Under sommarmånaderna juni, juli och augusti är min tanke att vi ska ta och göra en liten inblick i min samling av El Gráfico-tidningar. I dagens artikel kommer nummer 3382 att behandlas. Detta nummer utgavs den 31 juli 1984.
Läs nummer 3103 här.
Läs nummer 1558 här.
Läs nummer 3221 här.
Läs nummer 2297 här.
Läs nummer 3843 här.
Läs nummer 3592 här.
Läs nummer 1599 här.
Läs nummer 2872 här.
Läs nummer 2102 här.
***
På framsidan syntes när Ricardo Bochini och Sergio Bufarini lyfte den åtråvärda Copa Libertadores-pokalen. Independiente hade nämligen precis vunnit denna ärorika pokal – för sjunde gången i historien – och detta tidningsnummer är till stora tillägnat den här bedriften.
Huvudrubriken löd också; ”Independiente mästare i Sydamerika”
Här återfanns även en rad mindre rubriker som vittnade litegrann om vad tidningen innehöll; ”Boca är kandidater”, ”erkännanden i efterhand för Romero”, ”vad händer mellan Bochini och Bilardo” samt ”Argentina och de Olympiska Spelen.”
Det här numret var extra tjockt och innehöll 108 sidor. Alltihop var dessutom i färg. Bara en sådan sak.
***
Direkt inne i tidningen kom ett dubbelsidigt exemplar av en bild som visade upp hur spelarna firade pokalen, återigen, två dagar efter triumfen på sin hemmaplan i Avellaneda. På bilden syntes bland annat hur Enrique och Wiktor lyfte upp Clausen.
Nästa dubbelsidiga bilduppslag visade exakt hur segermålet, på bortaplan, gick till. Bochinis fina djupledspassning som skar igenom Grêmios försvarslinje och hittade Jorge Burruchaga i djupled. Detta skulle med åren bli ett ikoniskt mål som verkligen visade på Bochinis storhet vad det gällde spelförståelse och passningsspel.
***
Därefter kom en längre artikel som behandlade dubbelmötet i finalen i detalj. Bland annat lyfte skribenten fram hur hela mötet avgjordes redan i Brasilien (där första finalen tog plats). Den breda bilden var nämligen att Independiente hade gått ut och dödat finalen redan där.
Inledningsvis fokuserade emellertid skribenten på det faktum att Copa Libertadores var; ”en gammal vän” för Independiente som återigen hade kommit hem.
”Man återvänder alltid till den första kärleken. Det vet Independiente mycket väl om. Därför fortsätter supportrarna att vara fast beslutna, euforiska och skriker ut sin glädje under den tjugosjunde juli. Ännu en gång mästare, ännu en gång Copan i famnen på (Enzo) Trossero, varifrån den aldrig borde ha lämnat enligt supportrarna.”
Den breda uppfattningen var, som sagt, att Independiente hade avgjort finalen redan i Porto Alegre och så här skrev El Gráfico om matchen.
”Spelade de verkligen så bra som alla säger att de gjorde? Nej, i Porto Alegre spelade de inte så bra som folk påstod. De spelade bättre. Det som Independiente utförde i Brasilien var magiskt och omöjligt att upprepa.”
Vidare konstaterade också tidningen att de brasilianska supportrarna – och journalisterna, var lika nedslagna som spelarna efter den uppvisning som Independiente hade bjudit på.
”De (brassarna) blev total demoraliserad och impotenta gentemot den briljans som Independiente visade upp med sina dribblingar, deras första touch på bollen och passningar på millimetern. Independiente dominerade under åttiofem minuter av de totala nittio och skapade sju farliga målchanser jämfört med Grêmios tre.”
Tränaren för Independiente, Pato Pastoriza, hade inför matchen poängterat för sina spelare att det var viktigt att hålla koll på främst två spelare i det brasilianska laget. Först gällde det att se till att mittbacken, Hugo De León, inte fick fritt spelrum att sätta i gång anfallen. Spelaren som fick till uppgift att markera – och pressa honom var Sergio Bufarini. Han gjorde detta med bravur och störde samtliga uppspel ifrån den brasilianska försvararen. ”Plötsligt fann sig De León markerad, i stället för att vara den som markerade” skrev bland annat El Gráfico.
Vidare fick Héctor Enrique i uppgift att markera den spelskicklige Renato som inte alls lyckades att komma upp i den nivå som folk var vana vid.
”Att spela sådana här matcher är alltid svårt. Det är svårt att spela fotboll när man konstant har en spelare hängandes över sig” kommenterade mittfältaren själv. Man kan, med andra ord, lugnt påstå att Enrique hade lyckats med sitt uppdrag. Den brasilianska Zero Hora konstaterade kallt att; ”Renato förlorade duellen mot Enrique.”
Efter Burruchagas mål hade Independiente ett flertal målchanser att utöka sin ledning. Bland annat träffade Barberón stolpen bara några minuter därefter. Den första finalmatchen slutade, som sagt, med en 1-0-seger för Independiente. El Gráfico hävdade också att slutresultatet borde ha blivit större.
”Matchen borde och kunde ha slutat i en utklassning. Independiente bjöd sina motståndare på en riktigt fin dans.”
Dominansen var så pass markant att t.o.m. de brasilianska supportrarna applåderade sina motståndare efteråt. De brasilianska tidningarna stämde upp i hyllningskören och skrev bland annat; ”vilka fantastiska spelare som det argentinska laget har på mittfältet” och ”ett motstånd av den här kalibern möter man inte varje dag.”
Till returmötet var Grêmio med på noterna lite mer när det gällde att bevaka – och pressa vissa av de mer framstående spelarna. Trots detta var det inte långt ifrån att Bochini hade lyckats att trycka dit ett långskott redan under den första halvleken. Men oavsett var inte Grêmio hetare framåt, utan returen präglades mer av kamp och enbart ett fåtal målchanser. I slutändan var brassarna aldrig riktigt nära att komma ikapp. Detta trots att det ”bara”slutade 1-0.
Independiente vann och blev mästare igen i Argentinas mest prestigefyllda klubblagsturnering. Det fanns, med andra ord, inte mycket att klaga på.
***
Härnäst kom en intervju med den kanske mest framstående spelaren, i Independiente, ihop med Bochini, nämligen Jorge Burruchaga. Tidningen berättade lite om den snabbe ytterns uppväxt, om hur tufft ekonomiskt det hade varit för familjen som innehöll tolv barn. Burruchaga fick börja arbeta tidigt i livet för att kunna hjälpa familjen ekonomiskt och sålde bland annat glass under somrarna.
En stor portion av intervjun handlade emellertid om Burruchagas känslor kring att nu ha vunnit Copa Libertadores och dessutom varit lagets främste målgörare under turneringens gång.
”Jag känner ett enormt lugn i kroppen. Den sinnesro man får när man vet att man alltid har gett maximalt ute på planen och glädjen att veta att detta ledde till något stort.”
Burruchaga stod, som bekant, för segermålet i den första finalmatchen i Porto Alegre. Själv kommenterade han målet som ett viktigt sådant, men knappast det snyggaste som han gjorde under turneringens gång.
”Jag kommer aldrig att glömma det målet med tanke på betydelsen av det efteråt. Men det finns andra som var snyggare under turneringen. Som det jag gjorde mot Estudiantes i Avellaneda. Barberón hade skjutit och jag plockade upp returen ifrån målvakten precis vid avbytarbänken. Jag tittade upp och såg att det bortre krysset var ledigt. Därför bestämde jag mig för att testa med vänstran och direkt när jag hade skjutit kände jag att den skulle gå in. Det målet gillade jag lite extra. Kanske för att det var med vänsterfoten.”
Burruchaga fick också frågan kring vilken som var hans favoritposition.
”Mig gör det detsamma, men jag gillar att få komma bakifrån i planen, men om jag spelar till höger, eller vänster, spelar ingen som helst roll för mig. Det enda jag har lite problem med är att spela på små ytor.”
Var då detta Burruchagas bästa ögonblick i karriären hitintills?
”Jag kanske, framför allt p.g.a. det jag berättade om tidigare att det alltid funnits människor som pratat gott om mig. Detta har gjort att jag mognat och numera kan jag ignorera saker och ting som tidigare störde mig.”
***
På de nästkommande sidorna kom lite bilder ifrån finalmatcherna. Här syntes såväl supportrar som spelare och andra digniteter. Vid hemmamötet hade supportrarna varit på plats flera timmar innan matchen drog i gång. Menotti var också på plats. Han anlände och förkunnade att; ”Jag förväntar mig att få se en underhållande match.” Det är väl tveksamt om finalmatch två uppfyllde dessa önskningar ifrån den dåvarande förbundskaptenen. Vad som däremot stod klart var att supportrarna jublade när Menotti kom upp på storbildsskärmen. Fattades bara med tanke på att han, trots allt, hade vunnit VM-guld med Argentina.
***
Nästa artikel handlade om Independientes dåvarande president, Pedro Iso, och hur han nådde positionen som högste man i en av Argentinas största klubbar. Iso hade inte haft någon räkmacka in i societeten. Som ung hade familjen inte särskilt gott om pengar – även om de inte var fattiga – och han började snart att arbeta på ett apotek.
Tidigt syntes emellertid hans initiativrikedom och snart skulle han utveckla sitt eget konsortium, med lastbilar, och bli en entreprenör som tjänade stora pengar. ”Fotbollen och lastbilar har alltid varit mina största passioner i livet.”
Artikeln slog också fast att Independiente, numera, hade 72,000 medlemmar och var inte skyldiga någon en enda peso. Det sistnämnda går knappast att säga om dagens el Rojo, vilka lider av enorma ekonomiska problem.
***
Härnäst kom ett dubbelsidigt uppslag med samtliga resultat som Independiente hade under turneringens gång. Lagets främste målgörare, under detta års Copa Libertadores, var Jorge Burruchaga med sina sex mål framåt. Bakom honom återfanns Alejandro Barberón på tre gjorda fullträffar.
En rolig kuriosa i sammanhanget var att intäkterna för finalmatchen, i Avellaneda, passerade över tretton miljoner pesos vilket var överlägset mest under hela turneringens gång för Independiente.
***
Nästa uppslag handlade om en genomgång av samtliga spelare i Independientes guldlag. Rubriken löd; ”Tränaren och hans män”.
Det är ganska roligt att se hur El Gráfico beskrev de olika spelarna och vi ska såklart gå igenom några av dessa.
Ricardo Bochini: ”Den bäste argentinska spelaren för sin kapacitet och kreativitet och för att han gör allting bra. Vid en ålder av 30 år har han också samlat på sig all den nödvändiga erfarenheten som behövs. Om det finns någonting han saknar skulle det vara en extra gnutta av uppoffring.”
Pedro Monzón: ”Den idealiska avbytaren till tvåan och sexan i startelvan. Försöker alltid att spela, är vacker i sitt spel och följer instruktionerna. En arbetare. Han behöver dock bli ännu bättre med bollen. Numera tilltalar han den med ”Ni”, men när han lyckas att bli ”du” med den kommer saker och ting att bli ännu bättre.”
Héctor Enrique: ”Har en notabel framtid framför sig och är redan en av de bästa på sin position. Besitter styrka, snabbhet, blockande av skott och vet när han ska gå framåt. Han är ständigt villig att få bollen och har en inställning som kan döda.”
Nestór Clausen: ”Här finns det många saker att utmärka. Är ryggraden i laget, bidrar med styrka, närvaro och allt detta trots att han fortfarande är väldigt ung. Han är ytterligare en spelare som skulle kunna göra avtryck inom den argentinska fotbollen. Han är redan en av de bästa spelarna på den här positionen och han har dessutom mycket kvar att ge.”
Carlos Goyén: ”En bra målvakt. Hade några dippar under Copa Libertadores, men ingen av dessa stukade hans självförtroende. Detta bevisade han i bortamötet i Porto Alegre där han visade upp hela sin personlighet. Denna insats tog bort alla tidigare misstag.”
Sergio Bufarini: ”Är en tjur när det kommer till att försvara bollen och driva den framåt för att avsluta. Krigar om platsen som nia med Percudani. De båda har olika egenskaper, men samma mål. De känner väl till motståndarnas mål.”
Jorge Burruchaga: ”Är en maskin och en målskytt. Om det finns någonting som han saknar är det lite av modet nere på planen.”
Ricardo Giusti: ”Styrka, vilja och uppoffring nere på planen. Är inte den skickligaste med bollen, men han låter inte detta påverka honom. Tvärtom. I stället syns hans ovillkorliga kärlek till fotbollen.”
José Percudani: ”Tidigare i artikeln skrev jag att han slogs om platsen med Bufarini. Han har mer skickliga egenskaper än den andre, är bättre på att driva bollen, men saknar fortfarande den där utsökta skärpan framför målet. Dock är han fortfarande ung och det finns gott om tid att förbättra dessa egenskaper.”
På sista sidan återfanns också en kortare text som var skriven av tränaren för Independiente, José Pastoriza, och vad han tyckte om titeln i Sydamerikas mest prestigefyllda turnering. Tränaren pratade om hur enad truppen var och hur mycket han värdesatte att hålla asados (grillfester) tillsammans med spelartruppen.
”Givetvis vinner man inga mästerskap bara genom att äta asados tillsammans. Men det är ett sätt att få gruppen att bli enad och det främjar lagsammanhållningen.”
Pastoriza hade nämligen blivit erkänd som ”asado-tränaren” – ett epitet han inte var helt bekväm med, även om han verkligen älskade en fin grillfest.
***
En liten tecknad serie visas på nästa sida där en Independiente-spelare syns trixa med Copa Libertadores-pokalen samtidigt som en spelare i Grêmio tittar på. Dessutom syns hur publiken i bakgrunden sjunger; ”la copa, la copa, se mira y no se toca.”
***
Ett reportage om motorsport följde, vilket vi väljer att bläddra förbi. Härnäst kommer några läsarbrev där en person ifrågasätter några av Carlos Bilardos senaste uttagningar till landslaget.
”Jag skulle vilja veta hur en tränare av den här kalibern inte kan se att vissa spelare inte håller för att spela i det argentinska landslaget. Som ett exempel; Russo, Sabella och Trobbiani. Samtliga tre har tränaren insisterat på, men de har inte visat upp någonting som tyder på att de håller på den här nivån.”
En annan brevskrivare kommenterade det faktum att Ricardo Gareca sagt att han kunde ha haft tjänat betydligt mer utomlands, men att han stannade i Boca Juniors p.g.a. kärleken till klubben. ”Då undrar jag om inte de 100,000 pesos, som han får vid varje match, inte är sedd som en förmögenhet sett till hur situationen är i vårt land just nu.”
***
Härnäst väntade ett långt reportage om den f.d. boxaren, César Abel Romero, som hade blivit ihjälskjuten av polis längs med motorvägen då han, strax dessförinnan, hade rånat en affär på pengar.
***
Vidare kom en kortare artikel om tennis samt en genomgång av samtliga presidenter i den argentinska Primera Division. Här återfanns bland annat River Plates president, Hugo César Santilli, som också var vicepresident i ett byggföretag, men också Boca Juniors Cándido Jorge Vidales, som var 53 år gammal, och en prominent fastighetsägare.
***
Nästa fotbollsrelaterade artikel handlade om Miguel Ángel Russo och Alejandro Sabella – två Estudiantes-spelare som båda hade tagits ut i det argentinska landslaget. Artikeln fokuserade på att Sabella och Russo var typiska ”Bilardo-spelare” och ställde frågor till de båda där detta insinuerades.
Det intressanta med artikeln var annars att det hela tiden fanns en underton av kritik gentemot Carlos Bilardo. Han var nämligen väldigt ifrågasatt under inledningen av sitt uppdrag som landets förbundskapten. Med tanke på att detta nummer kom ut 1984 var det fortfarande två år kvar tills att han skulle få sin rättmätiga upprättelse under världsmästerskapet i Mexiko 1986.
Skribenten frågade bland annat varför Bilardo hade haft så pass svårt i landslaget när det gick mycket bättre med Estudiantes. På detta svarade Russo följande;
”Det är olika typer av processer. I ett klubblag, som Estudiantes för att ta ett exempel, började han med en försäsong och hade spelarna till sitt förfogande hela tiden. I landslaget är det annorlunda och han har ännu inte hunnit sätta sin prägel på laget.”
Sabella fyllde i att Bilardo valt en svårare väg – än tidigare förbundskaptener – genom att låta landslaget ställas mot tufft motstånd i utlandet. Gick verkligen Bilardo ut till matcherna för att vinna dem undrade reportern.
”Absolut. Det är hans inställning hela tiden, men sen förlorar man en match och kritiken kommer.”
Därutöver ifrågasatte reportern varför Bilardo plötsligt ändrat sig angående Ricardo Bochini och tagit ut han i landslaget.
”Bochini kommer inte att ändra på Bilardo utan han kommer att fylla en funktion inom laget, precis som övriga spelare.”
***
Vi bläddrar förbi ett reportage om skidåkning innan vi hittar nästa fotbollsrelaterade uppslag som handlar om Diego Maradonas första träningar i Napoli.
Den italienska föreningen befanns sig i det nordliga samhället Castel del Piano och här hade Napoli sitt försäsongsläger. På bilden till artikeln syntes hur Maradona bar runt på ett nät fyllt med bollar och undertill fanns texten; ”Diegos första träning i Castel del Piano. Här lyfter han upp bollarna ifrån träningen. De var 50 till antalet, lika många som Diego har lovat att göra mål?”
Många supportrar hade gjort resan till försäsongslägret för att få några första glimtar av sin nya storstjärna. Artikeln noterade dock att fotbollsarenan, i Castel del Piano, endast tog in drygt två tusen åskådare och att den varje dag var fylld till bristningsgränsen. Diego passade såklart också på att skriva autografer och en äldre dam frågade om hon inte kunde få en autograf skriven till sin ”bambino” där hemma.
Maradona sa själv att han var lite orolig för hur hans lagkamrater i Napoli skulle ta emot honom; ”Jag var rädd för hur mina lagkamrater skulle ta emot mig, men det visade sig att de var fenomenala. Det känns som att vi har känt varandra hela livet.”
Maradona fick också hjälp av den andre argentinaren i laget, Daniel Bertoni, med sin italienska; ”Jag är väldigt angelägen om att förstå vad mina medspelare – och tränaren säger till mig.”
De första dagarna på träningslägret var också intensiva för Maradona och hans lagkamrater. Den italienska klubbens fystränare, Emilio Acampora, drillade spelarna på den höga höjden i Castel del Piano. Spelarna fick verkligen pressa sig själva i den somriga staden på 1800 meters höjd över vattnet.
Napolis dåvarande massör konstaterade att Diego möjligtvis var lite överviktig, men att det var normalt efter att nyligen ha kommit tillbaka ifrån sin semester och slog fast följande; ”om några dagar kommer han att vara i toppform”.
När Diego skrev sina autografer stod konstant Bertoni vid sidan om jag översatte vad supportrarna sa. Det skulle dock inte dröja särskilt lång tid innan Diego själv hade lärt sig att prata – och förstå italienska. Bertoni beskrev också hur imponerade han redan var över Maradona och berättade också att Diego hade visat en enorm nyfikenhet på att lära sig saker och ting om samtliga motståndare i Serie A. Han ska t.o.m. ha suttit och kollat på gamla matcher på hotellrummet.
***
En längre intervju med Hugo Gatti, kom härnäst och belyste det faktum att målvaktsveteranen valt att vända tillbaka till Boca Juniors trots att han hunnit fylla fyrtio år.
”Jag kommer tillbaka eftersom jag såg en kämpaglöd i Boca just nu gentemot den situation som klubben befinner sig i. Många har sagt att truppen inte är enad, men det stämmer inte. Den är mer sammansvetsad än någonsin. Vad jag säger är att de fick mig att känna en vilja att spela fotboll igen. Detta blev ett eldprov för mig eftersom det inte är enkelt att göra en comeback vid min ålder. ”
Själv medgav Gatti också att han gått i tankarna att lägga skorna på hyllan, men att pensionen hade skjutits, åtminstone något år, på framtiden.
”Jag har, sakta men säkert, förberett mig på att gå i pension ett tag nu, men det kommer inte att bli enkelt att sluta efter att ha hållit på med detta i tjugotre år. Men det är klart att jag har tänkt på det.”
Vidare meddelade Gatti att Boca Juniors absolut var redo att slåss om guldet. Detta trots att laget befann sig en bra bit bakom serieledarna Estudiantes.
”Inom dagens fotboll, med den höga nivå som finns, är ingenting omöjligt och vi är alla jämna. Om Boca vinner fyra matcher i rad kommer vem som helst att bli rädda. Jag kan erkänna att jag inte kan tänka på något annat än att bli mästare. Ifall jag gör det är det inte ens lönt att jag spelar längre.”
Intervjun seglade också in på det faktum att Gatti pratade öppet om att ställa upp i storklubbens presidentval 1988.
”Om inte saker och ting löses inom klubben tills dess kommer jag att ställa upp. Jag kommer att driva föreningen mer som ett företag och det anser jag att jag klarar av. Jag är övertygad om att det här spektaklet (när Boca spelar fotboll) är värt någonting och det enda som saknas är en vision. Fotbollen kommer aldrig att dö, jorden kommer att gå under först innan detta sker.”
Gatti avslutade med att slå fast att Boca Juniors supportrar var det bästa med fotbollen. Deras glädje och ovillkorliga stöd gjorde fotbollen extra fantastisk.
Här fanns också, precis intill intervjun med Gatti, ett matchreferat ifrån mötet mellan Huracán och Boca Juniors i ligaspelet som storklubben vann med 1-0. Rubriken löd; ”Boca visade hjärta” och syftade på det tuffa året som storklubben haft, men att de nu ändå visade upp lite kämpaglöd. 1984 var annars ett otroligt tungt år för föreningen.
***
Ett kortare reportage om de Olympiska Spelen – som skulle spelas i Los Angeles senare samma sommar – följde innan den sista fotbollsrelaterade tog plats. Här handlade det om Carlos Bilardo och det faktum att han plötsligt tagit ut Ricardo Bochini i landslagstruppen. Rubriken löd, kort och gott; ”Bochini i landslaget är en historia i sig.”
Bochini hade, som bekant, precis vunnit sin fjärde Copa Libertadores-titel och varit en av de bärande spelarna i Independiente. Med detta i bagaget var det kanske inte särskilt överraskande att förbundskaptenen Bilardo tog ut honom i landslaget.
”Supportrarna (till Independiente) brukar skoja om att vi har börjat tröttna på att vinna Copa Libertadores, men sanningen är den att varje titel är speciell. Varje pokal har sin egna smak.”
Faktum var dock att Bilardo och Bochini knappast hade haft någon glimrande relation och vid ett flertal gånger hade förbundskaptenen slagit fast att mittfältsstjärnan inte fans med i hans planer för landslaget. Av just den här anledningen var Bochini reserverad till att ansluta sig dit. I El Gráfico-artikeln sa han dessutom, rakt ut, att han inte tänkte komma till samlingen.
”Jag tänker inte åka till en samling där jag måste bevisa mig inför en person som inte gjort något annat än förstört mig med sina uttalanden.”
Framför allt var Bochini förbannad på förbundskaptenen assisterande, Carlos Pachamé, som vid ett tidigare tillfälle sagt att mittfältaren behövde en psykolog, vilket fick Bochini att härskna till. I slutändan pratade Bilardo och mittfältaren ut, vilket renderade i att Bochini också blev också uttagen i VM-truppen till världsmästerskapet i Mexiko 1986.
Slutet gott, allting gott.
enkoppmate.com 