Marcelo Espina. När han hoppade in mot Chile den 16 november 1994 blev han den förste spelaren, i det argentinska landslaget, att bära tröja nummer tio efter Diego Armando Maradona. Därutöver hade Marcelo Espina en händelserik karriär som tog honom ifrån Platense, via Mexiko, över Anderna och till den chilenska storklubben Colo Colo där han vann karriärens samtliga fem pokaler.
Han är förmodligen inte den spelaren som flest personer minns inom den argentinska fotbollshistorien, men det skulle vara direkt felaktigt att inte tillskriva Marcelo Espina en plats i densamma. Han föddes och växte upp i området Florida, i Buenos Aires, och spenderade dagarna som liten grabb på gatorna kickandes på en boll. Sina första steg inom den organiserade fotbollen togs i den lokala föreningen Los Andes.
”Därefter kom jag in i River Plates ungdomsakademi. På den här tiden var jag medlem i föreningen och ibland gick jag också på matcherna. En dag stod jag och sköt på väggarna till arenan när Osvaldo Diez kom och frågade om jag inte skulle provspela för klubben. Därför skulle man absolut kunna säga att alltihop var delvis av en slump. Jag spenderade därefter tre år i klubben och lyckades dessutom att få ta en bild tillsammans med min stora idol – som var Jota Jota López.”
Anledningen till att Espina valde att lämna River Plate berodde på ett gräl med tränaren redan efter tre minuters spel i en match.
”Jag gjorde en gest med armen och blev utbytt. Jag gick av, kastade tröjan och kom aldrig tillbaka igen (skratt). På måndagen därefter träffade jag Adolfo Pedernera, som var koordinator i ungdomsakademin, och han sa vad han tänkte, men jag hade redan bestämt mig för att lämna klubben. Min pappa väntade i bilen och när jag såg honom sa jag; ’vi drar till Platense.”
Espinas pappa var själv en f.d. fotbollsspelare och arbetade därefter, bland annat, med ungdomslaget i just Platense. Sonen var nu visserligen bara 12 år gammal, men bytet till den betydligt mindre föreningen Platense var ett steg i karriären som skulle påverka Espinas framtid. Det var i den här klubben som han slog igenom ordentligt och kom att bli något av en ikon under stora delar av 80-talet. Debuten kom 1983 och under de nästkommande sex åren tillhörde Espina Platense. Han skulle sedan återkomma även för en kortare sejour under 90-talet.
Den lilla föreningen var, precis som nu, vana vid att slåss för sin överlevnad i Primera Division, men under Espinas tid i klubben fick han vara med om flera ljusa säsonger. Faktum är att under de här åren var Platense oftare med i toppen, än slogs i botten av tabellen.
”Det fanns flera säsonger då vi verkligen utmanade på allvar. Till exempel under tränaren Rezza där vi var serieledare under nästan hela säsongen. Sedan blev det uppehåll p.g.a. världsmästerskapet 1994 och när ligan återstartade därefter återstod bara fyra omgångar. (Claudio) Spontón lämnade och vi slutade på en sjätteplats.”
Mellan sin första – och andra epok tillsammans med Platense hann Espina med en snabb visit till den mexikanska ligan där han representerade såväl Irapuato som Atlante. Den förstnämnda klubbadressen blev ingen vidare upplevelse för mittfältaren, men hos Atlante gick det betydligt bättre.
”Första året (i Mexiko) i Irapuato var en katastrof, med det andra, med Atlante, var fantastiskt. Jag fick tillhöra ett lag med underbara spelare som nästan alla är aktiva inom fotbollen än idag. Däribland återfanns el Piojo Herrera, Rubén Romano och Luis Miguel Salvador – den sistnämnde är idag president för Monterrey i Mexiko. Dessutom hade jag glädjen att få ha en genialisk tränare i form av (Ricardo) La Volpe.”
Under inledningen på fotbollskarriären utbildade sig Espina även till fysioterapeut, vilket han har berättat hjälpte honom under karriärens gång. Efter åren i Mexiko blev det ett kortare stopp i Lanús innan mittfältaren var tillbaka i Platense igen. Hos den vinröda klubben fick han nämligen knappt spela under huvudtränaren Miguel Ángel Russo.
”Han spelade mig aldrig. Jag tror bara att jag gjorde sju matcher. Därefter var jag mest utanför och fick spela med reservlaget. Han (Russo) förklarade aldrig varför han inte valde att spela mig och jag frågade heller aldrig.”
I stället bad Espina om att få lämna Lanús och i stället återvända till Platense. Visserligen skulle han tjäna 30% mindre än vad han gjort i Lanús, men det spelade mindre roll. Allt Espina ville var att få känna sig uppskattad igen och, framför allt, spela matcher.
”Jag sa till Russo att det inte fungerade. Att jag var tvungen att vänta på att någon av spelarna, som gick före på min position, först skulle få en hjärtinfarkt för att jag skulle få speltid. Det fungerande liksom inte. Jag tjänade visserligen mindre i Platense, men samtliga av mina beslut inom fotbollen, bortsett ifrån när jag gick till Mexiko, hade alla att göra mest med det sportsliga och mindre med det ekonomiska. Det visade sig också att beslutet att gå till Mexiko hade varit felaktigt. Därefter var alltid min prioritering att ta beslut sett ur ett sportsligt perspektiv.”
Återkomsten till Platense blev lyckad för Espinas vidkommande. Laget genomförde, som tidigare nämnts, en fin säsong där de höll på att vinna ligan 1994, men slutade till sist på en sjätteplats. På ett personligt plan blev det också ett lyckat byte för Espina som delade skytteligasegern med en ung Hernán Crespo på elva gjorda mål.
Mittfältarens prestationer gjorde också att han plötsligt – och överraskande nog blev uttagen i det argentinska landslaget. Efter uttåget ur världsmästerskapet i USA 1994, ersatte Daniel Passarella Alfio Basile som förbundskapten. Han valde att ta ut Espina till en träningsmatch mot Chile samma höst.
”Om jag ska vara helt ärlig förstod jag nog inte riktigt dimensionen kring vad jag upplevde i den stunden. Den första uttagningen upplevde jag framför Tv:n tillsammans med mina föräldrar. Vi slog på Telefé och jag minns att vi sa; ’nu ska han ta ut truppen, låt oss se vilka han tar ut’. Plötsligt dök mitt namn upp mitt bland de uttagna. Det hade jag verkligen inte förväntat mig. Därefter började telefonen att ringa som en galning (skratt).”
Det komiska i alltihop var att Espina inte såg på sig själv som någon stor stjärna och räknade inte alls med att spela någon vidare stor roll i landslaget. Därför blev han extremt överraskad när han, dagen innan mötet med Chile, fick reda på att han skulle starta och få bära kaptensbindeln. Som om det inte var nog med detta skull han dessutom få iklä sig tröja nummer tio – i Maradonas frånvaro – och därmed blev han den förste att bära denna matchtröja efter just Diego i landslaget.
”När Passarella sa; ’och kaptenen i matchen kommer Marcelo att vara’, trodde jag inte att det var sant. Det tog lång tid innan jag fattade det. Därutöver spelade jag sedan bra och gjorde dessutom ett mål i matchen. Den här uttagningen förändrade mitt liv då såväl Colo Colo – som Universidad de Chile började att följa mig efter detta. Några månader senare köpte också Colo Colo mig.”
Att en spelare ifrån Platense skulle bli uttagen till landslaget idag är en utopi. Att någon blev det på 90-talet var nästan en lika stor sensation. Ganska snart skulle Espina få glädjen att ta ett nytt – och stort steg i karriären när han kritade på ett kontrakt med den chilenska storklubben Colo Colo.
Här kom han att spendera sammanlagt sju år – utspritt över två sejourer – och vann karriärens enda titlar. Hos Colo Colo bärgade nämligen Espina fem pokaler – fyra i ligaspelet och en i cupsammanhang. Dessutom var han lagkapten under ett flertal säsonger och utvecklades snabbt till en profilerad spelare i landets inhemska liga.
”Jag saknar att bo i Santiago. Allt är mycket mindre, bekvämare, säkrare, renare och fungerar bättre än i Argentina. Det finns en respekt som inte finns här. När du går över gatan i Chile stannar bilarna för dig och du blir insläppt i rondellen. I Argentina stannar de inte ens för dig när du promenerar i ditt eget område. Det är som att vi bor i en djungel.”
1996 vann Colo Colo såväl ligan – som den inhemska cupen med Espina i startelvan. Det blev ytterligare ligaguld 1997, 1998 och 2002. Mellan sejourerna med den chilenska storklubben hann mittfältaren också med två säsonger i spanska Racing de Santander.
Med det argentinska landslaget spelade Espina femton landskamper och var Argentinas lagkapten vid såväl Copa América 1995 som King Fadh Cup (en föregångare till Confederations Cup) samma år.
Under perioderna med Colo Colo gjorde Espina åtskilliga mål, men ett av dessa kom att bli betydligt mer minnesvärt än något annat och det var främst för firandet i sig. Storklubben hade precis vunnit ligan och när de ställdes mot ärkerivalen Universidad de Chile, i semifinalen av den inhemska cupen, behövde de vinna returen med minst två mål. Efter att Espina gjort det förlösande 2-0-målet sprang han ut till ena hörnflaggan och lyfte upp denna för att fira målet.
”Det var något som bara skedde i stundens hetta och än idag påminner supportrarna mig om detta. Det här målet har fastnat i folks minnen. Det finns t.o.m. ditmålat på en mur i anslutning till Colo Colos hemmaplan. Bland massa andra karikatyrer återfinns mitt firande med hörnflaggan.”
2004 valde Espina att lägga skorna på hyllan och avsluta sin karriär. Därefter har han tränat klubbar i såväl Chile som hemma i Argentina, men efter att ha fått sparken ifrån Platense – enligt honom själv orättvist – tröttnade han till sist på det hela. Därefter har den forne mittfältaren engagerat sig inom journalistiken och jobbar numera på ESPN i Argentina.
Under sin långa karriär hann Marcelo Espina med att bli en ikon tillsammans med Platense och vann fem titlar med den chilenska storklubben Colo Colo. Dessutom fick han chansen i det argentinska landslaget och var den spelaren som först bar tröja nummer tio efter Diego Maradona. Bara det i sig gör att fler borde minnas vem Marcelo Espina var som fotbollsspelare.
enkoppmate.com 