OS 1928, Copa América 1929 och det första världsmästerskapet

20- och 30-talet bjöd på flera heta duster mellan Argentina och Uruguay. I såväl Copa América – som OS och tidernas allra första VM-slutspel ställdes dom både antagonisterna mot varandra gång på gång.

Att världsmästerskapen i fotboll tillslut började rulla på 30-talet var tack vare en herre vid namn Jules Rimet. Fransmannen hade länge haft planer på ett världsmästerskap, men utbrottet av Första Världskriget satte dessa på paus. Rimet hade varit med och grundat det internationella fotbollsförbundet FIFA, i början 1900-talet, och var en av initiativtagarna till att sporten fanns med vid OS i London 1908. 

Under 20-talet blev fotbollsturneringarna, under dom olympiska spelen, allt mer prestigefyllda. 1924 blev Uruguay det första sydamerikanska landet att, dels delta i turneringen, men också att vinna densamma. Argentina ville också vara med och visa upp sig på internationell nivå. Fyra år senare deltog man när OS avgjordes i Nederländerna. 

Här skulle Uruguay och Argentina stöta på varandra i finalen där dom förstnämnda gick segrande ur duellen. Detta var en försmak på vad som skulle vänta i tidernas allra första världsmästerskap. Dock ska vi dröja oss kvar en stund vid OS i Nederländerna 1928. Det var nämligen som så att flera av dom spelarna som skulle spela en framträdande roll för Argentina, vid det kommande världsmästerskapet, även spelade i detta OS. 

Det var däremot inte alls utan komplikationer som Argentina kom till mästerskapet. Organisationen på hemmaplan, inom förbundet, var kaotisk och finansieringen för boendet i Amsterdam säkrades först en vecka innan mästerskapets invigning.

Väl där briljerade Argentina sig onekligen fram till finalen. Först besegrades USA med 11-2, därefter Belgien i kvartsfinalen med 6-3. I semifinalen väntade ett överraskningslag i form av Egypten, men inte heller dom hade något att sätta emot Argentinas magiska offensiv. Matchen slutade 6-0 till argentinarna efter att Domingo Tarasconi gjort hattrick för tredje matchen i följd. Faktum är att Argentinas anfallsstjärna hade gjort fyra mål mot såväl USA – som Belgien och var turneringens överlägsna skytteligavinnare. 

Argentinas lag i OS 1928 som spelades i Amsterdam. I mitten håller lagkaptenen Luis Monti upp en vimpel.

Finalen blev den jämnaste bataljen hittills i mästerskapet. Matchen blev ordentligt uppskriven på förhand och dom nederländska arrangörerna tog emot över 250,000 biljettförfrågningar ifrån hela Europa. Den första matchen slutade oavgjort och tvingade fram ett omspel. Väl där drog Uruguay det längsta strået efter att Roberto Figueroa gett laget ledningen, Luis Monti kvitterat för Argentina och Héctor Scarone avgjort med knappa tjugo minuter kvar. 

Argentina fylldes med revanschlust inför VM-slutspelet 1930. Dock skulle man hinna med att bli mästare i Copa América, året innan, på hemmaplan. Turneringen spelades i såväl Buenos Aires – som Avellaneda och Argentina dominerade mästerskap ifrån början till mål. Inför sista matchen mot Uruguay, som nog många hade räknat med skulle bli en direkt avgörande match, behövde Argentina bara ta poäng för att placera sig ovanför Paraguay som kom tvåa. Argentina besegrade Uruguay med 2-0 på Viejo Gasómetro i Buenos Aires.

Tillslut beslutades det att Uruguay skulle stå som värdnation för det första världsmästerskapet. Det hade faktiskt blivit officiellt ungefär samtidigt som OS i Amsterdam sparkades igång. Montevideo var spelplatsen för samtliga matcher där Estadio Centenario var finalarenan. Denna väldiga byggnation hade blivit klar först några månader innan VM-slutspelets invigning efter att ha blivit ordentligt försenad. 

Annars var valet av just Uruguay, som värdnation, absolut inget anmärkningsvärt sådant. Landet hade inte påverkats särskilt mycket av den internationella, ekonomiska, krisen på 20-talet och utvecklades i positiv riktning. Faktum är att den uruguayanska staten, dessutom, stod för betalningen av samtliga landslags uppehälle i landet under världsmästerskapet. Detta renderade dock inte i att särskilt många länder ifrån Europa lockades till att göra resan över Atlanten. 

I slutändan var det bara fyra europeiska nationer som tackade ja till mästerskapet – Belgien, Frankrike, Jugoslavien och Rumänien. Dom sistnämnda hade ställt upp efter att den nykrönta kungen i landet, Carol II, krävt att dom skulle göra det och själv plockat ut truppen som, nästan uteslutande, utgjordes av arbetare på ett oljebolag. Kungen såg också till att spelarna hade jobbet kvar vid hemkomsten. 

Argentinas trupp var ganska lik den som man hade haft i såväl OS 1928 som Copa América året efter. Men det fanns vissa ändringar och nya ansikten. En av dessa var Guillermo Stábile. Anfallaren hade öst in mål för Huracán under dom senaste sex åren, och skulle också bli skytteligavinnare i VM-slutspelet. Men trots detta var han långtifrån självskriven när världsmästerskapet inleddes. Stábile hade, trots allt, inte gjort en enda landskamp för Argentina inför turneringen. 

I Argentinas premiärmatch mot Frankrike fanns inte heller Stábile med på planen. Matchen slutade i en 1-0-seger för argentinarna efter att Luis Monti, med knappa tio minuter kvar av matchen, gjort premiärens enda mål. Frankrike hade redan spelat sin debutmatch mot Mexiko, två dagar innan, och såg lite tröttkörda ut. Säkerligen spelade även den långa resan över Atlanten in. 

Till den andra gruppspelsmatchen öppnades sig dock en möjlighet upp för Stábiles del. Lagkaptenen Manuel Ferreira behövde nämligen åka hem till Argentina för att skriva en tenta, detta då han samtidigt studerade juridik vid sidan om fotbollen. I hans frånvaro föll förbundskaptenens val på Stábile – något som skulle visa sig bli ett väldigt lyckat val. Stábile skickade dit ett hattrick när Argentina vann en målrik match med 6-3. Övriga mål gjordes av Adolfo Zumelzú – gånger två – och Francisco Varallo. 

Argentina avslutade gruppspelet genom att besegrade Chile med 3-1. Stábile stod denna gång för dubbla fullträffar innan Manuel Evaristo – den ene av två bröder i laget – satte spiken i kistan. Dock blev det våldsamt nere på planen när Monti kapade en chilensk spelare varpå denne gav Monti en smäll med knytnäven i ansiktet. Polisen fick ingripa innan ordningen kunde återställas och matchen återupptas. Avancemanget ifrån gruppspelet var säkrat och optimismen hemma i Argentina steg för varje match som gick. 

I semifinalen väntade ett USA som, dittills, hade överraskat många. Amerikanerna hade besegrat såväl Belgien som Paraguay med 3-0 och anfallaren Bertrand Patenaude hade gjort tidernas allra första hattrick i ett världsmästerskap. Mot Argentina hade dock inte amerikanerna särskilt mycket att sätta emot. Stábile och hans lagkamrater vann med hela 6-1 efter att anfallsesset och Carlos Peucelle gjort två mål vardera och Luis Monti samt Alejandro Scopelli stått för varsitt. 

Parallellt med Argentinas frammarsch hade Uruguay också ångat på mot finalen. I semifinalen hade också dom vunnit med stora siffror när Jugoslavien, som annars stått för ett bra VM-slutspel, krossades med hela 6-1. Därmed var det upplagt för en riktigt fin final på Estadio Centenario i Montevideo. 

Inför finalen hälsade den kände argentinske tangoartisten, Carlos Gardel, på vid landslagets spelarhotell i Montevideo. Varallo frågade artisten om han var orolig inför matchen, innan han tog med sig Gardel till ett av hotellrummen där två spelare låg och sov.

”Kom ska jag visa dig hur passionerade vi är. Här ser du att vi t.o.m. sover i matchtröjan. När du älskar tröjan du spelar i så pass mycket att du sover i den. Då kan du vara lugn”. 

Den officiella publiksiffran i finalen blev satt till 68,000 åskådare, men det mesta tyder på att där var närmare 80,000. Vid insläppet visiterades åskådarna av polisen så att dom inte hade med sig varken vapen eller tillhyggen in på läktaren. 

Stämningen var hotfull och flera av dom argentinska spelarna hade mottagit dödshot inför matchen. Det var t.o.m. så att den belgiske domaren, John Langenus, hade förberett en flyktplan ifall saker och ting skulle gå över styr. Han hade en noga utarbetad plan på hur han skulle lyckas ta sig till hamnen, på snabbast möjliga tid, och hoppa på första bästa båt hem till Europa om kaos utbröt. 

Luis Monti var en av spelarna, i det argentinska landslaget, som mottagit hot inför finalen och först ville inte mittfältaren spela matchen. Detta ställde till problem eftersom hans naturlige ersättare, Adolfo Zumelzú, var skadad. Dock ändrade sig Monti i sista stund och vid frukosten, på matchdagen, meddelade han att han fanns tillgänglig för spel. Men hoten hade satt sina spår och flera spelare, däribland Monti, uppträdde inte på samma sätt som tidigare under turneringen. 

Fortfarande 80 år efter världsmästerskapet hade inte lagkamraten, Francisco Varallo, förlåtit sin medspelare för att han inte gett allt i finalen. 

”Uruguay vann eftersom dom var sluga. Dom utnyttjade att vara värdnation och några av mina medspelare var rädda för konsekvenserna. Min lagkamrat Luis Monti var en fantastisk spelare, men den dagen var han alldeles blek. Om en uruguayansk spelare föll till marken var han där direkt och hjälpte honom upp. Tydligen hade han mottagit hot inför matchen, men jag brydde mig inte om sådant. Där var en uruguayansk spelare som skrek till mig på planen; ”låt bollen gå till honom så ska jag döda honom”. Men jag brydde mig inte. Sen kom en av hans lagkamrater fram till mig och sa ’bry dig inte om honom, han är helt galen”.

Det var inte alls säkert att Varallo skulle kunna spela finalen då han hade problem med sitt ena knä. Men på matchdagens morgon testade han att skjuta några gånger utanför spelarhotellet och kände sig bra i knäet. Därför fanns han också med i startelvan.

Enligt legenden ska förbundskaptenen Francisco Olazar ha ritat upp dom taktiska direktiven, inför matchen, i den ännu inte helt stelnade betongen inne i omklädningsrummet. Denna historia är vida spridd i Argentina, men mest troligt är det bara en skröna. Dock visar den lite om hur ikonisk denna final har kommit att bli. 

I omklädningsrummet fick dessutom spelarna motta flera telegram ifrån personer dom inte ens kände, hemma i Argentina, som önskade dom lycka till. Där fanns även meddelanden ifrån deras familjer och nära släktingar – något som gjorde det hela än mer emotionellt. 

”Att läsa dom raderna ifrån dessa människor var väldigt emotionellt och det var svårt för många av oss att hålla tillbaka tårarna och uteslutande fokusera på matchen”. 

VM-finalen 1930 vanns av Uruguay efter en dramatisk match mot Argentina.

Ljudvolymen på läktaren var på topp när spelarna sprang in på planen. Något som Varallo minns med såväl glädje – som fruktan.

”Dom flesta som befann sig på läktaren var uruguayare som skrek förolämpningar till oss. Men där var även några av våra landsmän trots att många båtresor hade blivit inställda pga. den tjocka dimman. Min pappa var på läktaren och han var tvungen att gömma sig under en uruguaysk flagga för att kunna ta sig ut ifrån arenan efteråt. Hemmasupportrarna hade nämligen fått nys om att där vara argentinare på läktaren och ville leta upp dom för att ge dom stryk. Jag kommer aldrig att glömma hela upplevelsen kring den dagen. Från det bästa till det sämsta. Den hade verkligen allt”. 

Uruguay tog ledningen genom Pablo Dorado redan efter tolv minuters spel, men Argentina hittade snabbt tillbaka in i matchen efter ett mål av Carlos Peucelle. Strax innan halvtidsvisslan tog man också ledningen då Uruguays försvarare, José Nasazzi, missbedömde en långboll ifrån Monti och Stábile kunde trycka dit 2-1 för Argentina – hans åttonde mål i turneringen. 

Argentina såg ut att ha allt under kontroll, när den andra halvleken inleddes, men inom loppet av några minuter förändrades allt. Varallo avfyrade ett stenhårt skott som träffade klykan innan den gick ut över långlinjen. Så nära var Argentina 3-1 och inte nog med det, anfallaren förstörde dessutom sitt redan skadade knä.

”Jag kommer ihåg att jag fick bollen i en kontringsattack, tog ett avslut och såg hur bollen flög över målvakten för att sedan träffa klykan och ut. Hela arenan blev knäpptyst. Bollen träffade vid vinkel uppe i ena hörnet på målet och gick sedan ut. Men det värsta av allt var att jag sköt så hårt att jag förstörde mitt knä. Jag fick spela resten av matchen skadad. Det målet hade förändrat allting. Från att nästan ha varit i en 3-1-ledning stod det plötsligt 2-2 och jag kunde inte spela längre. Jag flyttade ut på kanten istället, men om vi ska vara ärliga borde jag inte ha spelat mer. Men på den tiden fanns det inga byten. Så jag fortsätta spela med smärtan. Efter det blev det hela en hemsk upplevelse”. 

Uruguay kvitterade genom Pedro Cea. Detta efter att Héctor Scarone lyft bollen över sig själv, samt två argentinska försvarare, till en fristående Cea. Tio minuter senare överlappade Ernesto Mascheroni på vänsterkanten, där en skadad Varallo inte hade något att sätta emot, och hittade in med en passning till Santos Iriarte. Anfallaren drog på ett snabbt avslut som Argentinas målvakt, Juan Botasso, inte hade en chans att reagera på. 

I slutet av matchen lobb-nickade Héctor Castro in 4-2 för Uruguay, förbi en chanslös Botasso. Domaren blåste kort därefter av matchen och Uruguay var världsmästare. Flera decennier senare menade Varallo fortfarande att anledningen till att laget förlorade finalen berodde på att flera spelare saknade mod. 

”Vi förlorade i den andra halvleken eftersom vi saknade mod. Flera av våra spelare kände sig hotade och förvandlades till kycklingar”. 

Samtidigt är det flera andra som menar på att Varallo aldrig borde ha startat finalen sett till hans tidigare bekymmer med sitt knä. Kanske hade Argentina rent av kunnat hålla emot om inte anfallaren gått sönder under inledningen av den andra halvleken. 

Efter matchen delade Jules Rimet personligen över pokalen till det uruguayanska fotbollsförbundets ordförande, Raúl Jude. I efterspelet till finalen var den argentinske tidningen El Gráfico hårda i sin kritik mot det uruguayanska landslaget i allmänhet – och den belgiske domaren i synnerhet.

”Den belgiske domaren, Langenus, tillät Uruguays spelare att utföra våldsamma tacklingar utan reprimand. Detta samtidigt som argentinarna höll sig till det som var avtalat på förhand om att inte spela fult utan värna om fair-play”. 

Hemma i Argentina var ilskan över resultatet enorm. Den uruguayanska ambassaden utsattes för stenkastning och den planerade paraden, genom Buenos Aires efter matchen, hade ett sorgskimmer över sig där den argentinska flaggan vajade på halv stång. 

Åtta av dom spelarna som startade i finalen för Argentina spelade aldrig en landskamp för landet igen. Guillermo Stábile, som vann skytteligan i VM-slutspelet, gjorde åtta mål på fyra landskamper i mästerskapet, vilket också var hans totala skörd av matcher i Argentinas matchtröja.

Flera spelare flyttade till Italien och några fanns också med i det italienska landslag som vann VM-guld fyra år senare på hemmaplan. Däribland Luis Monti som kort tid efter världsmästerskapet i Uruguay skrev på för den italienska storklubben Juventus. 

Fotbollen förändrades snabbt och tidernas första världsmästerskap blev inte den grandiosa seger som argentinarna hade hoppats på. Fyra år senare skulle man ställa upp med enbart amatörspelare när mästerskapet avgjordes i Italien. Det blev inget lyckat drag.