José ”Perico” Pérez. En straffsparksspecialist utan dess like som spelade för såväl River Plate som Independiente. Med de sistnämnda vann dessutom José Perico Pérez Copa Libertadores 1975.
Om det finns någon målvakt, inom den argentinska fotbollshistorien, som vet hur en straffspark ska räddas är det förmodligen José ”Perico” Pérez. Under sin aktiva spelarkarriär gjorde han sig nämligen känd som en notorisk straffräddare. På lite drygt 330 ligamatcher räddade Pérez tjugoen stycken straffar. Själv menar han dock att det inte finns någon hemlighet för att rädda en elvametersspark.
”Enligt min åsikt finns det inte någon speciell metod för att rädda en straffspark. Det har mer med intuition än något annat att göra. Det som jag alltid brukade göra var att studera straffläggaren, hur han positionerade sig och hur han sprang fram mot bollen. Det hjälpte mig också att läsa på om straffskyttarna inför matcherna. Även om det inte alls fanns samma mediabevakning på den här tiden, som det gör idag, brukade ändå en match visas på TV, per omgång, så den kunde man analysera. Dessutom brukade jag läsa matchreferaten där de beskrev hur straffarna hade skjutits och åt vilket håll. Såklart var man alltid tvungen att ta med i beaktning vad resultatet var när straffen skulle slås. Det är stor skillnad på hur straffläggaren kommer att agera om det står 3-0 eller 1-0. I det sistnämnda fallet lär han gå mer på säkerhet.”
José Pérez föddes i området Barracas, i Buenos Aires, och han inledde sin karriär med storklubben River Plate. När Pérez befann sig i ungdomslandslaget spelade fortfarande storklubbens ikoniska målvakt, Amadeo Carrizo, i River Plate och han skulle komma att ha en stor inverkan på den unge målvaktens framtida karriär.
”Om det fanns en föregångare – och en målvakt som var före sin tid, och som dessutom var bra med fötterna, var det utan tvekan Amadeo Carrizo. Enligt mig har det aldrig funnits – och kommer heller aldrig att finnas någon som honom. Han var ett fenomen som jag hade turen att få lära känna. Detta var när jag befann mig i ungdomslaget och han var på sluttampen av sin karriär. Gentemot honom är jag skyldig honom mitt smeknamn. Det var nämligen Amadeo som sa; ‘säg aldrig mer att du heter José Pérez. Säg Perico Pérez i stället’ och därefter fastnade det här smeknamnet för alltid. Han var en fantastisk människa, väldigt generös, och som aldrig pekade ut ens misstag utan i stället berättade hur jag kunde göra saker på ett bättre sätt. När jag återvände, om dagarna, till familjehemmet stod jag och sköt mot väggen därhemma och försökte efterlikna – och spela som Amadeo Carrizo.”
Lustigt nog kom Perico Pérez debut, i Rivers A-lag, lite av en slump. Inför ett möte med Platense, på bortaplan, fick den unge målvakten reda på att han skulle få sitta på bänken. När sedan förstemålvakten Hugo Carballo skadade sig, under slutskedet av den första halvleken, fick Perico Pérez hoppa in och göra sin debut.
”Saken var den att jag inte ens hade hunnit knyta skorna (skratt). Någonstans tror jag ändå att detta är det optimala sättet att få göra sin debut på för samtliga fotbollsspelare. Detta eftersom du inte hinner att känna varken oro – eller någon som helst press.”
Under inledningen på 70-talet vaktade sedan Perico Pérez målet för River Plate. Parallellt stod, under de här åren, Rubén Sánchez för Boca Juniors. De här båda hann dock aldrig riktigt bygga upp någon rivalitet mellan varandra som såväl deras föregångare i målet – och senare efterträddade åstadkom. Tiden med Périco Pérez och Rubén Sánchez mellan stolparna kilades nämligen in mellan epokerna då Amadeo Carrizo och Antonio Roma vaktade de respektive storklubbarna före dem, och därefter kom duellen mellan Ubaldo Fillol och Hugo Gatti. Ironiskt nog skulle också Fillol komma att bli Perico Pérez baneman.
”Rivaliteten mellan de här båda lagen kommer aldrig att förändras. Supportrarna är en stor del i detta. I mitt fall bodde jag dessutom i Barracas som är ett område där majoriteten av invånarna håller på Boca. Jag var faktiskt högst involverade i ett Superclásico som gick till historien. Det var det derbyt som vi vann, på Vélez hemmaplan, med 5-4 1972. Med ett så pass svängande resultat att det nästan verkar som en saga när man minns tillbaka på det. Vi ledde med 2-0 och jag räddade dessutom en straff ifrån (Rubén) Suñé. En kort stund senare låg vi plötsligt under med 4-2, men i slutändan vann vi ändå efter ett sent mål av Carlos Morete.”
1973 stod Perico Pérez för en bedrift som kanske mer än något annat fastnade i folks minnen – och medvetande. I ett möte med ett suveränt och dittills obesegrat Huracán – de skulle sedermera vinna ligan – tog sig River an sina motståndare på Estadio Monumentals gräsmatta.
”Allt som hände den här dagen ökade i betydelse p.g.a. vilka vi mötte och vem som slog deras straffsparkar. Detta var nämligen ingen mindre än Miguel Ángel Brindisi. Jag hade studerat honom och visste om att han brukade lägga sina straffsparkar till höger om målvakten. Den första elvameterssparken, i den här matchen, kom precis innan halvtidsvilan och slogs också åt det hållet, varpå jag räddade. När det sedan återstod femton minuter av matchen gav Oscar ”Pinino” Más oss ledningen och därefter fick Huracán ytterligare en straff. När jag började att förbereda mig märkte jag att det såg ut som att Roque Avallay skulle slå straffen i stället, men plötsligt hörde jag Brindisi säga att han ändå ville ta den. Då resonerade jag med mig själv att han säkerligen skulle slå den åt samma håll som den första. Mycket riktigt gjorde han också detta och jag räddade ännu en gång. Det som jag minns starkast ifrån den här matchen var att när jag kom ner i omklädningsrummet, efter att supportrarna burit fram mig på sina axlar, träffade jag på min pappa som annars aldrig brukade gå på matcherna.”
Under matcherna som följde var det som att Perico Pérez befann sig i ett flow som aldrig verkade vilja ta slut. Han räddade straffar på löpande band ifrån några av seriens annars stensäkra straffskyttar – däribland Ferros Gerónimo Saccardi.
Allt tydde på att Perico Pérez stod på toppen av sin karriär. Han presterade fantastiskt för sitt River Plate och supportrarna älskade honom. Snart skulle dock allting ställas på sin spets. Senare under 1973 värvade nämligen storklubben in den lovande målvakten Ubaldo Fillol ifrån Racing och plötsligt hade River två målvakter som båda ville vara förstemålvakter.
Sakta men säkert blev det uppenbart att River tänkte satsa på den yngre – och talangfulle Fillol samtidigt som Perico Pérez berövades på sin plats som lagets förstemålvakt. Relationen mellan de båda målvakterna var inte heller den bästa. I Fillols självbiografi beskrev han relationen med Perico Pérez som den mest ansträngda, med en annan målvakt, som han hade haft under hela sin karriär. Gissningsvis kände sig inte Perico Pérez särskilt tillfreds med det unga nytillskottets ankomst. I detta återfanns säkerligen förklaringen till Pérez kyliga mottagande av Fillol.
Hursomhelst valde Rivers kommande huvudtränare Ángel Labruna att sätta stopp för schismen mellan de båda målvakterna. Han gjorde nämligen omgående tydligt klart att Fillol skulle vara Rivers förstemålvakt och skeppade i stället i väg Perico Pérez till Independiente.
Detta skulle i sin tur visa sig bli ett ganska lyckat klubbyte eftersom målvakten fick vara med när Independiente bärgade sin fjärde raka Copa Libertadores-titel 1975. Perico Pérez spelade en avgörande roll i bärgandet av pokalen och stod bland annat i de båda finalmötena med det chilenska laget Unión Española.
”1973 köpte River in Fillol och jag förstod omgående att förr eller senare skulle jag bli tvungen att lämna. Under sommaren 1975 började jag därför att föra samtal med Independiente och ganska omgående nådde vi en överenskommelse. Jag hade nästan precis anlänt när vi genomförde den där omtalade resan till Asien där vi spelade i en gul matchtröja. Det var verkligen ett lag byggt på riktigt män med en fantastiskt stor talang i laget i form av (Ricardo) Bochini. Han hade en enorm förmåga att sätta våra anfallare i perfekta lägen. Jag fick glädjen att vinna Copa Libertadores den här säsongen, vilket var Independientes fjärde raka.”
Efter den korta, men framgångsrika perioden tillsammans med Independiente valde Perico Pérez att gå till Unión, i Santa Fe, där han fick glädjen att uppleva nya derbyn. Efter en säsong i Unión återvände målvakten till Buenos Aires och spelade en säsong för Platense där han var med om att hjälpa laget att undvika nedflyttning.
Nu var vi framme vid slutet av 70-talet och Perico Pérez började känna sig nöjd med fotbollskarriären. Dock dök ett erbjudande upp som han inte klarade av att tacka nej till.
”1980 hade jag egentligen redan lagt av, men Alcides Silveyra övertygade mig om att gå till Chacarita Juniors som spelade i andradivisionen (dåvarande Primera B). Det gick inte alls bra för oss och eftersom jag var skadad, under slutskedet av säsongen, tog jag över rollen som tränare. Dessvärre åkte vi ner till Primera C. Jag har alltid tyckt om fotbollen, i största allmänhet, och därför gick jag, efter spelarkarriären, också tränarutbildningen. Jag fick ett erbjudande om att ta över Talleres de Remedios de Escalada och omgående gick vi upp ifrån Primera C. Men därefter ville jag inte vara tränare något mer.”
I stället avlägsnade sig Perico Pérez ifrån fotbollsvärlden. Han investerade i diverse kabelkanaler, under 90-talet, som sedan visade sig bli enormt lönsamma. Den forne målvakten investerade också i fastigheter och diverse företag, vilka han senare sålda av för bra avkastning.
Perico Pérez lämnade, förutom sina fina straffräddningar, också ett annat avtryck inom den argentinska fotbollen. Under flera år var han, parallellt med fotbollskarriären, också generalsekreterare för spelarfacket i Argentina. Han kämpade hårt för att fotbollsspelarna skulle få bättre villkor och Perico Pérez var en av de drivande personerna bakom den stora spelarstrejken 1975.
José Perico Pérez var en otroligt kompetent målvakt som har hamnat lite i skymundan, bakom andra skickliga målvakter, i Argentina genom åren.
Nämn någon av Amadeo Carrizo, Antonio Roma, Hugo Gatti eller Ubaldo Fillol och de flesta vet vem du pratar om. Desto färre känner emellertid till Perico Pérez och även om han inte var på samma nivå som de fyra jag nämnde här ovan, var han ändå en otroligt skicklig målvakt som nådde stjärnstatus tack vare sina fina straffräddningar.
enkoppmate.com 