Titthålsinblick i min El Gráfico-samling: Nummer 2102 – Cyklisten Fausto Coppi, taktikern Peucelle, innovatören Enrique Bol och aperitifen Amaro Monte Cudine

Under sommarmånaderna juni, juli och augusti är min tanke att vi ska ta och göra en liten inblick i min samling av El Gráfico-tidningar. I dagens artikel kommer nummer 2102 att behandlas. Detta nummer utgavs den 6 januari 1960.

Läs nummer 3103 här.
Läs nummer 1558 här.
Läs nummer 3221 här.
Läs nummer 2297 här.
Läs nummer 3843 här.
Läs nummer 3592 här.
Läs nummer 1599 här.
Läs nummer 2872 här.

***

På framsidan syntes en bild på San Lorenzos Raul Martina. Under bilden stod också texten; ”Raul Martina, den rutinerade pjäsen i mästarna 1959”.

***

På sida tre tas det upp att den italienska cyklisten Fausto Coppi hade omkommit. Den kände atleten hade dragit på sig malaria under ett besök i Burkina Faso. Dessvärre överlevde han inte sjukdomen utan omkom den 2 januari 1960, endast fyrtio år gammal.

Coppi vann Giro d’Italia fem gånger och Tour de France två. Han är vida känd som en av de främsta cyklisterna någonsin och fick smeknamnet Il Campionissimo (mästaren av mästarna).

***

Första fotbollsrelaterade artikeln handlade om Carlos Peucelle och dennes syn på fotbollen – och diverse taktiker. Detta är onekligen en väldigt intressant artikel som ger en viss djupdykning in i hur lagen formerade sig på 50 – och 60-talet.

Tidningen poängterade att Peucelle alltid hade varit en analytiker ända sedan han själv spelade och älskade att studera motståndet på djupet.

I artikeln tar Peucelle själv upp flera olika formationer, hur man bäst försvarar sig mot dem, och vilka förändringar som skedde inom världsfotbollen efter att den nya offsideregeln hade införts 1925.

Innan var tre försvarare (målvakten inkluderad) att vara bakom anfallaren för att inte var offside. 1925 ändrades emellertid regeln till hur den är idag (två försvarare, målvakten inkluderad).

***

Nästa uppslag handlade om en speciell herre vid namn Enrique Bol. Han hade nämligen fått sin verksamhet delvis ifrågasatt av El Gráfico, vilket renderade i att han själv tog personligen kontakt med tidningen.

Saken var den att Bol hade en speciell – och ganska annorlunda syn på fotbollen. Han såg den dels som en rent nödvändig fysisk träning, men han avfärdade andra ideal inom sporten som de ”organiserade klubbarna” körde på.

Tidningen El Gráfico beskrev honom enligt följande;

”Enrique Bol en enkel fotbollsherre som, enligt honom själv, ser fotbollen som en fysisk nödvändighet. Han är inte en rutinmänniska, utan en innovatör, en revolutionär som har knackat på många dörrar för att visa upp effektiviteten i de teorier som han lägger fram. Fram till idag har samtliga av dessa emellertid varit ett fiasko. Men lite har fiaskot någon betydelse för en herre som är redo att arbeta och offra sig för att vidmakthålla sina ideal. Hans dröm är att omvandla Potrero (gatufotbollen) till en fotbollsskola.”

Rubriken till artikeln löd; ”Vi behöver fotbollsspelare” och syftade till att Bols förening, i huvudstadsområdet Barracas, ville ha in nya atletisk fotbollsspelare som de kunde drilla till att bli bättre.

I artikeln gick Bol in i detalj kring hur han såg på fotbollen och hurdan han tyckte att den borde ha spelats. Han var, till exempel, inte särskilt förtjust i diverse spelsystem, utan ansåg i stället att system fanns till för att väga upp ett lag med lägre tekniska färdigheter.

”Jag är en fiende till systemen och en älskare av kreationen. Under träningarna måste en spelare använda sig av dribblingar och närmast missbruka det.”

Enligt El Gráfico ”lös Bols ansikte upp” så fort han började prata om fotbollen. Samtidigt menade han också på att tränarna inte fyllde någon funktion i Primera Division, utan enbart på ungdomsnivå när spelarna fortfarande var i ett lärostadiet. Senare ska varje enskild spelare vara sin egen tränare ute på planen enligt Bol.

Andemeningen i Bols hela filosofi, om fotbollen, bars upp av idealet att fotbollen skulle vara vacker, enkel och fri. De olika spelsystemen satte enbart begränsningar på spelarna och hjälpte inte alls till att utveckla dem.

”Varje enskild spelare måste skapa målchanser utefter sin egen skicklighet. Elva spelare som alla kan skapa egna målsituationer kommer att bli ostoppbara.”

Bol menade också på att han kände väl till samtliga formationer som hade skapats genom åren, men att hans sätt ändå var det klart bästa. ”Jag är flera år före alla andra” slog han fast.

Själv berättade han att hans inledande steg, inom fotbollsvärlden, hade tagits på gatorna där han bodde. Därefter spelade han ett tag för San Telmo, men efter en mindre bra insats i målet bestämde han sig för att lämna skutan.

”De sa att jag hade gjort en tveksam match. Tveksam vadå? Är inte en spelare tillåten att göra en dålig match? Det var den sista gången som jag representerade en klubb associerad med det argentinska fotbollsförbundet.”

Bol bröt sig loss och bestämde sig för att hans tankar och idéer inte passade in i den vanliga – och organiserade fotbollen i landet. I de större klubbarna fanns ändå bara tränare som ändå inte kunde lära ut någonting vettigt.

”Efter min episod med San Telmo började jag spela för mindre klubbar i området där jag bodde. Härifrån föddes min idé om att använda min egen erfarenhet för att hjälpa andra. Jag vet inte exakt hur, men på något sätt ska det gå. Majoriteten av tränarna i de andra klubbarna är inte kapabla till att lära ut någonting, utan är där enbart p.g.a. sitt namn.”

Vid ett flertal gånger försökte Bol att få till stånd att en av klubbarna, i området Barracas, där han verkade skulle inkluderas i förbundets officiella ligor. Dessvärre fick han kalla handen vid varje tillfälle, vilket i sin tur bara eldade på hans egen syn om att alla ville tysta ner honom och hans idéer.

”Men jag ser mig inte som besegrad. Jag kommer att försöka igen och den här gången på ett annorlunda sätt.”

Jag har försökt att hitta mer information kring Bol efter att ha läst den här artikeln, men har inte kunnat hitta något. Man är ju onekligen lite spänd på att se ifall han lyckades med att skapa en fotbollsskola för de gatuspelande talangerna.

***

Vi bläddrar förbi lite tyngdlyftning, men noterar kort att Nazih Kerbage hade lyft en herrans massa tunga vikter. Vi lägger också märke till en reklamannons för cyklar av märket ”Orleans”.

Lite cykling fångar inte heller vår uppmärksamhet, men däremot ett uppslag om de spelarna som vunnit priset ”dos botellas de Amaro Monte Cudine”.

Det handlade om lite mer än ett dussintal spelare som, under säsongens gång (1959), fått ta emot detta pris vilket var två flaskor med aperitifen Amaro Monte Cudine. Bland spelarna återfanns bland annat José Sanfilippo, Norberto Boggio, Omar Corbatta och Héctor Facundo.

Lite simning och långdistanslöpning följde därefter i tidningen. Även lite golf och reklam för brylkräm. Vi bläddrar även förbi lite motorsport och reklam för mopeder.

***

Nästa fotbollsrelaterade artikel handlade om Argentinos Juniors nummer fem – en herre vid namn Héctor César Pederzoli som var en säregen filur.

Han hade fötts i huvudstaden redan 1933, börjat spela fotboll för Atlantas pojklag innan han flyttade vidare til Argentinos Juniors – som på den här tiden spelade i tredjedivisionen – och blev en av ligans främsta spelare. Flera storklubbar var intresserad av hans namnteckning, men Argentinos satte ett så pass högt pris att de lyckades skrämma bort de flesta.

Över några glasflaskor med Coca Cola samtalade Pederzoli med El Gráficos utsände och menade, bland annat, på att bara för att man var försvarare behövde man inte alltid spela defensivt.

”När jag var yngre spelade jag som åtta och älskade att gå mot målet. Därför kan jag, än idag, känna känslan, när jag ser ett läge dyka upp, ifrån den här tiden och gå på avslut.”

Hans bror var sedan den som gjorde om Pederzoli till femma och det var i den här rollen som han började att blomstra för Argentinos pojklag redan 1942. Tolv år senare hade han hjälpt klubben tillbaka till Primera Division.

Själv menade Pederzoli på att han förstod fotbollen på ett bättre sätt som försvarare än som åtta (på den tiden anfallare).

”Enligt mig måste nyckelspelarna – både defensivt och offensivt – spela lössläppt och fritt för att kunna låta inspirationen flöda.”

Han lyfte också fram River Plate som ett av de bästa lagen han sett under La Máquina-eran.

”Denna fantastiska anfallskedja med Néstor Rossi bakom bjöd på glädje, tillfredsställelse, vetenskap, spektakel och skicklighet. Jag saknar egentligen ord för att kunna beskriva dem rättvist. Néstor (Rossi) är en god vän och, enligt mig, den bästa spelaren på sin position. Jag har förgäves försökt att efterlikna honom. Jag är, helt klart, hans största supporter.”

Reportern frågade lite försynt varför inte fler spelare spelade som Rossi ifall hans spelstil nu var så pass vägvinnande.

”Jag har svaret. Det har mycket att göra med spelarens personlighet och hurdan hans tränare är. Tränaren måste låta spelaren få en frihet att blomstra på egen hand. Inte hänga krav – och måsten på deras axlar.”

Pederzoli pratade också litegrann om när han fick spela ännu längre ner i planen mot River Plate och då på grund av att han skulle hålla ett vakande öka på Norberto Menéndez.

”En sådan spelare kan man inte släppa, då blir det fiasko direkt. Jag lyckades täcka upp bra och fördela bollar ut på kanterna. Sen tryckte jag till honom några gånger, men varje gång utan något ont blod.”

Avslutningsvis poängterade Pederzoli att han gärna stannade i Argentinos Juniors om det inte var så att ett mer lukrativt anbud fanns på bordet. Då kunde han tänka sig en flytt, även om han trivdes föredömligt i ”el Bicho”.

***

Den avslutande fotbollsrelaterade artikeln var en krönika där skribenten tog upp problematiken kring nedgången – i kvalité – vad det gällde den argentinska fotbollen.

När man läser artikeln är det tydligt att fiaskot under världsmästerskapet i Sverige, 1958, sannerligen hade tagit ut sin rätt. Ett och ett halvt år senare satt såren alltjämt fortfarande djupt hos argentinarna och många ifrågasatte sig själv – och sin fotboll.

Artikeln resonerade vidare kring att fotbollsklubbarna i landet inte kunde gömma sig enbart bakom att resultaten var tillfredsställande, utan också hur det såg ut rent spelmässigt. Hade någon förbättring skett i spelet? Detta var nämligen minst lika viktigt.

Samtidigt menade krönikören på att det handlade om att bygga upp den argentinska identiteten igen och inte snegla allt för mycket på Europa.

”Vi måste återvända till vårt sätt (att spela fotboll på), måste titta framåt för att se vad som skett i vårt land och inom vår fotboll. Detta är viktigare än att studera andra länder och hur de spelar fotboll där. Vi är kreatörer, inte imitatörer inom fotbollen, och vi måste visa detta nere på planen genom att återvända till fotbollens original – det ursprungliga.”

Tidningen tog också upp ”fiaskot i Guayaquil” som nyligen hade stått värd för Copa América 1959. Argentina kom tvåa, bakom segrarna Uruguay, men detta ansågs ändå som ett stort fiasko. Med endast fem deltagare var allt annat än seger förkastligt.

Det skulle nu vara tre månaders uppehåll inom den inhemska ligan och detta tyckte El Gráfico var ett utmärkt tillfälle för att styra om kursen till en bättre sådan för landets fotboll.

Man menade också att detta inte skulle fungera ifall alla körde sitt eget race. Det krävdes nämligen handlingskraft, ifrån samtliga inblandade, för att ta den argentinska fotbollen framåt.