Dom sydamerikanska mästerskapen inleddes i mitten av 10-talet och sakta men säkert byggdes en kraftig rivalitet upp mellan Argentina och Uruguay. Inte hjälpte det heller när dom senare vann OS som första sydamerikanskt land någonsin.
1916 spelades tidernas första officiella mästerskap för landslag i Sydamerika. Sex år tidigare hade Argentina arrangerat en turnering där Chile och Uruguay varit inbjudna för att fira 100-årsjubileet av Majrevolutionen. Dock har denna turnering aldrig räknats som en officiell turnering av det sydamerikanska fotbollsförbundet CONMEBOL utan det är turneringen 1916 som är den första i historieböckerna .
Turneringen spelades mellan den andre – och sjuttonde juli och var ursprungligen arrangerad för att fira 100-årsdagen för Argentinas självständighet. Inget kvalspel genomfördes inför turneringen utan det var fyra stycken, inbjudna, länder som gjorde upp om pokalen. Dom tävlande länderna, bortsett ifrån värdlandet Argentina, var Uruguay, Chile och Brasilien. Alla mötte varandra en gång och inför den avslutande matchen, mellan Uruguay och Argentina, stod det just mellan dessa båda länderna om vem som skulle bli mästare.
Finalen skulle spelas på Gimnasia de Buenos Aires hemmaplan i huvudstaden, men arrangören hade sålt alldeles för många biljetter till prestigemötet. Detta resulterade i att flera sektioner av läktarna började rasa samman och redan efter fem minuters spel fick matchen avbrytas. Publiken blev förbannade när spelarna gick av planen och några bestämde sig för att sätta eld på läktaren med hjälp av tändväskan som fanns till bilarnas lyktor, som stod parkerade utanför arenan. Läktarna brann under flera timmar och matchen planerades om till den kommande dagen på Racings hemmaplan.
Den matchen slutade mållöst och därmed blev Uruguay tidernas första mästare av turneringen. Överhuvudtaget var Uruguay dom som skulle komma att dominera under dom inledande turneringarna och försvarade också sin titel året efter när mästerskapet spelades på hemmaplan. Även den gången slutade Argentina på en försmädlig andraplats.
Precis som vid mästerskapet, året innan, utgjordes stora delar utav Argentinas trupp av spelare ifrån Racing Club, som just då dominerade den inhemska fotbollen. Den mest lysande stjärnan var såklart Alberto Ohaco som sammantaget gjorde flest mål under dom inledande två mästerskapen. Brasilien smet emellan 1919 och vann sin första titel, innan Uruguay återigen blev mästare 1920. Det skulle dröja till 1921 innan Argentina blev mästare i turneringen för allra första gången.
Precis som vid det första mästerskapet, fem år tidigare, stod Argentina för värdskapet. Det blev en jordskredsseger då Argentina vann samtliga sina matcher och Julio Libonatti blev skytteligavinnare med tre mål. Snart började dock en annan typ av turnering att fånga dom sydamerikanska ländernas uppmärksamhet.
Uruguay blev det första landet ifrån Sydamerika att delta i dom olympiska spelens fotbollsturnering. Detta gjorde man 1924 när tävlingarna hölls i Paris. Uruguay kom dit som ett anonymt landslag ingen i Europa kände till och åkte hem som landet alla hade imponerats av. Det spelade ingen roll att landslaget utgjordes av ett gäng glada amatörer; en var isförsäljare, en var specerihandlare och en tredje sysslade med marmorskulperande. Uruguay var också tvugna att spela ett gäng träningsmatcher för att kunna finansiera sin resa till Paris.
När man väl anlände till Frankrikes huvudstad gjorde man det efter en 34-timmars lång tågresa. I premiären väntade Jugoslavien som enkelt avfärdades med hela 7-0. I finalen besegrade slutligen Schweiz med 3-0 och Uruguay hade säkrat en olympisk guldmedalj som gav eko i hela världen. Detta var inte bara ett stort erkännande för Uruguay som fotbollsnation utan även för hela den sydamerikanska kontinenten. Argentinas målvakt och tillika Boca Juniors guldgosse, Américo Tesoriere, uttryckte också sin glädje över grannlandets framgång.
”Dom olympiska matcherna som dom vann i Paris skänkte glädje även till argentinarna. Detta då känslan varit att deras segrar även är våra”.
Alla var dock inte lika lyriska i Argentina. Den generella åsikten i landet var att om deras landslag bara hade bemödat sig med att åka till Paris så hade dom mycket väl kunnat knäppa Uruguay på näsan och vunnit hela turneringen. Det spelade liksom ingen roll att Argentina, ungefär samtidigt som Urguuay blivit mästare i Paris, hade förlorat mot det engelska tredjedivisionslaget Plymouth som varit på turné i landet. Engelsmännens tränare, Bob Jack, hade dessutom kritiserat, som han ansåg, bristen på fysik i den argentinska fotbollsfilosofin.
Oavsett vilket var den genomgripande åsikten i Argentina att man var bättre än Uruguay och man krävde att lagen skulle mötas i ett dubbelmöte som skulle avgöra vem som var bäst i Sydamerika. Uruguay accepterade inbjudan och den första matchen av dubbelmötet spelades i Montevideo.
Uruguay ställde upp med nio guldmedaljörer ifrån OS i Paris på plan, men det var Argentina som var det bättre laget i en chansrik 1-1-match. Efter matchen konstaterade tidningen El Gráfico lite syrligt att det inte syntes till någon märkbar överlägsenhet i spelet, för uruguayanerna, som många trott på förhand. Returmötet spelades på Sportivo Barracas hemmaplan, men återigen förstörde överfulla läktare matchen. Efter fem minuters spel vällde supportrarna in på gräsmattan och domaren avbröt matchen. Polisen lyckades fösa upp publiken på läktaren igen, men Uruguay vägrade spela vilket gjorde att matchen sköts fram.
Precis som vid tidigare matcher, där domaren hade valt att ställa in matchen till följd av läktarproblem, blev det stökigt även denna gång. Biljettkiosker vältes omkull och flera supportrar försökte även riva delar av läktaren – dock utan någon vidare framgång.
Matchen planerades om till den nästkommande torsdagen och då hade ett stort staket rests framför läktarna. Detta var första gången någonsin i Sydamerika som ett staket användes mellan supportrarna och spelarna nere på planen. Detta skulle komma att bli en praxis framöver. 35,000 åskådare klämde sig in på arenan även om tidningen La Nación uppskattade att över 50,000 ska ha pressat sig in på läktarna. Stämningen var hektisk när domaren blåste igång matchen och spelet var stundtals vårdslöst ifrån dom bägge lagen.
Efter 15 minuters spel tog Argentina ledningen efter ett mål som kom att bli ett av dom mer ikoniska i landets fotbollshistoria. Huracáns anfallare, Cesáreo Onzari, skruvade en hörna rakt i mål och 1-0 till Argentina var ett faktum. Målet kom att kallas ”Gol de Olímpico” även fast OS inte hade någonting med det att göra. Inte mer än att Argentina ville förkunna att man var dom värdiga – och bättre mästarna av OS.
Uruguay kvitterade genom Pedro Cea, men Argentina återtog ledningen när Boca-anfallaren, Domingo Tarasconi, skickade dit 2-1. Uruguay intog nu en ännu aggressivare framtoning i jakten på en seger. Den argentinska publiken svarade med ilska och började kasta stenar mot den uruguayanska publiksektionen. När sedan domaren inte gav Argentina straff efter att José Andrade kapat Onzari bakifrån började publiken även att kasta stenar på den uruguayanske stjärnan. Samtliga av bortalagets spelare svarade på detta med att kasta stenar tillbaka mot publiken och när domaren bad dom att sluta valde Uruguay att lämna planen.
Stenarna fortsatte att flyga in på planen och spelarna i Uruguay fortsatte att kasta tillbaka. Det hela slutade med att polisen fick ingripa varpå en av Uruguays spelare, Scarone, sparkade en polisofficer och blev arresterad. Under dom kaosartade scenerna stannade Argentina på planen och avvaktade. Tillslut hade domaren inget annat val än att avbryta matchen och ge Argentina segern. Därmed hävdade argentinarna att man var dom rättmätiga vinnarna av OS i Paris.
Rivaliteten mot Uruguay hade, med allt detta i bagaget, också gått in i ett stökigare skede. Tio dagar senare skulle det sydamerikanska mästerskapet dra igång i Uruguay. Detta efter att Paraguay avsagt sig värdskapet pga. att man hade otillräcklig infrastruktur. I premiären mötte Argentina Paraguay i Montevideo och hemmapubliken hejade väldigt tydligt på paraguayanerna. Efter en mållös match stormade publiken planen och bar Paraguay-spelarna av den.
Uruguay å sin sida besegrade Paraguay och efter att både dom och Argentina vunnit mot Chile kunde Uruguay säkra sin femte titel i turneringen efter den avslutande matchen mot Argentina – något man givetvis gjorde. Efter matchen samlades ett gäng argentinska supportrar utanför det egna lagets spelarhotell i Montevideo för att hylla sina spelare. Laget kom ut på balkongerna och mottog hyllningarna när plötsligt en uruguayansk supporter dök upp och började häckla dom.
Dom argentinska spelarna svarade med att kasta flaskor på supportern och situationen blev hotfull. Plötsligt dök ytterligare en uruguayansk supporter, Pedro Demby, upp och ville börja slåss med dom argentinska spelarna. Då tog den argentinske supportern, José Pedro Lázaro Rodríguez, upp en pistol och sköt Demby i nacken. Han avled dagen efter på sjukhuset.
Detta var det första supporterrelaterade dödsfallet inom den argentinska fotbollen. Mördaren Rodríguez försvann in i den mörka Uruguaynatten och dagen efter hoppade han ombord på samma båt som det argentinska landslaget tog hem till Argentina. Rodríguez var Boca-supporter och nära vän med Onzari. Den uruguayanska polisen lyckades dock tillslut att leta upp honom, men Rodríguez behövde aldrig sitta i fängelse.
Rivaliteten mellan Argentina och Uruguay växte ordentligt under 20-talet. Efter att ha fajtats i dom sydamerikanska mästerskapen kastade Uruguays OS-guld extra bensin på brasan. Allt sammantaget ledde fram till mordet på Pedro Demby i Montevideo. När det stökiga 20-talet var över tog 30-talet vid och då skulle Argentina och Uruguay få mäta sin krafter i tidernas allra första världsmästerskap. Det skulle onekligen bli en väldigt minnesvärd upplevelse.
enkoppmate.com 