Daniel Willington: Exorcisten och världens bäste spelare

Daniel Willington. Om man har blivit kallade för exorcisten, av sina lagkamrater, samt ”världens bäste spelare” av Pelé då borde där finnas någonting bakom dessa påståenden. Daniel Willington blev populär var han än spelade, men frågan är om han, trots detta, ändå nådde sin fulla potential.

Han föddes i Guadalupe utanför Santa Fe, under inledningen av 40-talet. Dock skulle Willington aldrig bli profet i sin födelsestad. Det blev han istället 35 mil österut i Argentinas näst största stad Córdoba. Många som såg Willington spela fotboll har beskrivit honom som en spelare vilken kunde lysa upp dom mörkaste skuggorna på planen med sin fotboll.

 Familjen flyttade tidigt till Córdoba och det var här han skulle växa upp. Om man skulle beskriva det som att staden – och dess invånare adopterade honom skulle det absolut inte vara fel. Talleres blev hans första klubb och han blev genast populär för sina tekniska färdigheter och knallhårda skott. Det skadade såklart inte heller att han gjorde mål från trettio meter i ett historiskt derby mot Belgrano.

Redan som 16-åring gjorde Willington sin debut för Talleres. Tidigare nämnda fullträff, mot Belgrano, kom i finalen av distriktsmästerskapen i Córdoba 1974. När han var på väg in på planen häcklade Belgranos supportrar Willington varpå hans syster, som också befann sig på läktaren, påminde honom; ”Gör ett mål som dom får dras med under resten av sina liv”.

Frisparken drogs till ifrån trettio meters håll och träffade rakt upp i målvaktens ena kryss. Först trodde Willington, precis som dom flesta andra på arenan, att bollen gått i ribban, men linjedomaren hade sett att bollen gått i mål och dömde därför också för detta.

”Den dagen blev vi mästare”.

Snabbt fick Willington smeknamnet ”el famoso cordobés” och blev omåttligt populär bland klubbens supportrar. Córdobaklubben tränades vid denna tidpunkt av Ángel Labruna och hade en av sina mer framgångsrika epoker i historien. Willington blev faktiskt t.o.m. så pass populär att en journalist, vid namn Nilo Neder, valde att dedikera en dikt till hans ära.

”Jag hälsar dig Daniel, och är dig tacksam.
För dom och för mig.
Inte enbart för målet du gjorde, utan för alltihop.
För det poetiska – och intelligenta spelet.
För sången ifrån byn som glömt sina färger.
Och som skrek ut ditt namn för att påkalla fotbollen”.

Men det faktum att Talleres, vid denna tidpunkt, inte spelade i Primera Division talade till deras nackdel. När Vélez Sarsfield sedan visade intresse för anfallaren valde Willington att flytta. I mars 1962 debuterade han för klubben som snabbt tog honom till sina hjärtan på samma villkorslösa sätt som Talleres motsvarighet hade gjort tidigare.

Hos Vélez nådde Willington stora framgångar som bland annat involverade ligatiteln 1968. Men det kanske allra viktigaste var vänskapen som Willington utvecklade med klubbens president José Amalfitani. Den äldre herren fick faderskänslor för den unge Willington och såg bland annat till att han studerade på kvällstid. Dessutom hjälpte han den tidigare Talleres-spelaren att disponera sina pengar på ett smart – och hållbart sätt.

”Han var som en pappa till mig och jag var hans diamant vilken han hade funnit. Om det inte varit för honom skulle det aldrig ha blivit något av mig”.

Daniel Willington under epoken med Vélez Sarsfield.

Under guldsäsongen 1968 var Willington en av de absolut viktigaste spelarna i Vélez Sarsfield. Klubben forsade fram mot ligaguldet och förutom att man blev mästare var dom dessutom det laget som gjorde flest mål i hela serien.

Willingtons lagkamrat Omar Wehbe smällde in flest mål av alla och vann skytteligan på 13 fullträffar. Därutöver fanns det även en ung Carlos Bianchi i laget som, trots att han mest agerade inhoppare, ändå gjorde sju mål framåt.

Under sin tid i Vélez fick Willington också äran att möta Pelés Santos. Detta skedde 1969 när den argentinska klubben skulle inviga det nya belysningssystemet på Estadio José Amalfitani. Lagen möttes därför i en träningsmatch i vilken Willington först missade en straff – men sedan lyckades trycka dit 1–1-målet.

”Jag var alltid värdelös på att slå straffar”.

Pelé var efter träningsmatchen märkbart imponerad av argentinaren och kallade honom för ”världens bäste fotbollsspelare”. Under inledningen på 70-talet lämnade Willington Vélez Sarsfield gratis och skrev på för Veracruz i Mexiko istället. Därefter blev det återigen spel i Argentina för Huracán, Instituto, Talleres och en avslutande vända i Vélez.

Just sejouren med Huracán blev omgärdad av diverse rykten. Det sades nämligen att boxaren – och Huracán-supportern Ringo Bonavena hade finansierat köpet av Willington. Dessutom fanns det rykten som pekade på att boxaren ägde Willington och inte Huracán.

”Det var bara lögner alltihop att han skulle ha varit den som köpte mig – och därigenom ägde mitt kontrakt”.

Historien kring hur Willington blev vän med Ringo stämmer däremot.

”Jag lärde känna Ringo en kväll när jag var ute och bowlade med Brindisi och Babington. Då var han på samma ställe och föreslog att vi skulle spela om en flaska Chivas (whisky). Jag vann alltihop och här inleddes vår vänskap. Därefter var vi som bröder”.

Daniel Willington tillsammans med boxaren – och hans nära vän RIngo Bonavena.

Som tränare ledde Willington Talleres vid fyra olika tillfällen och var bland annat med om att nå uppflyttning, till Primera Division, säsongen 1993/94. Nästan tjugo år senare gjorde en lokaltidning en omröstning kring vem som var Talleres störste – och mest omtyckta spelare någonsin bland klubbens supportrar. Daniel Willington vann, vilket såklart gjorde honom mycket rörd.

”Den största delen av mitt liv har jag spenderat här. Jag är Talleres. Min familj är det också. Min pappa spelade för Talleres. Det är en familjär känsla. Jag är – och kommer alltid att vara Talleres”.

I den argentinska landslagsdressen blev det bara tolv framträdanden – och ett mål för Willington. Ett tämligen magert facit för en spelare som, av Pelé, blev dubbad till världens bäste spelare.