Jag snubblade som vanligt över ett klipp ifrån Argentina häromdagen. Det handlade om en reporter som intervjuade en till synes ganska sargad person på en fotbollsläktare i landet. Sargad i den bemärkelsen att mannen såg trött, sliten och utarbetad ut. Hans tänder var delvis utslagna, några svarta gluggar syntes mellan tandköttet och hans blick signalerade en hopplöshet som jag tror få människor kan förstå.
Supportern berättade att han inte längre kunde gå på Defensores de Belgranos hemmamatcher – en klubb i Buenos Aires som huserar i andradivisionen – eftersom han hade varit tvungen att flytta för att hitta ett jobb. ”Här finns ingenting i den här staden” sa han uppgivet och ryckte på axlarna.
Ibland kunde han dock emellertid ta sig till huvudstaden, hälsa på sin dotter och då passade han såklart på att gå på Defensores hemmamatcher.
”Här inne har jag vuxit upp. Alla känner igen mig. Den läktaren där borta, den hjälpte jag till att måla en gång i tiden, utan betalning. Jag ville bara hjälpa till. Jag älskar den här föreningen. Det är en livslång kärlek. Jag vet bara två saker i livet – det är att jag alltid kommer att älska Defensores och min dotter. Allt annat är osäkert, men de två sakerna kommer aldrig att ändras.”
I ett samhälle där saker och ting inte är i närheten av att vara enkelt, vänder sig människor till det som känns bekant – och tryggt. I Argentina är – och har fotbollen alltid varit detta. Känslan är också att i svåra tider blir detta ännu viktigare.
Inför världsmästerskapet i somras gjordes en undersökning i Argentina kring deras känslor för hur viktigt mästerskapet kändes för de på ett personligt plan.
Frågan ställdes enligt följande; om du fick välja att Argentina vinner VM-guld under de närmaste fyra åren, men att ekonomin inte förbättras – eller om tvärtom att ekonomin blir bättre, men att Argentina inte vinner VM-guld. Vad väljer du?
På detta svarade 48,4 % att de valde ekonomin före ett VM-guld. 44,2 % valde VM-guldet och 6,9 % sa att de inte visste. I samma undersökning sa sedan 85,5 % att de inte skulle rösta på Javier Milei bara för att Argentina vann VM-guld.
På tal om Argentinas president Milei. Han höll häromdagen en bisarr presskonferens där en mening – och resonemang stack ute lite extra.
”Sen finns det de som säger att trettio procent av den argentinska befolkningen inte klara sig till slutet av månaden. Två tredjedelar av befolkningen har inte så det räcker efter dag nummer tjugo i månaden. Då undrar jag, hur klarar de att överleva tio dagar utan mat och dryck? Det är ingen som ställer den frågan. Varför inte?”
Det är så mycket som är korkat i det här resonemanget.
Ett: Var någonstans sägs det att folk inte har någon mat alls – eller för den delen dryck – bara för att de inte har så de klarar sig efter dag tjugo i månaden?
Två: Hur kan man ha så usel förankring i sitt eget samhälle – och bland sin egen befolkning – att man tror att alltihop är ett påhitt?
Tre: Hur patetisk är man som president när man raljerar och hånar sin egen befolkning som samtidigt går på knäna?
Att Argentina just nu genomgår en av sina värsta ekonomiska situationer någonsin är nämligen väldokumenterat. Det är i och för sig inget nytt, det har varit så här under lång tid då landets statsskuld är skyhög och inflationen har varit hög under många år.
Visserligen har inflationen sjunkit under Mileis styre, men detta har inte direkt hjälpt den vanliga människan i samhället. För faktum är nämligen att även fast inflationen är nere på 33,4 % under de senaste tolv månaderna, är det fortfarande höga siffror och människors löner har inte hunnit med i den takt som matpriserna ökar.
Under 2026 har matpriserna nämligen ökat med nästan 25% i Argentina och det förstår alla att om inte lönerna ökar i samma takt, blir det svårt att få maten att räcka i slutet av månaden – oavsett vad Javier Milei säger.
Sedan den kontroversiella presidenten tog över styret har den generella fattigdomen i landet sjunkit – men den extrema fattigdomen har ökat. På sistone har också antalet människor som befinner sig i generell fattigdom ökat igen och passerat – med god marginal – trettio procent av Argentinas befolkning.
Om vi går tillbaka till Mileis uttalande på presskonferensen är det därför inte svårt att förstå att trettio procent av befolkningen inte klara sig hela månaden. Det krävs bara att man har grundläggande kunskaper i matematik och en någorlunda riktning på sin moraliska kompass. Det har tyvärr inte Milei, inte något av det faktiskt.
Under den senaste tiden har det dessutom utbrutit stora protester i Argentina till följd av att många är förbannade över att Milei inte vill satsa mer pengar på skolsystemet. Protesterna har på sina håll urartat och rättsväsendet har svarat med att skjuta gummikulor och vattenkanoner på demonstranterna.
Det är tunga tider just nu – kanske är det just då fotbollen behövs lite extra?
