Copa América 1989: Brasilien mästare för första gången på 40 år

1989 var den fjärde upplagan av Copa América som spelades i Brasilien. Det hade nu gått fyrtio år sedan förra gången och upplägget såg lite annorlunda ut än senast.

Det är smått otroligt att tänka sig att Brasilien inte hade vunnit någon titel i Copa América på fyrtio år – men precis så var det 1989. Det spelade ingen roll att Brasilien hade hunnit med att vinna tre VM-guld sedan deras senaste Copa América-titel. Fyrtio år utan en titel i Sydamerika var lång tid.

När Brasilien blev tilldelad mästerskapet 1989 var det nog många brassar som kände att det var dags att vända på denna trend. Upplägget var väldigt annorlunda jämfört med 1949. Numera var samtliga länder med i turneringen, lagen var indelade i två grupper med fem lag i varje och därefter fortlöpte ett avgörande gruppspel. Brasilien hade en fin generation med Bebeto, Romário och Baltazar. Dom hamnade i Grupp A tillsammans med Paraguay, Colombia, Peru och Venezuela.

Parallellt var Argentina sugna på att spinna vidare på sitt VM-guld. Dock var känslan runt landslaget inte alls positiv efter världsmästerskapet i Mexiko. 1987 hade man åkt ut i semifinalen av Copa América, mot Uruguay, och spelet hade inte alls sett bra ut.

Många hade faktiskt velat att Carlos Bilardo skulle hoppa av sitt uppdrag som förbundskapten efter VM-guldet. Detta då kritikerna ansåg att han inte skulle kunna ta landslaget längre med sin spelfilosofi.

Stommen i laget utgjordes fortfarande av samma spelare som lyft VM-pokalen, men kryddades också med några unga och talangfulla namn i form av Abel Balbo, Pedro Troglio och Claudio Caniggia. Den sistnämnde hade slagit igenom med dunder och brak i River Plate, blivit såld till Verona och spåddes en lysande framtid. Caniggia blev snabbt Diego Maradonas självklare lekkamrat i landslaget.

Hemma i Argentina var det som vanligt ekonomiska problem och en internationell lågkonjunktur, i slutet av 80-talet, ledde till att lönerna sänktes med uppemot 20% i landet. Detta ledde till stora strejker och sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Många fotbollsspelare såg möjligheten att tjäna mer pengar utomlands och flydde fältet. Detta var omständigheter som renderade i att den inhemska ligan delvis urholkades.

Argentina hamnade i samma grupp som Uruguay, Chile, Ecuador och Bolivia. Det började också bra för argentinarna när Chile besegrades i premiären med 1-0 efter att Caniggia gjort matchens enda mål. Argentina fortsatte att spela enligt Carlos Bilardos spelfilosofi, som gick ut på att släppa till så minimalt med målchanser som möjligt, och förlita sig på den offensiva briljans som fanns i laget. Men Argentinas taktik i detta mästerskap var väldigt defensiv även med Bilardos mått mätt.

Segern i premiären mot Chile följdes upp med 0-0 mot Ecuador, 1-0 mot Uruguay – återigen Caniggia som målskytt – och sedan avslutningsvis 0-0 mot Bolivia. Argentina var därmed obesegrade genom hela gruppspelet, vann sin grupp och släppte inte in något mål bakåt. Framåt däremot fanns det en hel del övrigt att önska. Det syntes att Maradona slet med en segdragen lårskada och var långtifrån hundraprocentig.

Parallellt vann Paraguay sin grupp, med Brasilien tätt bakom på en andraplats, men med lika många inspelade poäng. Paraguay spelade en väldigt trevlig och offensiv fotboll där man endast förlorade mot brassarna i gruppspelet. För värdnationens del var den här första delen av turneringen positiv, även om man inte lyckades vinna gruppen. Dom oavgjorda matcherna mot Peru och Colombia var dock två missar i protokollet. Brasilien hade fått igång anfallaren Bebeto ordentligt, medan Romário fortfarande väntade på sitt första mål i turneringen.

Dom två bästa länderna i vardera grupp gick vidare till ett avgörande gruppspel där vinnaren av detta skulle koras till mästare. Argentina och Brasilien möttes redan i den första matchen, och nu var det brassarna som var mest på tårna. Värdnationen vann med 2-0 efter att radarparet Bebeto och Romário stått för målen.

Argentina fortsatte med att förlora mot Uruguay med 2-0 – båda målen gjorda av Rubén Sosa – innan man avslutade med att spela en mållös tillställning mot Paraguay. Brasilien däremot öste på efter segern mot Argentina. Paraguay besegrades med 3-0 och återigen hamnade Bebeto och Romário i målprotokollet. I den avslutande omgången ställdes man mot ett Uruguay, som också vunnit sina båda matcher, och där segraren skulle koras till mästare.

Brasiliens segermål i den sista matchen mot Uruguay. Romário nickar dit 1-0!

Brasilien drog det längsta strået i en jämn final där Romário gjorde matchens enda mål i den 49:e matchminuten. Brasilien var återigen mästare i Sydamerika för första gången på 40 år. Dessutom satte man stopp för en 19-års lång titeltorka sedan VM-guldet 1970.

För Argentinas del var detta ett misslyckat mästerskap. Gruppspel nummer två blev inledningen på en tio matchers lång svit, utan seger, som först sattes stopp när Israel besegrades i en träningsmatch inför VM i Italien 1990. Hemma i Argentina ökade missnöjet. Var verkligen Bilardo rätt man för att ta Argentina till nästa nivå?