Det finns få argentinska klubbar som just nu kan symbolisera misär lika bra som San Lorenzo.
Man får ändå säga att det är ganska hård konkurrens i den här kategorin att vara den med eländiga fotbollsföreningen i Argentina nuförtiden, men jag undrar ändå om inte San Lorenzo leder med ganska god marginal.
Det finns liksom så pass många parametrar att peka på när det gäller dem att även om jag skulle ha regisserat en fotbollsförenings Titanic-liknande väg mot isberget, hade jag inte lyckats bättre själv.
För två veckor sedan, lite drygt, föll San Lorenzo mot Boca Juniors på hemmaplan klara 2-0. Det i sig var kanske inte det värsta, men allt runt omkring skrek ångest. Regnet vräkte ner och många supportar tog av sig på sina ytterkläder för det spelade liksom ingen roll längre. Allt var dyngsurt.
När domaren blåste av matchen var frustrationen enorm och givetvis hade sångerna om att såväl spelare som klubbledningen skulle dra åt helvete redan ekat på läktaren.
Supportrarna vädrade sitt missnöje mot sektionen där klubbledningen satt och utanför snappade TV upp några underbara intervjuer med storklubbens anhängare. En person fångade mitt intresse allra mest.
”Alltså vi är så fruktansvärt jävla dålig och hemmaplanen håller dessutom på att sjunka. Kan ni sluta med den här lögnen nu? Snälla!”
Någon annan skrek; ”Vi vill tillbaka till Boedo” och det är sannerligen inte svårt att förstå varför. Sedan Viejo Gasómetro – San Lorenzos gamla hemmaplan – revs i området Boedo, i Buenos Aires, har storklubben spelat på Estadio Pedro Bidegain i området Bajo Flores – som är en del av det större området Flores i Buenos Aires.
Detta är, för att uttrycka sig milt, inget trevligt område med mycket kriminalitet. Det har också tillhört vanligheterna att supportrar blivit rånade till och från matcherna, vilket i sin tur har genererat att San Lorenzo, de senaste åren, bett om att inte få spela matcher efter mörkrets intrång.
Förutom att San Lorenzo sedan över tre decennier tillbaka spelar på en annan plats än där de egentligen ”hör hemma” har storklubben inte vunnit en enda stor titel på över ett decennium.
Varje år radas det upp nya besvikelser och det känns som att det aldrig ska ta slut. Tränarna kommer och går oftare än man knappt hinner blinka och klubbledningen blir sällan särskilt populär. Samtidigt är supportrarna alltjämt väldigt lojala och sjunger fram sitt lag i match efter match.
I år har laget gjort klart minst antal mål i hela serien – fyra stycken på elva omgångar, vilket är 0,36 mål per match. Ett helt makalöst uselt facit. Klubben saknar pengar och har inte råd att spetsa till laget. I stället får man förlita sig på egna produkter och ett resultat av detta är att laget presterar många väldigt ojämna prestationer.
Det finns ingen ljusning i sikte och just nu är San Lorenzo ett lag och en förening som symboliserar misär på ett genomgående sätt, vilket genomsyrar allt som storklubben tar sig för.
