1968. La Puerta 12: Argentinas värsta läktarkatastrof någonsin

1968. Efter derbyt mellan River Plate och Boca Juniors, på Estadio Monumental, utspelar sig det som ska bli ihågkommet som den värsta läktarkatastrofen i landets historia.

Estadio Monumental är knökfull denna juniafton 1968. River Plate tar emot sina värsta antagonister Boca Juniors och det vill såklart ingen missa. Förutom supportrarna som varit lyckliga, och fått tag i en biljett, återfinns dessutom tusentals människor utanför och lyssnar på sorlet inifrån Argentinas nationalarena.

Matchen i sig, denna eftermiddag, har däremot inte beskrivits som någon vidare exalterande sådan. Många har faktiskt instämt i att det förmodligen var ett av de sämre Superclásicomötena på väldigt länge. Tillställningen slutar, därför passande, också mållös. Detta var en sådan match där vissa supportrar funderade på att lämna arenan i förtid för att helt enkelt slippa trängas i de trånga utgångarna på Monumental. Två supportrar som just funderade i dessa banor var kompisarna Alberto Villegas och Carlos Alsina.

De båda hade stationerat sig på Boca Juniors läktare, men eftersom det blågula laget pressade på, under slutskedet av matchen, bestämde de sig för att invänta slutsignalen. ”När domaren blåste av var det som att hela världen sa; okej nu drar vi. Vi hade ställt oss ganska nära en av utgångarna och kunde därför komma ut relativt snabbt” minns Villegas. Vad som hände därefter skulle komma att märka de för resten av deras liv.

Trappgångarna på Monumental var enormt trånga och inte särskilt välbelysta. Något som visserligen var tämligen vanligt på den tiden, men som icke desto mindre gjorde den klaustrofobiska känslan än mer närvarande. Exakt vad som sedan skedde är fortfarande – 54 år senare – delvis höjt i dunkel. Det finns nämligen många olika vittnesmål vilka samtliga motsäger varandra.

Vad vi däremot kan slå fast är att under ungefär tio minuters rullades det som skulle bli ihågkommet som Argentinas värsta läktarkatastrof någonsin upp. Tio minuter av panik och död. 71 personer, de flesta under 20 år, klämdes eller kvävdes ihjäl. Kompisarna Villegas och Alsinas anlände något senare till själva trappan vilket gjorde att de klarade sig. Villegas har berättat hur han föll – och hamnade ovanpå en hel drös med männsikor, men till skillnad ifrån många andra lyckades han ta sig upp på benen igen.

Detta är emellertid vad vi vet med säkerhet. Exakt varför alltsammans skedde finns det, som sagt, åtskilliga teorier kring. Enligt flera supportrars vittnesmål var dörrarna utåt stängda och biljettkaruseller stod även dessa i vägen. Detta skulle innebära en logisk förklaring till att supportrarna, som tryckte på, föll och hamnade ovanpå varandra. Detta skulle också indikera på ett enormt grovt misstag ifrån arrangörerna – dvs. River Plate – och därigenom ge de skulden för själva katastrofen.

Just River Plates och polisens förklaring var dock, föga förvånande, en helt annan. Här framhölls det att dörrarna var öppna och att biljettkarusellerna var borttagna. Deras förklaring till det som skedde var helt enkelt att det var alldeles för många supportrar som ville ut samtidigt och att detta skapade en form av mänsklig lavin vilken slutade med att folk klämdes ihjäl. Det ska dock sägas att River svängde en del i sina förklaringar. Någon genomgående – och seriös utredning gjordes aldrig.

Ytterligare en teori lades fram ifrån flera andra supportrar som menade att portarna var öppna, men att polisen blockerade utgångarna. Det sägs nämligen att Boca Juniors supportrar, som var erkänt anhängare till den tidigare presidenten av landet Juan Perón, ska ha sjungit hyllingssånger till denne under matchen vilket retat upp polisen. Varför blev då polisen irriterade över detta? Helt enkelt för att Argentina 1968 leddes av en diktaturregim, med generalen Juan Carlos Onganía som president, och man såg inte direkt mellan fingrarna på saker som påminde om Perón. Man ville helst radera ut den f.d. presidenten ur folks minnen. Jorge Lincovsky var en annan supporter den dagen och han minns tragedin såhär.

”Jag lämnade snabbt arenan och då såg jag massvis med ridande poliser som försökte organisera upp allt, men bidrog mer till att göra allt till ett enda kaos. Därefter började folk längre upp att kasta frukt på polisen vilket, vad jag förmodar, retade upp dom och då valde de att gå till attack. Supportrarna längst ner försökte vända tillbaka för att komma undan, de hade ju inte gjort något. Polisen var väldigt aggressiva p.g.a. detta”.

Tidningsartikel om tragedin.

Såväl Villegas som Alsinas vidhöll dock sina versioner att dörrarna var öppna och att biljettkarusellerna var borttagna. De menar att Rivers version kring tragedin stämde.

”Det gör mig helt ärligt väldigt fundersam att någon påstår något annorlunda. Jag såg att dörrarna var öppna och att biljettkarusellerna stod längs en sida. Vad som hände var att folk tryckte på och skapade en mänsklig propp som renderade i att bli dödlig”.

Enrique Acuña är en annan supporter som har en helt annan bild av vad som skedde.

”Jag kan försäkra om att, med tio minuter kvar av matchen, var inte dörrarna öppna. Min son hade svimmat och vi ville gå ut, men jag fick ta honom i famnen och leta efter en annan utgång. Dörrarna var stängda, det såg jag med egna ögon. Och det som var värst var att när de väl öppnades upptäckte folk i första raden att biljettkarusellerna stod i vägen”.

Vilken berättelse som är den sanna kommer vi förmodligen aldrig att få klarhet i till etthundra procent. Efteråt var trappuppgången fylld med blod på väggarna och vid ena väggen fanns en hög med kläder som tillhört de omkomna offren. Överallt låg det skadade – som man uppskattar var över 100 personer – och dessa låg utslagna med rödsprängda ögon tillföljd av syrebristen.

Rivers målvakt, Amadeo Carrizo, minns den hemska dagen med enormt mycket vemod och på vilket sätt som spelarna fick reda på tragedin.

”Jag minns att det var en av dom matcherna som jag spelat med mest publik på läktarna. Jag tror att två tusen supportrar blev ståendes utanför utan biljett. Hela stadion var proppfull. Jag var nöjd efteråt då jag ansåg att jag gjort en bra match och fick ta emot beröm i omklädningsrummet. Samtidigt som berömet hördes försvann snabbt den uppslutna stämningen. Det var då vi fick rapporter utifrån kring vad som skett. Vi blev alla väldigt nedslagna av det som hänt. Jag upplevde hela tragedin som om några av mina familjemedlemmar hade dött”.

Även Bocas Antonio Rattín minns tragedin med vemod.

”När matchen var över satte vi oss i spelarbussen för att åka tillbaka till La Bombonera igen och hämta våra bilar. Det var då vi fick reda på tragedin. Jag och Nievas satte oss i bilen och hörde på radion att sjukhuset Pirovano sökte efter bloddonationer. Vi åkte dit, men jag fick inte lämna blod eftersom jag precis hade spelat match”.

Söndagen därpå (argentinska Primera Division spelade förr alltid om söndagar) uppmanade man, på nästan samtliga arenor i Argentina, att folk skulle donera pengar till offren. T.o.m. den spanska storklubben Barcelona erbjöd sig att spela en träningsmatch mot Boca Juniors för att samla in pengar till offrens familjer. Boca Juniors å sin sida annordnade en massiv begravning för alla avlidna supportrar. Dessutom startades ett juridiskt mål mot flera av organisatörerna kring River Plate och Estadio Monumental. Två av dessa dömdes till fängelse och ett stort skadestånd skulle betalas ut, men allt var mest för syn skull. Ganska snabbt blev båda frisläppta.

Faktum är att hela utredningen var slarvigt – och hafsigt genomförd. Ovärdigt med tanke på hur många unga människor som miste livet denna junieftermiddag på Estadio Monumental. Året efter hade det argentinska fotbollsförbundet skramlat ihop 30 miljoner pesos till de drabbade familjerna, men de hade bara 30 dagar på sig att hämta dessa pengar – knappast särskilt värdigt det heller. Samtidigt var alla, som hämtade pengarna, också tvungna att skriva under ett papper där man lovade att inte vidta ytterligare juridiska åtgärder mot varken River Plate eller det argentinska fotbollsförbundet. Bara det i sig kändes suspekt – och misstänksamt.

Förutom två familjer var det aldrig någon mer som försökte utkräva fler svar och rättvisa ifrån River Plate under åren som följde. Hela historien försvann delvis helt i glömska och omgärdades av en tabuliknande inställning i hela landet. Först 2018 bad Boca Juniors själva om ursäkt för att man inte uppmärksammat de avlidna supportrarna mer och lovade att bättre sig. Givetvis var det smått ofattbart att landets största läktartragedi sopades under matten i 50 år och än idag är det fortfarande inte helt fastslaget vad som utlöste katastrofen vid La Puerta 12.