Pascual Polimeni. Han var inte en klassisk yttermittfältare, av den gamla skolan, men utmärkte sig ändå på ett väldigt markant sätt under inledningen på 1900-talet.
Det finns nästan ingenting bevarat kring honom, i form av texter och dylikt, men ändå är det något som fascinerar mig varje gång som jag ser hans namn glimta förbi.
Pascual Polimeni hade inte enbart ett vackert namn, han var också en väldigt duktig fotbollsspelare under inledningen på 1900-talet.
Redan 1910 visade han upp sina spetsegenskaper på vänsterkanten i Argentino de Quilmes anfallskvintett. För den breda massan är kanske inte den här föreningen något som ringer en klocka, men på 10-talet spelade de faktiskt, under sex års tid, i landets högsta division.
Om man ska spinna vidare lite på just Argentino de Quilmes namn finns det en anledning till att de lade till ”Argentino” framför. Det andra laget i staden var nämligen, till en början, uteslutande för engelsmän. Just därför startade argentinarna i staden en egen klubb som fick namnet Argentino de Quilmes.
Hursomhelst var det här Polimeni briljerade under inledningen på 1910-talet. I samma anfallsformation återfanns även en viss Pedro Calomino. Polimeni var dock inte en klassisk yttermittfältare på något sätt. Han kunde, ifrån tillfälle till tillfälle, vika in centralt i banan, vilket gjorde det extra svårt för motståndarnas försvarare, som var vana vid att yttrarna höll sig ute på sin kant, att markera honom.
Trots detta fanns det aldrig på kartan att placera Polimeni på en annan position i anfallet. Vänsterkanten var hans plats i startelvan och det var också här han skulle komma att befinna sig, bortsett ifrån några få gästspel, under hela sin aktiva karriär.
Innan Polimeni skrev på för Argentino de Quilmes spelade han för såväl Estudantil Porteño och Ferro Carril Oestes respektive ungdomslag. Det var emellertid i Quilmes som han fick sitt stora erkännande och redan 1913 gjorde också Polimeni sin landslagsdebut för Argentina. Totalt blev det fjorton landskamper och fyra mål för honom i den argentinska landslagsdressen. Ett ganska gediget facit med tanke på att Argentina inte spelade överdrivet många landskamper på den här tiden.
Med Argentino de Quilmes fick Polimeni vara med om föreningens förmodligen bästa tid i historien. Under inledningen på 10-talet kunde klubben spela jämt med dåtidens storlag som Alumni, Porteño och Estudiantil Porteño.
Under mitten av årtiondet lyckades en av Polimenis bröder, som var en stor anhängare till River Plate, att övertyga sin bror om att ansluta sig till den blivande storklubben. Polimeni accepterade, men stannade i slutändan bara en enda säsong innan han var tillbaka med sina gamla lagkompisar i Quilmes. Det blev ytterligare några säsonger i Argentino innan Polimeni gick vidare till Porteño, där han spelade fram till 1921, och sedan avslutningsvis Sportivo Palermo.
Det som främst utmärkte Polimeni som fotbollsspelare var hans snabbhet och fina inlägg. Han hade den fina förmågan att göra sin gubbe och ta sig runt på kanten. De som fick chansen att se honom spela var sannerligen lyckligt lottade. Dessutom sägs det att Polimeni var en väldigt omtyckt lagkamrat. Om inget annat visade detta sig när han tragiskt gick bort redan 1952 och massvis med f.d. fotbollsspelare tog sig till begravningen.
Polimeni var anställd på samma företag, i det civila, under tjugofem år och fick en speciell utmärkelse för sitt ständigt ihärdiga arbete. Han var nämligen den förste personen att anlända på morgonen – och den sista att stämpla ut på kvällen. En lojal och pliktrogen personlighet såväl på – som vid sidan om fotbollsplanen.
Polimeni var på många sätt en föregångare till betydligt större – och mer erkända ytteranfallare som skulle slå igenom, i Argentina, under årtiondena som följde. Bland dessa återfanns Cesáreo Onzari samt Raimundo Orsi och ytterligare några årtionden längre fram kunde Ezra Sued och Enrique García bära facklan vidare i denna fina tradition som Argentina länge har haft av duktiga yttermittfältare. Med åren har den gamla, klassiska yttern, försvunnit mer och mer. Mycket p.g.a. inget lag idag spelar med varken ett femmanna – eller fyrmannanfall. Parodiskt nog har kanske därför den ”moderna yttern” mer likheter med Polimeni än den gamla varianten.
Pascual Polimeni tillhörde en av de största fotbollsspelarna under de första årtiondena av organiserad fotboll i Argentina. Tidningen El Gráfico beskrev honom sannerligen på ett väldigt värdigt sätt efter Polimenis bortgång under inledningen på 50-talet.
”Endast kvalité överlever tidens anda. Alla de minnena som Polimeni lämnade efter sig, trots att det gått över ett kvarts sekel sedan han slutade spela, kommer aldrig någonsin att slockna.”
enkoppmate.com 