1980. Det sägs att detta var det största som någonsin hade hänt staden Junín och då ska man komma ihåg att en viss Evita Perón föddes i staden. Men en ljummen novembereftermiddag för över 40 år sedan förvandlades Junín till en infernalisk fest som aldrig någonsin ville ta slut.
Kvällen innan den 8 november samlades ett gäng unga elever för att genomföra en examen på skolan ”Escuela Comercial” i Junín. Såväl läraren – som eleverna hade svårt att koncentrerade sig på provet den här aftonen. Tankarna fanns, även hos dem, på annat håll. Staden pulserade nämligen inför det stora avgörandet dagen efter. In genom fönsterspringan hördes ljudet ifrån gatumusikanterna som spelat under hela veckan som lett fram till matchen. ”Det var karnevalstämning” som Hans Cavalli-Björkman skulle ha sagt och alla invånare visste varför.
Läraren den här kvällen minns spänningen som rådde i klassrummet den här aftonen.
”Jag vet faktiskt inte riktigt hur vi kunde genomföra provet den här kvällen eftersom vi alla var som galna över den stundande matchen. Dessutom hördes gatumusikanterna genom fönstret och det var onekligen svårt att koncentrera sig.”
Men det som fångade lärarens uppmärksamhet allra mest var något helt annat. När han klev in genom dörren till klassrummet satt samtliga elever med en liten grön mössa på huvudet. Helt i enlighet med Sarmientos färger.
”Det var helt fantastiskt att de allihop satt med gröna små mössor på huvudet när jag klev in i klassrummet. Några hade dessutom gröna flaggor utlagda på bänkarna. Jag var såklart tvungen att ge de tillåtelse till att bära mössorna i klassrummet under provet. Eleverna sa att detta skulle ge dem tur.”
Dagen efter – den 8 november – skulle Sarmiento ta sig an Chacarita Juniors, i en avgörande match, där Junínklubben vid seger skulle ta klivet upp till Primera Division för första gången någonsin i deras historia.
Förtroendet ifrån supportrarna hade dock varit i botten inför säsongen. År – och säsonger av misär hade satt sina spår i de trogna Sarmiento-anhängarna. De kunde, helt enkelt, inte tro på en uppflyttning längre. 1963 hade de varit snubblande nära. Sarmiento hamnade, den här säsongen, på en delad förstaplats tillsammans med Ferro, Unión (Santa Fe) och San Telmo, men Ferro tog klivet upp på bättre målskillnad.
Fem säsonger senare åkte Sarmiento ner i Primera C (dåvarande tredjedivisionen) och lyckades inte ta sig tillbaka till landets näst högsta division förrän 1974. Första säsongen lyckades laget vara med länge i toppstriden, men föll återigen på målsnöret. Året därefter var olyckan framme igen och Sarmiento flyttades återigen ner till Primera C. 1976 genomförde de sedan en väldigt fin säsong, vilket renderade i att klubben återigen tog sig tillbaka till andradivisionen. Här stannade de sedan ända fram till det historiska året 1980.
Inför den här säsongen hade den dåvarande klubbpresidenten en djärv plan i tankarna. Han tänkte försöka att locka till sig några ordentliga affischnamn för att försöka återfå förtroendet – och hoppet bland Sarmientos supportrar. Tillsammans med en annan vital herre i styrelsen, Ricardo Tamburrini, tog planen sakta men säkert sin form.
Tamburrini hade nämligen kontakter som skulle visa sig bli vitala för Sarmientos vidkommande. Han hade en nära relation med Victorio Nicolás Cocco – en f.d. fotbollsspelare som hade representerat klubbar som San Lorenzo, Boca Juniors och River Plate. Tamburrini visste att Cocco brukade spela små internmatcher i området där han bodde och att många f.d. storspelare var närvarande i dessa matcher. Här återfanns flera lirare som hade varit succéfyllda i San Lorenzo under 70-talet. Här återfanns en viss Rodolfo Fischer.
”Vi tänkte direkt på Cocco som ny tränare. Detta eftersom han hade varit en notabel spelare och med honom vid rodret skulle supportrarna intressera sig ännu mer för laget.”
Cocco bad om betänketid för att fatta sitt slutgiltiga beslut och fick en vecka på sig. När denna började att lida mot sitt slut, och han ännu inte hade gett något svar, inleddes funderingar på andra alternativ för rollen som huvudtränare.
Klubbledning ringde därför Oscar Cadars, men precis när han hade kritat på fick de svar ifrån Cocco. Han befann sig i inlandet och hade inte lyckats hitta en ordentlig telefonlinje för att meddela sitt jakande beslut. När han väl nådde fram var det försent, men han kände inget agg mot klubben för att de gått vidare i rekryteringsprocessen. Tvärtom. Han hjälpte i stället till med att komplettera listan över potentiella stjärnspelare som Sarmiento kunde värva in.
Därefter återstod det bara för klubben att börja värva – och värvningar skulle det sannerligen bli. I rask följd kontrakterades José Raúl Iglesias, Roberto Mario Espósito, Rubén Oscar Glaria, Marcelino Britapaja, José Monserrat, Oscar Rubén Peracca och Néstor Hernandorena.
De nya värvningarna innebar såklart också en stor ekonomisk satsning för den lilla klubben ifrån Junín. För att kunna betala lönerna till de här spelarna tog faktiskt flera personer, inom klubbledningen, personliga lån. Detta var sannerligen en stor risk och allt annat än succé skulle innebära ett monumentalt magplask för hela klubben. Känslan var att det var allt – eller inget som gällde. För Sarmientos vidkommande gällde det att nå den efterlängtade uppflyttningen, eller kanske försvinna helt ifrån landets fotbollskarta för all framtid.
Att även Rodolfo Fischer kritade på kontraktet, innan säsongen drog i gång, var ytterligare en fjäder i hatten för Sarmiento. Faktum är att när premiären mot Banfield skulle spelas hade han ännu inte officiellt blivit en Sarmiento-spelare. Trots detta dök han ändå upp på lagets samlingen innan matchen och önskade sin kommande lagkamrater lycka till. Dessutom gav han de en hälsning; ”ni har mitt ord på att jag kommer att bli en Sarmiento-spelare.” Fischer var en man av principer och hans ledaregenskaper skulle visa sig bli vitala för Sarmientos framgångar under säsongens gång.
Men om någon trodde att resan mot den stundande uppflyttningen skulle bli spikrak fick de tänka om. Givetvis stötte Sarmiento på motgångar längs vägen och de var lojala mot sin egen – ibland dystra – historia där ingenting, någonsin, skulle komma att bli enkelt.
Mitt i säsongen åkte de på två raka förluster. Först mot Deportivo Español med hela 5-1 och sedan borta mot Atlanta. Fischer hade ett budskap till de ilskna supportrarna; ”om ni tycker att jag är överbetald kan ni närsomhelst komma hem till mig och hämta mina lönecheckar. Jag kom hit för att nå uppflyttning, inte för att sno åt mig någons pengar.” Givetvis dök inga supportrar upp. Fischers starka karaktär hade återigen gjort sig påmind.
Oscar Cadars lämnade posten som huvudtränare ungefär halvvägs in på säsongen och ersattes i stället Carlos Montes. Under hans ledning förlorade Sarmiento bara en enda match och den efterlängtade uppflyttningen verkade mer och mer möjlig ju fler omgångar som fortlöpte.
En avgörande match kom mot Banfield, veckan innan det avgörande mötet med Chacarita Juniors. Tack vare segern – och det faktumet att toppkonkurrenten Atlanta samtidigt föll gjorde att Sarmiento knep åt sig en trepoängsledning med två omgångar kvar. Seger i nästa match och uppflyttningen skulle bli en realitet.
Veckan som ledde fram till matchen mot Chacarita Juniors, på hemmaplan, fick hela staden Junín att pulsera i alla hörn och vrår. Det fanns i stort sett ingen människa i staden som inte diskutera det stundande avgörandet. Uppflyttningen var nu så pass nära att supportrarna kunde känna doften av Primera Division. Ena handen var redan där, nu var det bara den sista lilla ansträngning som krävdes för att drömmen skulle bli sann.
Folk gick till sina arbeten med matchtröjan på. I förbikörande bilar, längs med balkonger och på hustak syntes flaggor, banderoller och halsdukar. En personlighet som syntes frekvent på Juníns gator – på den här tiden – var stadens alldeles egna jultomte, profet och orginal. Alejandro Mellatini var en personlighet som alla invånare kände till. Med sitt lång vita skägg – och hår, konstnärliga skapande och kärlek till staden var han en lika självklar symbol för Junín som fotbollslaget Sarmiento.
Det var upplagt för en drömlik eftermiddag, kväll och natt. Så här beskrevs den efteråt i tidningen El Gráfico.
”Det sägs att den här natten sov ingen invånare i Junín. De säger att tusen grön älvor dansade i himlen den här kvällen och satte ett stort leende högt över hela staden och dess invånare. De gamla, de unga, kvinnor med papiljotter, barnen ifrån området, de uppklädda männen, farbröderna med kavaj och slips – samtliga fortsatte de att dansa ända fram till gryningen.”
Med all den uppståndelse som hade varit inför matchen, med festerna, gatumusikanterna, sångerna och upprymdheten kunde mötet, på ett sätt, närmast ses som en parentes. Men oavsett vad skulle den spelas och Sarmiento, ja de skulle såklart vinna.
Hemmalaget tryckte gasen i botten redan ifrån avsparken. Deras presspel fick Chacarita Juniors att falla djupt ner i planen och med näbbar och klor greppade gästerna sig fast vid sitt straffområdet för att på ett hejdlöst sätt försvara sitt mål. Dock genererade inte det stora spelövertaget, inledningsvis, några mål för Ferro. Fischer utsattes för en rigurös markering och följdes över hela planen av den efterhängse motståndaren. I stället var det längs med kanterna som Sarmiento skulle hitta sin öppning.
I den 31:e spelminuten åkte bollen ut på högerkanten till Iglesias. Han tog sig runt sin försvarare och spelade ett långt inspel snett inått bakåt. Peracca släppte bollen kyligt mellan sina ben och bakom honom fanns Ortega som med sin kyliga högerfot fixade ledningsmålet för Sarmiento och skickade i väg hemmapublik i kvällens första hysteriska glädjevrål.
Det skulle dock inte bli någon enkel – och bekväm resa mot slutsignalen. Sarmiento var återigen trogen sin klubbhistoria. Lidelsen hade definierat de genom alla årtionden och den här kvällen skulle sannerligen inte bli annorlunda.
Chacarita Juniors gav nämligen inte upp utan tajtade till det centralt i banan och hittade också in med en kvittering. Hemmamålvakten Néstor Hernandorena felbedömde en frispark ifrån högerkanten och Ugarte tog tillvara på detta. Ett uppgivet sus gick igenom publiken. Det stod nu 1-1 på resultattavlan och festen såg ut att bli uppskjuten. Skulle det återigen bli ett antiklimax för klubben som, bättre än någon annan, kunde känna doften av besvikelse på flera mils avstånd.
För en gångs skull var emellerid turen – och marginalerna på Sarmientos sida. Detta skulle bli deras kvällen och givetvis blev skyttekungen José Raúl Iglesias stor matchhjälte. Det finns en anekdot kring att en supporter ska ha lovat Iglesias, inför säsongen, att han skulle få en levande gris för varje mål han gjorde. När säsongen var över hade anfallaren mäktat med tjugofem mål. Lyckligtvis uppfylldes inte supportern sitt löfte. Lagkamraten Glaria sa också till Iglesias; ”det var tur att detta inte blev verklighet. Kan du tänka dig att ha tjugofem grisar i ditt lilla hus?”
Med tre minuter kvar på matchklockan skickade Espósito in ett inlägg ifrån vänster som Fischer nådde högst på. Bollen nådde ut till Iglesias strax utanför straffområdet och trogen sin målinstinkt drog skyttekungen på med vänsterfoten. I ett hav av motståndarben lyckades bollen att hitta sin väg in i målet och förbi målvakten Pelayes. Domaren pekade på mittlinjen trots att Chacarita-spelarna protesterade högjutt för en påstådd hands. Dessa protester renderade i stället i en utvisning för gästerna.
De sista minuterna rann i väg och när domaren blåste av matchen var den efterlängtade uppflyttningen ett faktum. Sanningen är dock den att få personer hörde slutsignalen ljuda. Ljudvolymen, inne på Sarmientos hemmaplan, var nämligen på tok för hög. Avbytarna rusade in på planen, och firade med sina lagkamrater, samtidigt som supportrarna vällde in på planen. Peracca gick ner på knä och började gråta, Fischer hoppade upp i ett glädjeskutt samtidigt som en hel stad skrek ut sin glädje och infernaliska lättnad.
Rubén Oscar Glaria intervjuades på innerplan och han var märkbart tagen av hela inramningen.
”Detta går inte att jämföra med någonting annat som jag har upplevts tidigare i min karriär. Jag har vunnit fem titlar och har därför upplevt många firanden, men jag har aldrig tidigare sett små pojkar gråtandes krama om femtio – och sextioåringar. Idag fick jag beskåda detta. Av just den här anledningen känner jag mig otroligt glad. Detta eftersom jag vet att just nu har en hel stad ett stort firande p.g.a. något som jag har hjälpt till att åstadkomma.”
Det sägs att Junín inte sov den här kvällen. Att spelarna, supportrarna och varenda levande själ i staden dansade ända fram tills att solen gick upp igen. Några badade i fontänerna medan andra körde, i glädjeförvirringen, runt med sina hundar i en barnvagn.
För en gång skull kunde stadens invånare vara stolta över sitt fotbollslag. Äntligen skulle Sarmiento få spela i Primera Division.
enkoppmate.com 