1948: När engelska domare tog över den argentinska ligan

1948. Under slutet av 40-talet tog den argentinska ligan in engelska domare för att försöka få ordning på landets inhemska fotboll. Man kan definitivt prata om att britterna tog över denna yrkeskår under ett helt decennium.

Det skulle egentligen vara fel att tillskriva 1948 som det året då det historiska skedde. Saker och ting hade nämligen varit på gång ett tag att införa engelska domare inom den argentinska klubblagsfotbollen. Redan 1937 hade en herre vid namn Isaac Caswell gjort resan över Atlanten och ankommit till Argentina för att döma i landets inhemska fotbollsliga. Han reste visserligen hem ganska snabbt när Världskriget bröt ut, men Caswell hade sått ett frö som snart skulle komma att växa.

Anledningen till den här något udda handlingen, att kontraktera engelska domare till den argentinska ligan, var mångbottnad. Egentligen hade detta varit ett växande problem redan ifrån det ögonblicket då fotbollen blev professionell i landet 1931. De inhemska domarna hade en stark tendens att favoriserar storklubbarna och dessutom fanns det ett utbrett mutande av rättsskiparna. Lägg därtill att de argentinska domarna hade svårt vidmakthålla disciplinen i matcherna. Med allt detta i åtanken fanns det fog för förbundet att leta efter andra alternativ.

Caswell hade varit ett första test och hans insatser hade hyllats unisont. Så här löd t.ex. ett av dessa omdömen;

”Hans insats gav ett väldigt positivt intryck. Han applicerade reglementet och utdömde för förseelserna med en ovanlig rigurösitet som man inte ser hos de inhemska domarna.”

När Caswell åkte hem fortsatte de tveksamma domarinsatserna att skörda offer. I ett möte mellan Newell’s Old Boys och San Lorenzo var det snubblande nära att ilskna hemmasupportrar hade lynchat huvudomaren Osvaldo Cossio efter en bedrövlig insats.

Det skulle dock dröja ytterligare lite drygt tio år innan projektet, att ta över ännu fler engelska domare, sattes i bruk. 1947 reste en f.d. Newell’s Old Boys-spelare vid namn Manuel Paulino González över till England för att ta med sig ett antal engelska domare över Atlanten. Han hade fått uppdraget av det argentinska domarförbundet och komiskt nog tog han dessutom, förutom åtta domare, också med sig tre skottska fotbollsspelare till Newell’s Old Boys.

Under mitten av april månad 1948 inleddes den argentinska ligan och en av nymodigheterna var såklart de engelska domarna. En herre vid namn Lionel Gibbs hade redan smygstartat genom att döma mötet mellan Estudiantes och River Plate, på La Bombonera, i en cup som hade det passande namnet Copa Británica den 4 april. Två vecka senare drog ligasäsongen i gång igen – sexton lag med åtta matcher i premiäromgången där samtliga dömdes av engelska domare. Följande rättsskipare styrde i premiäromgången 1948; David Gregory, Aubrey White, Lionel Gibbs, John Cox, James Provan, Harry Hartles, Charles Dean och William Brown.

De nyrekryterade domarna gjorde omgående succé. Gibbs fick stående ovationer efter mötet mellan Huracán och Boca Juniors och i drabbningen mellan Tigre och San Lorenzo ställlde sig spelarna i ett ång led, efteråt, för att lyckönska domaren Charles Dean. Det noterbara ifrån den sistnämnda matchen var att Tigre vann med klara 4-0, men ändå var båda lagens spelare unisont nöjda med domarens insats.

Vad gjorde då de utländska domarna som renderade i alla dessa hyllningar? Först och främst var de inte mutbara. Därutöver hade de inga preferenser vad det gällde de olika lagen. De engelska domarna gjorde inte skillnad på storklubbarna och de mindre lagen i serien. Bedömning blev därigenom mer rättvis och inget lag favoriserades.

Därutöver vågade de att ta svåra – och korrekta beslut som de inhemska domarna viftade bort. Bara under säsongen 1948 dömde de engelska domarna nästan dubbelt så många straffar som säsongerna dessförinnan. Under 1946 hade de argentinska domarna dömt sammanlagt 62 straffar på 240 matcher i ligaspelet. Året efter var den siffran nere på 56 innan de engelska domarna anlände 1948. Denna säsong utdömdes sedan 100 straffar och året efter 133 stycken.

Den mer rättvisa bedömningen – och det faktum att storklubbarna inte längre favoriserades renderade i att mindre klubbar nådde starka placeringar under åren som följde. 1948 syntes kanske inte någon jättestor skillnad när Independiente vann ligaguldet och River Plate kom tvåa. Året därefter nådde däremot den lilla klubben Platense en meriterande andraplats och två år senare var Banfield snubblande nära att vinna sin första ligatitel någonsin.

Introduktionen av engelska domare hade också skapat en förklarlig slitning mellan dessa och de argentinska motsvarigheterna. På den här tiden tjänade nämligen en argentinsk rättsskipare 200 pesos – de engelska däremot hade blivit lockade med en lön som var över fem gånger så stor.

Efter succéåret 1948 introducerades ännu fler engelska domaren året efter. Richard Maddison, Arthur Berry, William Crawford och Charles McKenna anslöt sig till den argentinska fotbollen. Den här säsongen såg också ytterligare en nymodighet, inom den argentinska klubblagsfotbollen, dagens ljus. För första gången någonsin började lagens spelare att bära nummer på sina tröjor. Detta för att domarna lättare skulle kunna särskilja dem.

Den här säsongen vann Racing Club sin första ligatitel sedan professionalismens intåg. Ett guld som skulle bli det första av tre i rad under de nästkommande åren. Som en motpol till detta – och ytterligare ett bevis på att de engelska domarna inte favoriserade storklubbarna – var att Boca Juniors var snubblande nära att åka ur och undvek nedflyttningen i de avslutande omgångarna.

1950 anlöt ytterligare engelska domaren och en av dessa skulle bli den som dömde flest ligamatcher, i Argentina, av samtliga engelsmän. Bertley Cross skulle komma att döma imponerande 221 matcher mellan 1950 och 1957. Han anlände tillsammans med Ernest Wilbraham, John Meade, Robert Aldridge, John Muller, William Barker och Thomas Hockney. Totalt dömde trettiotre olika engelska domare i den argentinska ligan mellan åren 1948 och 1958. Det här året blev Harry Davies den sista engelsmannen att lämna Argentina och resa hem till England igen.

Var han då den siste engelsmannen att döma i Argentina? Nej faktiskt inte. 1961 återvände nämligen Robert Turner för en andra sejour inom landets fotboll och han skulle döma i Argentina ända fram till 1964.

De engelska domarna tog, till stora delar, över den argentinska klubblagsfotbollen under ett helt decennium. Domarna mattades av med åren, men mellan 1948 och 1958 hade den argentinska ligan – varenda säsong – ett flertal engelska domare representerade.

Deras närvaro höjde statusen på domaryrket i Argentina. Den återgav också respekten som tidigare hade gått förlorad med de inhemska domarna.

Sedan Turner lämnade 1964 har inte den argentinska ligan haft några engelska inslag på domarsidan igen. I stället har landets egna rättsskipare blivit successivt bättre och flera av de har också dömt diverse världsmästerskap genom åren. Jag skulle nog vilja påstå att de engelska domarna har haft ett finger med i de här bedrifterna.