2004. När den grekiska sommarsolen lyste på det argentinska landslaget

2004. Olivkvistarna hänger på spelarnas huvuden och den intensiva glädjen är svår att undkomma. Som ett gäng grekiska gudar har Argentina rest sig efter finalförlusten, i Copa América, och vunnit OS i Aten under ledning av förbundskaptenen Marcelo Bielsa. Landets första OS-guld i fotboll någonsin.

1928 deltog det argentinska fotbollslandslaget, för allra första gången, i ett olympiskt spel. Den gången kom man hem med en silvermedalj runt halsen efter att ha förlorat finalen mot Uruguay med 2-1 (det krävdes omspel då den första finalen slutade 1-1).

Vid detta OS-slutspel var det också första gången i historien som en argentinsk spelare, i mästerskapet, vann skytteligan. Boca Juniors anfallare, Domingo Tarasconi, smällde dit 11 mål på fem matcher. Få personer trodde nog, där och då, att det skulle dröja ytterligare 76 år innan Argentina skulle vinna guldmedaljen, i fotboll, under ett olympiskt spel.

Inför spelen i Aten 2004 hade Argentina, samma sommar, spelat Copa América i Peru. Här hade Bielsas lag presterat en fin fotboll och tagit sig hela vägen till finalen. Väl där ledde man också mötet med Brasilien fram tills den 93:e spelminuten. Då hittade Adriano in med en kvittering till 2-2 och sedan vann brassarna på straffar.

Med stukat självförtroende gjorde sig Argentina alltså redo för OS i Aten. Givetvis hade denna turnering lägre prioritet, än Copa América, och dessutom har ju, som bekant, OS endast varit för U23-landslag fr.om. turneringen 1992. Detta med tillåtelsen att också inkludera tre stycken överåringar.

Men trots detta innehöll den argentinska truppen, i stora drag, många av dom spelarna som förlorat finalen i Copa América. De tre överåriga spelarna i OS-truppen blev Gabriel Heinze, Roberto Ayala och Kily González. Ayala var lagkapten under hela mästerskapet och den som skulle styra laget mot guldet.

I truppen fanns dessutom flera unga spelare som redan fått känna på seniorlagspel. Carlos Tevez, César Delgado, Mauro Rosales, Lucho González och Javier Mascherano hade t.ex. samtliga varit med i Copa América samma sommar.

Förbundskaptenen Marcelo Bielsa hade trots finalförlusten 2004, i Copa América, och uttåget ur världsmästerskapet i Sydkorea/Japan, två år dessförinnan, ändå fått fortsatt förtroende. Han bestämde att laget skulle bo i OS-byn och inte på något flådigt hotell i Aten.

”Att bo i OS-byn gav oss en upplevelse som är ganska ovanlig nuförtiden (inom fotbollsvärlden). Vi åkte tillbaka till amatöreran. Vi bodde i en by fylld med idrottsmän – och kvinnor. Det var en magisk upplevelse”.

Kily González och Mauro Rosales kramas om under de olympiska spelen 2004 i Aten.

Bielsa tyckte det var en bra idé att få spelarna att fokusera på rätt saker genom att låta dom bo mer spartanskt, få vänta på sin mat i en lång kö och själva ta sig runt med hjälp av buss i OS-byn. Spelarna verkar också har trivts med tillvaron då mungiporna pekade uppåt redan ifrån inledningen på turneringen.

Argentina hamnade i samma grupp som Serbien & Montenegro, Tunisien och Australien. Det skulle visa sig bli en väldigt överkomlig konstellation där Argentina inte hade några som helst problem att ta sig vidare. Först avfärdades Serbien & Montenegro med 6-0 efter att Tevez bl.a. gjort två mål i tät följd under den första halvleken.

Argentina fortsatte sedan med att avfärda Tunisien och Australien utan några större problem. Laget fungerade väldigt bra och Bielsa fick ihop bitarna på ett exemplariskt sätt. Tremannaförsvaret med Ayala, Heinze och Coloccini såg ut att vara närmast omöjligt att ta sig igenom. På mittfältet kompletterade Lucho González samt Javier Mascherano dom två offensiva pjäserna Kily González och Andrés D’Alessandro på ett föredömligt vis. I anfallet flankerades Carlos Tevez av Rafael Delgado samt Mauro Rosales och tillsammans bildade dom en vass anfallstrio.

I kvartsfinalen mot Costa Rica avfärdades motståndet utan några större problem. Argentina vann bekvämt med 4-0 och Tevez smällde dit ett hattrick medan Delgado gjorde det fjärde målet. Väl framme vid semifinalen väntade det, på pappret, hittills tuffaste motståndet i form av Italien. Ett italien som samma sommar hade åkt ut, tungt, i EM-slutspelet efter att Sverige och Danmark spelat 2-2 mot varandra i den avslutande gruppspelsomgången.

Det italienska laget innehöll flera duktiga spelare i bl.a. Daniele De Rossi och Alberto Gilardino. Men inte ens dessa kunde ställa till det märkbart för Argentinas del. Ledningsmålet kom redan efter sexton minuters spel och signerades av Tevez. Anfallaren karatesparkade in 1-0 på ett vansinnigt vackert sätt och bjöd sedan på en liten dans efteråt, vilken i sig kanske inte riktigt höll samma klass.

Under den andra halvleken fyllde Lucho González på till 2-0, med ett ruskigt hårt – och välriktat avslut upp i nättaket, innan Mariano González satte det avgörande 3-0-målet. Nu stod Argentina på tröskeln till ett OS-guld som man aldrig någonsin tidigare hade vunnit i fotboll. Dessutom kunde man vinna sin första titel sedan Copa América-segern 1993.

I finalen ställdes man mot ett Paraguay som överraskat rejält under turneringens gång. Under gruppspelet hade man bl.a. besegrat Italien och också vunnit gruppen före just det italienska laget. Finalens enda mål föll redan efter sexton minuters spel och återigen var det Tevez som stod för detta. Rosales slog ett inlägg ifrån högerkanten och vid den första stolpen dök Tevez upp varpå anfallaren styrde in målet som innebar ett OS-guld för Argentina.

När domaren blåste av matchen jublades det vilt nere på planen. Spelarna firade triumfen tillsammans med förbundskaptenen Marcelo Bielsa. Han var givetvis väldigt nöjd efter finalen med spelarnas insats.

Spelarna omfamnar förbundskaptenen Marcelo Bielsa.

”Denna titel vill jag dedikera till den argentinska fotbollsspelare som gett sig uttryck genom dom här spelarna på planen”.

Lagkaptenen Roberto Ayala var såklart tagen av stunden. Han hade varit med redan 1996 när Argentina förlorade OS-finalen, i Atlanta, mot Nigeria med 3-2.

”Just nu har jag inga ord för detta, bara känslor. Det är väldigt svårt att förklara. Jag har drömt väldigt mycket om detta och jag ville inte passera igenom det argentinska landslagets historia utan att vinna en titel. När jag nu har lyckats med detta är jag gladare än jag varit under dom flesta ögonblicken i min karriär. Detta är det största, jag kan inte be om mer. Men samtidigt känner jag en enorm stolthet över hela laget. Det fanns ögonblick när de här ungdomarna verkligen gjorde mig känslosam. De är fortfarande unga, men bröstar redan upp sig och tar ansvar med en imponerande personlighet”.

Javier Mascherano och Roberto Ayala kramas efter att OS-guldet har säkrats.

Även den rutinerade Kily González kände en lättnad över att äntligen ha vunnit något med det argentinska landslaget.

”Det känns som att jag tagit bort en tung börda. Efter så många frustrationer med landslaget lyckades jag vinna något och icke desto mindre landets första OS-guldmedalj”.

Även den betydligt yngre Mauro Rosales var glad över att kunna ge folket en glädje efter den tunga finalförlusten mot Brasilien i Copa América.

”Jag känner att vi betalade en skuld till den argentinska fotbollen. Bara vi själva vet hur mycket vi led i Peru. Bara vi vet hur vi startade upp igen här i Aten och hur drömmen växte allteftersom matcherna fortskred. Denna medalj går inte att jämföra med någonting”.

Javier Mascherano stämde in i kören att detta var en välbehövlig revansch efter fadäsen i Copa América.

”Stolpen ut som vi fick äta upp i finalen av Copa América var viktig. Den smärtade något enormt och var svår att glömma bort. Av just den anledning är denna medalj också för dom spelarna som var med i detta mästerskap, men inte kunde vara här idag”.

Det guldvinnande argentinska laget 2004.

Argentina visade mycket hjärta och personlighet i detta olympiska spel. Framförallt visade man karaktär att vända på den enormt försmädliga finalförlusten mot Brasilien, i Peru, och genom detta vinna den åtråvärda guldmedaljen som landet väntat på i 76 år.

Carlos Tevez vann skytteligan och visade upp den magi som gjort honom erkänd i Argentina under säsongerna dessförinnan i Boca Juniors. Att det argentinska landslaget dessutom inte släppte in ett enda mål, under hela OS-turneringen, var såklart anmärkningsvärt – och enormt imponerande.

Germán Lux var en vägg i målet och stod för många högkvalitativa räddningar under turneringens gång. Många trodde att han, på allvar, skulle utmana om förstaplatsen i det argentinska landslagsmålet under åren som följde, men så blev det dessvärre inte. En mindre gedigen insats i Confederations Cup, året efter, gjorde att Lux t.o.m. lämnades utanför VM-truppen 2006. Dock kan ingen ta ifrån honom OS-guldet 2004.

Argentinas guldmedalj sken ikapp med dom segerrusiga spelarna nere på planen. Detta blev dock dessvärre ”sista natten med gänget” för Marcelo Bielsas vidkommande. Under slutet av 2004 lämnade han in sin avskedsansökan till förbundet och José Pekerman blev hans ersättare som förbundskapten. Nya idéer och ett nytt sätt att spela tog vid. Framgångarna stagnerade återigen för det argentinska landslaget och bortsett ifrån OS-guldet i Beijing, fyra år senare, dröjde det till 2021 innan nästa titel föll och denna gång i Copa América.

Under några veckor lös dock den grekiska sommarsolen, som aldrig förr, på de argentinska fotbollsspelarna. Carlos Tevez var den gud – och frälsare som landslaget behövde mer än någonsin.