollen på 80-talet och än idag vet folk vem Toti Iglesias var – och alla mål som han gjorde. Dessutom gjorde han sig ett namn för alla utvisningar han drog på sig under sin karriär.

”Jag var ganska explosiv, haha. Jag tror att om man tar tio utvisningar som jag åkte på var nog minst åtta p.g.a. att jag förolämpat domaren”.

Explosiv, målfarlig och snabbt. Dessa ord summerar José Raúl ”Toti” Iglesias karriär väldigt bra.