Enrique García: ”El Poeta de la Zurda”

Enrique García. ”Det som glöms bort, det dör. De som däremot minns, räddar saker ifrån dom döda. På deras egna sätt och vis är dessa frälsarna på jorden”.

Det finns få personer idag som kan säga att dom såg Enrique García spela fotboll. Därför är det viktigt att dom som fortfarande lever berättar hurdan han var som fotbollsspelare. Innan TV-apparaten fanns – och då endast dom som var på plats kunde ge sitt utlåtande, kring aktörerna på planen, är dessa vittnesmål av ännu större betydelse.

Enrique García föddes 1912 i Santa Fe. I området Las Rosas brukade han spela fotboll, som liten grabb, på kyrkans fotbollsplan. Redan som 15-åring var García känd som en skicklig dribbler. Hans ena bror, Salvador, spelade för Unións reservlag och uppmuntrade Enrique att provspela för föreningen.

Lustigt nog fick García aldrig riktigt chansen hos Unión utan gick istället vidare till Club Brown – som även denna huserade i Santa Fe. Här gjorde García först en handfull matcher för reservlaget innan chansen kom med seniorlaget. Ironiskt nog gjordes debuten mot just Unión och givetvis vann Brown med 1-0 efter att García gjort matchens enda mål.

Samtidigt som García spelade för Brown jobbade han även på regeringskansliet i Santa Fe. När militärkuppen slog till i Argentina 1930, och Hipólito Yrigoyen avsattes av en militärtjunta blev också Enrique García av med sitt jobb på regeringskansliet.

Två år senare betalade Gimnasia de Santa Fe 2500 pesos för den då 19-årige Garcías namnteckning. Här vann han Santa Fes distriktmästerskap och ingick i en anfallskedja som fick smeknamnet ”Los Pistoleros” (Pistolerna). Garcías prestationer gick få obemärkt förbi och givetvis blev större klubbar intresserade. Rosario Central knep tillslut den tekniske ytteranfallaren för 5000 pesos.

I Central bländade García publiken med sina väl avvägda finter och hans gambetas imponerade på många celebriteter. Det sägs t.ex. att Che Guevara, som var en hängiven Central-supporter, hade just Enrique García som sin tveklöse favoritspelare i laget.

Tillsammans med spelare som García, Cagnotti, Julio Gómez, Guzmán och Potro hade Rosario Central en framgångsrik period på 30-talet. García spelade för Central fram till 1936 då ryktet om hans talang hade nått området runt huvudstaden. Independiente ifrån Avellaneda ska ha varit intresserade av att knyta till sig García, men deras ärkerival Racing Club bestämde sig för att inte bli slagna av sina antagonister.

Presidenten Ernesto Malbec beslutade sig för att personligen åka till Rosario för att locka över García till Racing. Övergången gick tillslut i lås, men det krävdes ett extrainsatt medlemsmöte, där en enhetlig majoritet, godkände övergångssumman på 36.000 pesos – ett transferrekord för Central vid denna tidpunkt.

Åren med Racing Club skulle, utan tvekan, bli dom mest framgångsrika i Garcías karriär och det är denna klubb han är mest förknippad med. Debuten för ”La Academia” kom mot Tigre, i maj månad 1936.

Många av supportrarna var inte imponerad av nyförvärvet i dennes första match, men det fanns en detalj dom förmodligen inte kände till. García spelade nämligen med en fraktur i ena tån. Trots detta ville han ändå spela – något som visade på en enorm vilja att alltid finnas med på planen oavsett vad. Faktum är att García spelade 228 matcher i rad vilket genererade beundran bland klubbens supportrar.

Enrique García i Racings tröja.

Mellan åren 1936 och 1944 var García Racings absolut största stjärna. Sin bästa säsongen gjorde han 1938 då anfallaren smällde dit 20 mål på 32 matcher.

Enrique García var extremt enfotad. Han använde, i princip, bara sin vänsterfot när det kom till avslut – och gjorde nästan samtliga sina mål med den foten. Det finns t.o.m. en historia som berättar att García aldrig bad klubbens massör att massera högerbenet. Detta eftersom han ändå aldrig använde det.

García besatt en enorm teknik och kännetecknande sig väldigt mycket med sina finter. En gång efter att ha gjort ett fantastiskt solomål gick han långsamt tillbaka till mittlinjen och suddade ut alla markeringar i gräsmattan han lämnat efter sig. Lagkamraterna såg närmast förbluffade ut över vad han egentligen pysslade med. ”Jag vill inte att någon ska kopiera mitt mål” sa García med ett brett leende.

Tack vare sina bedrifter med Racing Club blev García ofta uttagen i det argentinska landslaget. Här spelade han bl.a. tillsammans med Boca Juniors-anfallaren Roberto Cherro. En anfallare som García beundrade djupt.

”Sin tjockhet till trots gjorde Cherro fotbollen till en vetenskap”.

Enrique García gjorde 35 landskamper för Argentina.

1937 var han med när Argentina vann Copa América i Buenos Aires. García gjorde målet, i den avslutande matchen mot Brasilien, som tvingade fram en avgörande match mot samma motstånd. Väl där slog García assisterna till Vicente de la Matas båda mål, vilka i förlängningen också ledde till att Argentina vann guldet.

Garcías bedrifter på planen genererade i att han tilldelades väldigt många smeknamn. Alltifrån ”El Mago” (magikern) till ”El Poeta de la Zurda” (vänsterfötternas poet) blev han tilldelad genom årens lopp. 1941 var han återigen med när Argentina vann Copa América och totalt blev det nio mål på 35 landskamper för det argentinska landslaget.

Tidigare nämndes det att García spelade 228 matcher i rad för Racings. Den sista av dessa kom mot Boca Juniors i april 1943. I den matchen krossade han sin ena menisk och García blev aldrig sig själv igen. Efter operationen försökte han ta sig tillbaka, men det gick inte. I början av 1945 lämnade han över ett brev till styrelsen med det korta – och koncisa meddelandet; ”Jag slutar att spela fotboll”.

Det var många som ville stämma in i hyllningskören när García väl lagt skorna på den berömda hyllan. En av dessa var journalisten Dante Panzeri som menade att García var den bäste vänsteryttern någonsin i Argentinas historia.

”Han var den bästa vänsteryttern någonsin. Det är möjligt att Loustau var bättre för laget, men om man bara ser till själv positionen var García bäst”.

Garcías ersättare, på vänsterkanten i Racing, Ezra Sued kallade sin föregångare för ”extraordinär” – och ”fotbollens Gardel*”. Själv var García, på ålderns höst, väldigt kritisk till den nya typen av fotboll som började dyka upp i världen. 

”Markering och andra liknande saker är tränarens påhitt. Jag är motståndare till alla sorters system. Det är ett hot mot det vackra inom fotbollen. Med system och liknande finns inget vackert – och ingen improvisation. Allting är föremål för disciplin – och ordning. Dom bästa spelarna försvinner med den här typen av skyldigheter”.

Dessvärre spenderade Enrique García sina sista år i livet nersjunken i djup fattigdom. Man kunde ofta se honom stryka runt caféerna i Avellaneda och be om en kopp kaffe.

”Jag är Enrique García, den bäste ytteranfallare någonsin. Någon som vill bjuda in mig på en kopp kaffe”.

Det var också precis detta som Enrique García var enligt många – den bäste ytteranfallaren Argentina någonsin haft. Han som dessutom var Che Guevaras favoritspelare i Rosario Central.