Patricio Hernández: ”Torinos Diego Maradona”

Patricio Hernández. Han var rumskamrat med Diego Maradona under världsmästerskapet i Spanien 1982, slogs med Bilardo efter en träning på 70-talet och bekrevs som ”en ny Sívori” i Turin. Patricio Hernández hade många strängar på sin lyra och har alltid varit en karaktär som är värd att nämna oftare än vad som faktiskt görs.

Det är natt på ett hotell i semesterorten Alicante den 17 juni 1982. Här bor det argentinska fotbollslandslaget under världsmästerskapet i Spanien och dagen efter ska man spela en ytterst avgörande match mot Ungern i Alicante.

I ett av hotellrummen kliver Diego Armando Maradona upp ur sängen för att slå en sjua inne på toaletten. Han och rumskamraten Patricio Hernández har utarbetat en strategi där ifall den ene går upp, för att gå på toaletten, mitt i natten så ska även den andre göra samma sak. Detta för att slippa fler störningsmoment under nattsömnen.

När Hernández kommer tillbaka till sängen står Diego fortfarande vid skrivbordet. Fram tar han ett spanskt mynt och börjar jonglera med det mitt i natten. Ett, två, tre, fyra och fem. Myntet studsar på Diegos barfota fötter utan att huvudpersonen själv verkar tycka att det är särskilt smärtsamt. Sen fångar han den med sin ena hand, tittar på Hernández som nu befinner sig i sängen, och storögt har tittat på, innan Diego säger; ”imorgon ska jag briljera”. Därefter lägger han sig i sin säng, de båda släcker lampan, men samtidigt som Diego snabbt faller ner i djupsömn har Hernández svårare att somna. Vad bevittnade han precis? Var detta verkligheten eller bara en dröm?

Patricio Hernández föddes i staden San Nicolás de los Arroyos utanför Buenos Aires den 16 augusti 1956. När han fortfarande bodde i staden såg han ofta storklubbarnas spelarbussar, som var på väg mot Rosario, passera förbi samhället. Hernández, tillsammans med några kompisar, brukade ta sig till bensinstationen som låg längs med genomfartsleden. Här brukade nämligen spelarbussarna stanna till och inhandla sin färdkost.

Dem flesta klubbarna stannade till och gick sedan ombord med några flaskor vin – det var mer en norm än ovanlighet på den tiden – men en förening stack ut i sammanhanget. När Estudiantes klev av bussen och återvände ombord igen gjorde man det enbart med några smörgåsar och två dussin läskflaskor. En läsk per man var regeln ifrån tränaren Osvaldo Zubeldía. Hernández såg – och hörde detta varpå han proklamerade att för denna förening ville han spela.

Redan som 17-åring gjorde han sin officiella debut för Estudiantes. En dröm gick i uppfyllelse och i det ögonblicket ansåg Hernández att han nu kunde dö lycklig.

”Den kvällen tänkte jag; nu kan jag dö lycklig. Min pappa hade fått se mig spela i Estudiantes tröja. Han hade studerat i La Plata och blivit vän med Nolo Ferreira och efter detta stannade kärleken till Estudiantes kvar. Min debut kom mot Banfield, med Bilardo som tränare och med Pachamé, Togneri, Pagnanini och Pezzano som lagkamrater.”

Hernández och Estudiantes utvecklade något av en hatkärlek till varandra under åren som följde. Den centrale mittfältaren var en frispråkig person och kunde enkelt hamna i konfrontation med klubbens ledning. Problemet låg nämligen i att den unge Hernández, efter ett tag, ville lämna Estudiantes för att spela i brasilianska São Paulo – något som styrelsen, i den argentinska föreningen  inte var särskilt intresserade av att höra.

”Jag hade en väldigt stark personlighet på den tiden. Jag ville gå till São Paulo, och jag kunde dö för att få spela i Brasilien. Jag beundrade spelare som Rivellino och Pelé. Fotbollen som de spelade. Men klubben ville inte släppa mig så jag föreslog att de åtminstone skulle låta mig åka dit och spela i sex månader för att lära mig. Därefter sa jag; ”om ni inte låter mig lämna så kommer jag åka dit ändå.” Här någonstans inleddes kortslutningen gentemot klubbledningen.”

Dessutom satte sig Hernández emot att klubbens mer rutinerade spelare fick mer betalt när laget åkte på turné än de yngre spelarna i truppen. Här fick tränaren Carlos Bilardo rycka in och medla, men denna gång löste det sig tämligen smärtfritt och Hernández var, åtminstone för stunden, ganska tillfreds.

Under åren med Estudiantes hamnade han dessutom i ett slagsmål med nämnda Bilardo. Denne deltog ibland i träningspassen. Under ett av dessa ropade han på att Hernández skulle slå en djupledsboll, vilket denne inte gjorde. Bilardo blev vansinnig varpå Hernández gjorde en gest som sa; ”låt mig vara.”

Bilardo bad honom om att de skulle träffas och prata efter träningen. ”Jag är tränaren i laget, du måste lyssna på mig” sa Bilardo. Hernández snedtände och sa; ”vill du prata så pratar vi, och om du vill slåss så slåss vi”. ”Ja, jag vill slåss med dig” svarade Bilardo varpå de båda drog igång ett fullt slagsmål inne i omklädningsrummet. Båda fick in några träffar på den andre och eftersom inga andra personer befann sig i omklädningsrummet varade slagsmålet en bra stund.

Efteråt insåg Hernández att han själv var rejält blåslagen, men var inte säker på om Bilardo bitit honom eller använt sin vigselring för att göra extra skada. Båda två blev sedermera vänner igen. Bilardo kom t.ex. senare i karriären och åt frukost med Hernández när denne låg på sjukhus efter en operation. Carlos Bilardo var en speciell figur, men så värst långsint det var han inte.

Trots att både Hernández och Estudiantes skavde på varandra, från och till, stannade han kvar i klubben i åtta år och gjorde nästan 200 matcher för klubben. När mittfältaren väl bestämde sig för att lämna styrde han kosan mot italienska Torino. På något sätt var det poetiskt riktigt att Hernández hamnade i den norditalienska staden. Det var nämligen här som Omar Sívori, några årtionden dessförinnan, gjort sig odödlig med Juventus. Landsmannen Sívori var, precis som Hernández, född och uppvuxen i San Nicolás de Arroyos.

”Jag hade tack vare gud blivit erbjuden möjligheten att spela för Torino. Staden där Sívori hade fascinerat befolkningen med Juventus och allt detta hade jag läst om i högarna av El Gráfico-tidningar och hört om nere på stan. Sívori var en av de största ambassadörerna någonsin för Argentina.”

När Hernández lämnade för Torino inkasserade Estudiantes 1,2 miljoner dollar och för dessa pengar kunde Carlos Bilardo köpa fjorton nya spelare, förstärka truppen rejält och sedermera vinna ligan.

”Faktum är att Bilardo ringde mig och frågade om jag inte kunde snabba på övergången så att han kunde börja använda pengarna. Men han slog också fast att om jag ville stanna så skulle han tycka om det också.”

Hernández stannde emellertid inte. Han var nu 25 år gammal, hade tillhört Estudiantes sedan han var 7 år och kände att han ville ta chansen att spela i världens bästa liga.

”Jag ångrade mig aldrig. Detta var en av de lyckligaste perioderna i mitt liv och ett helt korrekt val. Jag fick lära känna Påven, spelade på de största arenorna i hela världen och min dotter föddes. Allt detta var kryddor som gjorde att jag växte på ett personligt plan.”

Hernández i Torinos matchtröja tillsammans med landsmannen Ramón Diaz som spelade för Napoli.

I samband med övergången kunde man läsa denna rubrik i Gazzetta dello Sport; ”Jag kommer vara Torinos Sívori”. Problemet var bara att Hernández inte alls hade uttryckt sig på det här viset.

”Jag hade sagt att jag var ifrån San Nicolás precis som Sívori. Jag kände mig så pass skamsen över den här rubriken att jag personligen ringde upp Sívori för att förklara mig. Han brydde sig dock inte utan svarade bara; ”ta det lugnt, rubrikerna i Italien är bara till för att sälja lösnummer.”

Efter debuten för Torino, där Hernández dessutom gjorde ett mål, tryckte en tidning upp rubriken; ”Hernández är redan Torinos Maradona.” Detta var inte heller ett epitet som huvudpersonen själv var särskilt tillfreds med.

Efter två år med Torino flyttade han vidare till Ascoli där Hernández spelade en säsong innan de var dags att vända hem till Argentina igen. Nu väntade spel med först Instituto och sedan River Plate. Men trots att han tillhörde storklubben, det året de vann såväl Copa Libertadores som Interkontinentalcupen, spelade Hernández bara en marginell del i dessa triumfer.

”Jag spelade bara i några av matcherna under inledningen på turneringen – mot Boca bl.a. Därefter spelade jag mycket i ligaspelet istället. Den som var ordinarie i startelvan, på min position, i Copa Libertadores var Beto Alonso och Bambino (Veira) hade mycket förtroende för sin förstauppställning. Finalen i Interkontinentalcupen, i Japan, missade jag också p.g.a. en skada i ankeln.”

Efter året med River Plate blev det en säsong med Argentinos Juniors och därefter en tur till Mexiko för att spela i storklubben Cruz Azul. Anledningen till denna flytt hade en tämligen speciell anledning för Hernández.

”Jag gjorde mycket mål där. Sanningen är dock den att jag gick till Cruz Azul för att få spela på Estadio Azteca där Pelé, Rivellino och Maradona blivit mästare. Det är sanningen. Jag fick glädjen att göra detta och samtidigt gick det bra rent sportsligt.”

Två säsonger i Mexiko följdes av en återkomst till Argentinos Juniors innan Hernández fortsatte sin karriär med Huracán för att sedan avsluta densamma med Instituto under inledningen av 90-talet.

Men hur var det egentligen med landslagskarriären och världsmästerskapet i Spanien 1982? Sanningen är den att Hernández blev uttagen i Menottis trupp som förbundskaptenens tredjealternativ i rollen som offensiv mittfältare bakom Diego Maradona och José Daniel Valencia i rangordningen. Detta gjorde således att Hernández inte spelade en enda minut i mästerskapet.

Under världsmästerskapet 1982, precis som 1978, delades numren ut till spelarna i det argentinska landslaget i form av alfabetisk ordning. Därför fick Patricio Hernández nummer 10. Dock ville Diego Maradona väldigt gärna ha detta och frågade Hernández om det var möjligt att byta. Han hade inga problem med detta och som tack, och i glädjeyran, gav Diego honom en rolexklocka.

Efter spelarkarriären inledde Hernández sin tränarkarriär som inte bjöd på särskilt många glädjestunder. Dock var han iblandad i att lyfta in en ung Mauro Camoranesi i Santos Laguna och därefter rekommenderade han, med hjälp av sina kontakter, också denne vidare till Juventus. Här skulle den hästsvansbeklädde mittfältaren nå stora framgångar.

Patricio Hernández största titel, som tränare, var annars segern i Primera D (Argentinas lägsta division) med San Miguel 2014. Själv hade han inga problem med att träna klubbar på lägsta nivå. Det fanns absolut ingen prestigeförlust i ett sådant uppdrag för Hernández. ”Jag har alltid sagt att på platser där det finns en fotboll, en plan och fotbollsspelare – där hittar ni mig”.

Hernández kan knappast kategoriseras som en kräsen person, eller för den delen politiskt korrekt och inte heller räddhågsen för nya utmaningar. Han slog sin i Estudiantes blev utlandsproffs i Italien och var uttagen i Argentinas VM-trupp 1982. Dessutom var han rumskamrat med Diego Maradona. Bara en sådan sak.