Gustavo De Luca. Han var på väg att slå igenom i River Plate när kriget om Falklandsöarna (Las Malvinas) plötsligt knackade på dörren. Gustavo De Luca kastades sedan omgående in i ett krig som han inte det minsta var förberedd på.
Gruppen på några hundratal soldater får omgående beskedet att de ska börja att retirera bakåt till Puerto Argentino på Falklandsöarna. Plötsligt slår en missil ner några meter framför Gustavo De Luca. Av tryckvågen kastas han bakåt, landar på ryggen och hinner tänka att ”nu dör jag”. Några sekunder fortgår innan han återfår fattningen. Han lever. Det gör däremot inte en av hans kamrater som gick några meter framför honom.
Gustavo De Luca var en lovande fotbollsspelare som var i inledningen på sin aktiva fotbollskarriär när han plötsligt kastades in ett vansinnigt krig som han, under inga omständigheter, var förberedd på.
Han hade växt upp i Buenos Aires och i unga dagar alternerade han sin tid, i den lokala föreningen San Fernando, med att både spela rugby och fotboll. Det var också här, i denna förening, som en herre ifrån River Plate fick upp ögonen för den unga talangen.
”Jag blev riktigt exalterad av att någon hade rekommenderat mig till River. När jag väl kom fram till provspelet insåg jag dock att där fanns massvis med andra pojkar, i min ålder, som också skulle provspela.”
De Luca imponerade emellertid stort på Rivers representanter under själv provspelet. En av de som blev allra mest imponerad var ingen mindre än den forne storspelare Adolfo Pedernera. Resultaten blev att River kontrakterade den unge De Luca.
Plötsligt när han befann sig i ungdomslaget fick han veta att det var dags att göra den obligatoriska militärtjänsten. Lyckligtvis var hans överste en River-supporter, vilket gjorde att De Luca fick några fördelar jämfört med de andra soldaterna. Som ett exempel på detta kunde han fortsätta att träna med River Plate.
Tiden på regementet alternerades med att spela för Rivers reservlag och dela omklädningsrum med aspirerande – och talangfulla spelare som Sergio Goycochea, Carlos Tapia och Jorge Gordillo. De Lucas debut i Primera Division drog dock emellertid ut på tiden och detta hade till stor del att göra med den mängden professionella fotbollsspelare som fanns i klubben.
”Nuförtiden debuterar ungdomar när den är sjutton år gamla, men på den här tiden var det ovanligt att spelare gick till Europa, vilket renderade i att det fanns många spelare i Primera Division. Just därför dröjde det innan jag fick göra min efterlängtade debut.”
När De Luca inte spelade med reservlaget fixade han fram några biljetter för att kunna slinka in och titta på när seniorlaget spelade fotboll. Hans dröm var att snart få vara en del av det här laget.
Till sist var militärtjänsten över, men vad De Luca inte visste, där och då, var att han snart skulle bli inkallad till något betydligt mer dramatiskt. Militärdiktaturen i landet bestämde sig nämligen, under inledningen på april 1982, för att ta över Falklandsöarna ifrån engelsmännen. Som ett led i detta kallade de in samtliga män som var födda 1962 för att skickas till öarna. Vår huvudman Gustavo De Luca var en av dem.
”När de tog ut samtliga i åldersgruppen 1962 presenterade jag mig på mitt lokala regemente. Jag tror ingen av oss förstod var som var på väg att hända. Man tänkte helt enkelt inte så långt. I stället gick man dit för att se vilka ens militärkompisar skulle bli. Vi tänkte att vi skulle skickas ner till de södra delarna av Argentina och vara där som stand-by ungefär. Men kort därefter fick vi redan på att vi skulle till Isla Soledad (en av Falklandsöarna), men vi trodde ändå inte riktigt på det fullt ut.”
De Luca träffade återigen på översten som hade gett honom fördelar under militärtjänsten p.g.a. att han spelade för River. Den här gången var han dock tydlig med att något sådant inte kunde ske framöver; ”Här är det ingen som lämnar. Inte ens jag vet säkert vad som ska hända framöver.”
De Luca och hans kamrater fick träffa – och prata med sina familjer genom ett taggtrådsstaket. Den obehagliga känslan började så sakteligen att göra sig påmind.
”De (militären) försökte förbereda oss så gott det gick, men utan att ge några klara besked. Just därför kunde vi inte berätta något för våra släktingar när vi träffades. Plötsligt började de att dela ut kläder och andra förnödenheter. Därefter fick vi order om att hoppa upp på lastbilarna och ge oss i väg. Först sa de att vi skulle åka till Comodoro Rivadavia, men när vi närmade oss frågade vi ifall vi skulle gå ner här varpå svaret blev ”nej”. Där och då fick vi reda på att vi skulle till Falklandsöarna i stället. Våra familjer fick först reda på att vi hade åkt när de besökte regementet och alla var försvunna.”
Väl framme på öarna slog verkligheten till med full kraft mot soldaterna som inte alls var förberedda på något krig. De flesta var också övertygade om att allt skulle komma att lösas med diplomati. Själv mindes De Luca de brev som han fick hemifrån och hur han försökte, i största möjliga mån, att lugna ner familjen på hemmaplan.
”Till min mamma skrev jag ofta att det inte var särskilt kallt, att hon inte skulle oroa sig och att vi fick ordentligt med mat. Inget av detta stämde, men jag ville inte att de skulle oroa sig för oss.”
De Luca menade också att han, åtminstone till en början, räddades av att han fortfarande tänkte som ett barn. Han var inte riktigt införstådd med de riskerna som väntade honom, utan såg alltihop som en militärövning som snart var över. Soldaterna fick väldigt lite mat under sin vistelse på öarna och desperata började de knacka dörr hos lokalbefolkningen för att kunna få någonting i magen. Sakta men säkert bröts deras kroppar ner och de kunde inte prata – eller tänka på något annat än mat.
”Vi greppade tag om allt vi kunde hitta. En av mina soldatkompanjoner blev straffad eftersom han ertappades med att stjäla. Men vi var så pass hungriga att folk till sist blev desperata.”
Samtidigt försökte militärdiktaturen att höja soldaternas moral genom att påstå att de hade full kontroll på kriget, att de nyligen sänkt två brittiska båtar och att nya soldater var på väg för att avlösa de som var där. Ingenting av detta stämde dock överens med verkligheten.
Ju längre tiden gick desto mer uppenbart blev det för de flesta argentinare att kriget inte skulle sluta med en seger för deras del. I stället lade soldaterna märke till hur enormt mycket skickligare den brittiska militären var jämfört med den argentinska.
”Under den avslutande delen av kriget såg man verkligen skillnaderna mellan länderna. Britterna hade t.o.m. infraröda kameror, medan minst trettioprocent av våra missiler inte ens gick att avfyra.”
Under de sista dagarna skedde det som den här artikeln inledde med. Missilen som slog ner precis framför De Luca och som kastade honom baklänges. Han fick splitter i benet och tvingades åka till ett sjukhus för att operera bort dessa. Men bilden i huvudet av sina stupade kamrater gick inte att ta bort ifrån hans sinne.
”Jag kommer aldrig att glömma den bilden av alla skadade argentinare på sjukhuset och där bredvid stod engelsmännen med ansade skägg och välkammat hår. De hade alternerat mellan sina soldater, duschat och rakat sig, samt verkligen tagit hand om sig. Det var raka motsatsen mot hur vi hade haft det.”
Kriget tog slut ungefär två månader efter att det hade inletts. Militärdiktaturen tvingades att ge upp och kriget, som enligt de själva skulle bli en enkel match och sluta i succé, blev ett praktfullt fiasko. De Luca kördes till ett sjukhus i Comodora Rivadavia där han fick ytterligare behandling. Lyckligtvis låg kriget nu bakom honom.
När han stod i kö till sjukhuset greppade en herre tag i honom och tog med De Luca till ett sidorum där han kunde ringa till sin familj i Buenos Aires.
”När jag ringde upp mina föräldrar var det ingen som svarade. Därför ringde jag till våra grannar och fick tag på deras dotter. Jag bad henne att säga till mina föräldrar att jag var på väg hem och att jag mådde bra. Det hade nämligen gått ett rykte om att jag skulle ha behövt amputera bort mitt ena ben, men jag betonade för henne att så inte var fallet innan jag lade på luren.”
Innan De Luca skulle bege sig hemåt hann han åtminstone med att äta upp sig en smula på sjukhuset. Dessutom fick de hjälp av lokalbefolkningen där De Luca ett flertal gånger var hemma hos en lokal familj och åt middag.
Väl framme i Buenos Aires igen fick han genomgå en hälsoundersökning precis som övriga hemvändande soldater. Plötsligt upptäckte De Luca att han kände igen en av läkarna då denne bodde i samma område som han själv. När samtliga tester var över kallade doktorn in De Luca på sitt rum varpå han gav honom några råd.
”Jag är ingen psykolog, men ta vara på det faktum att du har din fotboll och ge dig i kast med den omgående. Många som kommer tillbaka ifrån kriget har inte en aning om vad de ska göra och detta kommer rendera i att de mår dåligt.”
De Luca lyssnade på honom och ångrade sig sedan inte en sekund. Fotbollen blev i stället hans terapi ifrån vilken han kunde ta sig vidare i livet. Inte ens tjugofyra timmar efter att han kommit tillbaka till Buenos Aires började De Luca att sparka på en fotboll igen.
”Det var fantastiskt. Jag kunde plötsligt tänka på något helt annat än kriget som jag varit med om.”
Efter att ha jobbat upp sin fysik igen var De Luca tillbaka i River Plates ungdomslag. Dessvärre hann han bara göra några enstaka matcher innan han skadade menisken och blev borta ifrån fotbollen några månader.
”Hela min värld rasade samman. Det var samma känsla som på Falklandsöarna; att nu dör jag. Men jag var tvungen att resa mig upp igen, det fanns inget annat val än att fortsätta framåt.”
Lyckligtvis fick De Luca kontakt med en person som fixade ett kontrakt till honom med Nueva Chicago. Sin debut för klubben gjorde han emellertid först i september 1983 och då i ett möte med Argentinos Juniors.
”När jag hoppade in låg vi under, men plötsligt fick jag ett klockrent inlägg som jag hoppade upp och nickade på. Jag var helt säker på att det skulle bli mål, men deras målvakt var Ubaldo Fillol och han gjorde en helt galen räddning.”
Dessvärre åkte Nueva Chicago ur Primera Division och De Luca började att leta efter en ny arbetsgivare. Valet föll på Talleres Remedios de Escalada och här skulle han komma att bli en notorisk målgörare. Detta renderade i sin tur till att han blev uttagen i det argentinska B-landslaget. Dock ville inte Talleres släppa i väg honom. De såg nämligen hellre att en av deras egna produkter fick den platsen.
Hursomhelst kom De Luca med och fick glädjen att spela i turneringen Copa Mederka som Argentina vunnit året dessförinnan. Den här gången gjorde de dock inte lika bra ifrån sig, men De Luca kunde åtminstone glädjas över att han fick göra ett mål på Malaysia.
Härnäst väntade spel i All Boys för De Lucas vidkommande, men efter att ha upplevt segdragna turer kring utbetalningarna av spelarnas löner, bestämde han sig för att gå vidare igen. Nu föll valet på den lilla föreningen Douglas Haig. Här gjorde han en handfull mål innan han bestämde sig för att återigen röra på sig.
Nu kom plötsligt ett lite annorlunda anbud upp på bordet. Den här gången handlade det om den chilenska klubben Santiago de Wanderers som var på jakt efter en central anfallare och valet föll på De Luca.
”Jag hade inget emot att gå till Chile. Det spelade mig ingen roll hur de hade agerat under Falklandskriget (Chile stöttade nämligen engelsmännen). Jag tänkte bara på att jag skulle spela fotboll. Det var det enda viktiga i mitt huvud.”
Vid den här tidpunkten tillhörde Wanderers andradivisionen i Chile, även om de brukade vara ett lag som huserade i Primera Division. De Luca acklimatiserade sig snabbt på den andra sidan av Anderna och redan under sin första säsong vann han skytteligan. Detta renderade i att större klubbar fick upp ögonen för honom och inför den kommande säsongen värvade Cobreloa in honom.
Även här gjorde han mycket mål och namnet De Luca blev snart synonymt med målrassel i Chile. En sak som han däremot inte tyckte särskilt mycket om var att han ofta fick frågor om kriget.
”De gillade att skriva saker som ’målgöraren ifrån kriget som bombar in mål’ och sådana saker. Jag tog absolut inte illa vid mig, men det var många sådana referenser mellan mig och kriget.”
De Luca fick glädjen att även spela för O’Higgins, Colo Colo, Deportes La Serena, Deportes Temuco, Regional Atacama och Everton i Chile. Han passade även på en kortare vända i Peru och var faktiskt även i Schweiz och spelade under en period.
Fotbollen tog honom, med andra ord, till flera av världens hörn och hjälpte honom att ta sig vidare i livet efter det dystra kriget.
”Jag fick ofta frågan om jag inte visste att chilenarna hade stöttat engelsmännen under kriget, men jag brydde mig inte om de sakerna. Detta var något som deras regering hade gjort och det hade därför inget med fotbollen att göra. Dessutom tog de hand om mig på ett fantastiskt sätt i Chile.”
När karriären väl var över tittade De Luca tillbaka på den och kände en enorm tacksamhet.
”Jag såg på några av mina soldatvänner och de hade haft enorma problem när de kom hem ifrån kriget. Det hade aldrig jag haft och därför kände jag en väldigt stor tacksamhet gentemot läkaren som tipsade mig om att börja spela igen. Fotbollen räddade mitt liv.”
Många av hans soldatkompisar bestämde sig för att återvända till Falklandsöarna och därigenom sluta cirkeln, men De Luca kände inte att det behövdes. I stället såg han kriget som ett avslutat kapitel i hans liv.
”Jag är ingen före detta soldat. Jag är en före detta fotbollsspelare som de skickade i väg till ett krig.”
enkoppmate.com 