Jag satt häromveckan och scrollade igenom reels på Instagram när jag fastnade på en Independiente-supporter som precis lämnat storklubbens hemmaplan efter en 0-3-förlust mot Gimnasia Mendoza. Supportern går med sin son vid sidan om sig och är helt förtvivlad över hur hans lag precis har spelat.
Med en röst som dryper av förtvivlan och med tårarna i hängandes bakom ögonlocken beskriver han detaljerat hur uselt Independiente precis har spelat, att; ”spelarna kan ju inte ens slå två passningar i rad” eller för den delen träffa målet. Han fortsätter att raljera och varje gång han är på väg att lämna intervjun är det som att hans egen förtvivlan drar honom tillbaka mot mikrofonen.
”Min son. Vad finns det för hopp för honom? Det har gått 24 år sedan det här jävla laget senast vann ett mästerskap. Tjugofyra år! Jag har ångest. Jag lämnar arenan med ångest över det här laget.”
Sonen tittar storögt på sin pappa och det ser nästan ut som att han aldrig har sett sin far vara så här känslosam förut. Samtidigt ser den unge grabben också så där härligt uppgiven ut. Ungefär som att han tänker; ”vilket jävla hopp pappa? Det har jag inte haft på många år kring det här laget.”
Pappan påpekar att spelarna är miljonärer samtidigt som han själv kämpar för att ens kunna betala för sitt säsongskort.
Fadern lämnar till slut intervjun, men precis när han är på väg bort ifrån mikrofonen hinner han att få ur sig slutklämmen; ”son unos hijos de putas”. Att laget är; ”ett gäng horungar” ska såklart inte tas så allvarligt – det är standard inom argentinsk fotboll att man kallar varandra för detta och det är lika vanligt som en handskakning är vid fotbollsmatcher i Sverige.
Kring Independientes kräftgång går det att skriva spaltmetrar och deras senaste två decennier – med framgången i Copa Sudamericana för snart tio år sedan som enda ljusglimten – har varit katastrofala.
Det finns också ett Youtube-klipp som jag ofta återkommer till som är ifrån just Independientes hemmaplan. Laget har precis släppt in ett mål och hela arenan – med 45,000 supportrar – vrålar ”Jugadores, la concha de tu madre”. Kort och gott – ”spelare, dra åt helvete.”
Kollar man i kommentarsfältet kommenterar många att det är underbart att höra sången eka. Någon går till och med så pass långt att de säger ”ställ er upp för nationalhymnen”.
Jag kunde inte låta bli att fastna vid just den frasen. För faktum är nämligen att just ”Jugadores – la concha de tu madre” är en så pass vanlig ramsa i Argentina att jag undrar om det snart inte kan bedömas vara landets inofficiella hymn. Det låter sjukt, men att be spelarna – oftast sina egna – att dra åt helvete är faktiskt så pass vanligt i Argentina att detta skulle kunna anses vara en del av hela landets fotbollskultur.
I en fotbollsvärld där förändringarna går så pass snabbt att man inte längre hänger med i svängarna är det ibland skönt att allting är som vanligt i Argentina – åtminstone när det gäller fotbollen. Flera storklubbar har kräftgång och tränare sparkas till höger och vänster. Barra Bravas stormar planen när det går uselt och röda kort duggar lika tätt som höstregnet i Skåne. Det känns igen, det är bekant. Uppe på läktarna rullar samma ramsor igen och igen samtidigt som frustrationen går att dofta igenom TV-rutan.
I övrigt är det såklart tudelat på många sätt och vis när det gäller hela situationen i Argentina just nu. Jag lider med befolkningen.
För parallellt – om man sätter sig i ett helikopterperspektiv – är landet i sin kanske största ekonomiska kris på 25 år. Arbetslösheten är stor, mer än 60% av befolkningen lever i fattigdom samtidigt som presidenten Javier Milei – när han inte poserar med en motorsåg – håller på att sälja ut Argentinas naturresurser till utlandet. Folk protesterar på gatorna varpå de möts av tårgas och vattenkanoner.
Livet är inte enkelt i Argentina. Det ska gudarna veta. Kanske är det då också inte konstigt att nationalhymnen inte handlar om patrioter och gamla krig? Kanske är det bara så förbannat jävla skönt – och förlösande att ibland få be alla att dra åt helvete?
Jag håller faktiskt med.
La concha de tu madre.
enkoppmate.com 