Ramón Heredia. Han slog igenom i San Lorenzo, blev utlandsproffs i Atlético Madrid och hann dessutom med en vända hos Paris Saint-Germain.
När Ramón Heredia korsade Atlanten tillsammans med sin barndomsvän och lagkamrat i San Lorenzo, Rubén Ayala, gjorde de detta för att hoppa på ett Europaäventyr som skulle förändra deras liv – och spelarkarriär i grunden.
När man läser om Heredia kan man nästan få uppfattningen att hans liv, redan ifrån den allra första början, gav vissa tecken på att det skulle komma att bli väldigt händelserikt. Det är nästan att man tror att det är en skröna när man läser om hur det gick till vid Heredias födelse i Cruz del Eje, utanför Córdoba, under inledningen på 50-talet. För faktum är nämligen att hans barnmorska – eller rättare sagt läkaren som utförde själva förlossningen i familjehemmet – inte var någon mindre än en viss Arturo Illia.
Arturo Illia var, på den här tiden, utbildad läkare, men skulle senare i livet komma att bli Argentinas president. Senare fick Heredia träffa sin barnmorska efter att denne blivit landets högsta ledare.
”Min mamma har berättat för mig hur det gick till. Han (Illia) anlände till huset på en hästdroska och med en liten väska i handen. Han var egentligen inte ifrån Cruz del Eje utan ifrån Pergamino, men han hade anlänt för att arbeta i samma stad som mina föräldrar bodde i.”
Därefter tog Heredias liv fart ordentligt. Hans föräldrar jobbade på ett tryckeri – och ville att sonen skulle gå samma yrkesbana till mötes, men Heredia hade andra planer. Fotbollen var hans stora mål i livet. Redan under barndomen lärde han känna Rubén Ayala och dessa två skulle komma att bli goda vänner under lång tid framöver. Pojkarna njöt av den pittoreska tillvaron i det argentinska inlandet och spelade fotboll vid varje tillfälle som gavs. Snart skulle en sällsynt chans dyka upp som kom att överraska de båda.
Plötsligt en dag när de båda 13-åriga pojkarna spelade fotboll hörde de en röst som ropa på de vid sidan om vägen. En äldre herre i en hästdroska, med vilken han sålde kol för att värma upp folks hem med, berättade att han tänkte ta med pojkarna till storklubben San Lorenzo borta i huvudstaden.
”Vi blev överraskade och tyckte det hela verkade en aning festligt. Vi förstod inte riktigt hur en person, i den här staden, skulle kunna åstadkomma så att vi fick spela med en av landets största klubbar.”
Först togs de båda till en lite mindre klubb i hemstaden. Här förvånades Heredia över att föreningen tillhandahöll med rena kläder till pojkarna. Därefter följde den givmilde herren hem till deras föräldrar för att presentera sig. Sedan bar det av mot den pulserande huvudstaden Buenos Aires.
Lyckligtvis fick Heredia och Ayala glädjen att omgående få ha den skicklige tränaren Ernesto Duchini till sitt förfogande. Men efter ett missförstånd, där de båda ungdomarna blev skickade till en träningsplan i huvudstaden där ingen visste vilka de var – och varför de var där, bestämde sig både Heredia och Ayala för att resa hem igen. Efter en knapp månad knackade Duchini på dörren. Han ville prompt att de skulle resa tillbaka till San Lorenzo.
”Han var som Jorge Griffa (Newell’s ikoniska talangutvecklare). När Duchini såg potentialen i en spelare kom den personen alltid att bli en storspelare. Han hade nämligen den här unika förmågan.”
Därefter gick det väldigt fort för Heredia att ta sig hela vägen upp till San Lorenzos A-lag. Plötsligt en dag kallade Duchini honom till sig och berättade att det var dags att göra debuten för seniorlaget. Heredia själv kunde knappt tro att det var sant.
Debuten kom sedan i Primera Division och föll mot Newell’s Old Boys. På den här tiden hade den brasilianska tränaren Tim blivit ersatt av Pedro Dellacha, i San Lorenzo, och det var alltså han som gav Heredia hans första minuterar i den argentinska högstadivisionen. Han fick emellertid göra sin debut på en något ovan position.
”Jag fick spela som vänsterback eftersom han som var lagets ordinarie spelare, på den här positionen, Antonio Rosl var skadad. Jag fick spela på en position som jag inte var van vid, men det spelade absolut ingen roll för mig. Jag var bara otroligt glad över att ha fått debutera.”
Under de nästkommande fyra åren var Heredia en självklar pjäs i San Lorenzos försvarslinje. Han fick dock omgående glädjen att flytta in centralt i backlinjen, i stället för ute på kanten, vilket var hans naturliga position och den han var van vid. Heredia fick ynnesten att spela under fler otroligt skickliga tränare – däribland Miguel Ignomiriello, Rogelio Domínguez och Juan Carlos Lorenzo. Med den sistnämnda vann Heredia båda ligaturneringarna under 1972.
”Det var ett fantastiskt lag, vi var som en maskin. Det var samma år som jag genomförde min militärtjänstgöring och var därför borta en hel månad. När jag kom tillbaka vann vi allting – både Metropolitana och Nacional.”
Framgångarna med San Lorenzo gav ringar på vattnet och snart började ett stort intresse att gro för den hårfagre försvararen. Heredia hade lagt märke till att det ofta satt en äldre herre och kollade på deras träningar. Farbrorn rökte konstant, men ingen verkade riktigt veta vem han var. Plötsligt en dag presenterade han sig för Heredia som sportchef för den spanska storklubben Atlético Madrid. Han bjöd in försvararen – och kompisen Rubén Ayala – på en kopp kaffe.
”Jag och Ayala kände som mest till klubbar som Real Madrid och Barcelona, men i övrigt visste vi ingenting om den spanska ligan. På den här tiden visades inte den här ligan på TV i Argentina. Det var verkligen andra tider än vad det är idag.”
Spelarna fick reda på att sportchefen ville värva de till Atlético Madrid, men såväl Heredia – som Ayala hade svårt att tro på det hela. I slutändan betalade den spanska klubben 1,2 miljoner dollar för bådas namnteckning – en stor summa 1973 – och med dessa pengar kunde San Lorenzo köpa mark på vilken de sedermera byggde sin träningsanläggning.
Omgående märkte Heredia att det var en helt annan fotboll som utövades på den motsatta sidan av Atlanten. Den spanska ligan var otroligt fysisk på den här tiden och de argentinska spelarna förvånades, till en början, av de stora motståndarna som de ställdes mot. Heredia genomförde sin debut när han fick hoppa in borta mot Celta Vigo. Han mindes att planen var i ganska uselt skick och därför fick han ta i extra hårt i passningarna.
På tränarbänken i Atlético satt en gammal bekantskap för Heredia och Ayala. Här återfanns nämligen en viss Juan Carlos Lorenzo och omgående förklarade Heredia för sin tränare hur han såg på sin framtid i Spanien.
”Jag kommer att spela på det sättet som jag vill och om jag inte kan göra detta – då återvänder jag till Buenos Aires.”
Han återvände emellertid inte till den argentinska huvudstaden utan fann sig ganska snabbt till rätta i Spanien. Säsongen innan Heredia – och Ayala, hade anlänt till Atlético hade klubben vunnit den spanska ligan för sjunde gången i föreningens historia. Detta gjorde att de kvalificerade sig för den nästkommande upplagan av Europacupen. På den här tiden var det nämligen bara segrarna, ifrån varje lands högstaliga, som fick spela i den här anrika turneringen.
Glädjande nog gick det också väldigt bra för Atlético Madrids vidkommande i Europacupen. Många anser än idag att detta var ett av klubbens absolut bästa lag någonsin och Heredia var en vital del av föreningens framgångar. Atlético tog sig hela vägen till finalen där slutligen tyska Bayern München blev alldeles för svåra.
”Vi fick möta Bayern i finalen som hade basen av det västtyska landslaget, vilka senare samma sommar skulle komma att vinna VM på hemmaplan. Här fanns spelare som (Franz) Beckenbauer, (Uli) Hoeness, (Sepp) Maier och (Gerd) Müller. Jag hade dessutom varit skadad i sex månader och kommit tillbaka lagom till finalen. Jag missade bollen vid deras 1-1-mål, vilket renderade i att ytterligare en match fick spelas och i denna besegrade de oss.”
Den första finalen slutade alltså 1-1, efter förlängning, och eftersom ingen straffläggning trädde i kraft väntade ytterligare en final två dagar senare. Båda matcherna spelades på Heyselstadion i Bryssel och det andra mötet vann tyskarna med klara 4-0.
Trots förlusten var ändå hyllningarna stora gentemot detta Atlético Madrid. Det gick också rykten om att Heredia tävlade med Franz Beckenbauer om att få det ärofyllda priset Balón d’Or. ”Själv hade jag dock ingen aning om vad detta var för något pris” mindes Heredia. I slutändan vann Johan Cruyff priset 1974 medan Beckenbauer kom tvåa. Den argentinske försvararen var dock inte ens bland de tre främsta i omröstningsresultatet.
Efter finalen av Europacupen anslöt sig Heredia till det argentinska landslaget som skulle spela VM i Västtyskland. Han hade inte varit med under kvalspelet och trodde därför inte att han skulle bli uttagen. Det komiska i alltihop – och något som indikerar på hur extremt dålig organisationen var runt det argentinska landslaget på den här tiden – var det faktum att Heredia togs ut att förbundskaptenen Sívori, men när försvararen väl anslöt till samlingen hade denne lämnat sin post och plötsligt leddes i stället landslaget av tre tränare.
”Det var kaotiskt. Jag minns också att de tre sa olika saker till oss spelare. Cap sa till exempel till mig, inför träningsmatchen med Nederländerna som vi spelade innan turneringen, att vi skulle anfalla mycket. Jag svarade att; ’men kolla på hur de spelar, det kommer aldrig att fungera’, varpå han bara slog fast att; ’vi är Argentina. Vi är inte rädda för någon’. Sedan slutade det också som det gjorde.”
Argentina fick stryk i träningsmatchen mot Nederländerna med 4-1 och en månad senare med 4-0 i själva världsmästerskapet. Det argentinska landslaget åkte ut med buller och bång.
”De gjorde fyra mål på oss, men de skulle utan tvekan ha kunnat gjort fyrtio. I VM skedde sedan samma sak.”
När världsmästerskapet var över återvände Heredia till vardagen i Atlético Madrid. Här skulle han komma att spela ända fram till 1977 – och bland annat vinna Interkontinentalcupen 1974 – innan han valde att lämna för Paris Saint-Germain. Anledningen till att Heredia valde byta klubb hade att göra med den nye tränaren Luis Aragonés. Visserligen kom de båda bra överens, men tränaren ville använda argentinaren på mittfältet – vilket Heredia inte alls var sugen på. Lösningen blev helt enkelt att byta klubb och land.
”Både Real Madrid och Barcelona var intresserade av mig, men jag ville inte spela för något annat lag än Atlético i Spanien. De (PSG) betalde väldigt mycket för mig. Jag minns att Atléticos president sa att med de pengarna skulle de klara alla utgifter under de nästkommande fem-sex åren.”
I PSG blev Heredia lagkamrat med landsmannen Carlos Bianchi, men i övrigt fann han sig inte alls till rätta i sitt nya hemland. Klimatet var betydligt kyligare än i den spanska huvudstaden och dessutom blev det franska språket ett problem. Samtidigt hade Heredia nästan konstant ont i sin ena ankel, vilken han nyligen hade opererat. Därutöver förvånades argentinaren över att de franska spelarna gärna drack champagne efter att ha vunnit en match. En sedvänja som han, emellertid, själv lärde sig att uppskatta.
Problemen med ankeln fortsatte dock för Heredia och sejouren med PSG blev aldrig någon höjdare. Efter två år i den franska huvudstaden vände han hem till Sarmiento Junín, men ganska snabbt insåg han själv att den skadade ankeln inte längre gick att jämka med. Av just den här anledningen bestämde sig Heredia för att lägga skorna på hyllan endast tjugonio år gammal.
Efter spelarkarriär tränade han bland annat en rad spanska klubbar under 90-talet innan Heredia slog sig ner i Atlético Madrid. Här jobbar han fortfarande som en vital av den sportsliga organisationen där han innehar positionen som sportchef.
Ramón Heredia var en otroligt skicklig försvarare. Han vann flera titlar med såväl San Lorenzo – som med den spanska storklubben Atlético Madrid. Att han var med om det fiaskoartade världsmästerskapet 1974, för Argentinas vidkommande, har lett till att han, precis som många andra ifrån detta landslag, blivit bortglömd i hemlandet. Ganska oförtjänt får man onekligen konstatera. Heredia var trots allt en spelare som, under nästan ett helt decennium, tillhörde en av de bästa argentinska försvararna.
enkoppmate.com 