Carlos Alfredo Guerini. Han exemplifierade staden Córdoba nere på fotbollsplanen, blev en uppskattad spelare i stadens två största klubbar och var en storrökare redan under sin tid med självaste Real Madrid.
Om du någon gång väljer att prisa en spelare, som tillhör någon av klubbarna i Córdoba, finns det en stor risk att någon person kommer att påpeka att; ”du säger bara så eftersom du aldrig såg när Chupete Guerini spelade fotboll.” Det finns ett antal spelare som nått närmast kultstatus i Argentinas näst största stad och Carlos Alfredo Guerini är definitivt en av dem.
Han inledde sin fotbollskarriär i General Paz Juniors, vilket är en oansenlig förening i Córdoba – staden där Guerini växte upp under 50-talet. Hans stora genombrott skulle dock emellertid komma under de inledande åren på 70-talet och då i den ljusblåa föreningen Belgrano. ”När jag kom dit började målen också att trilla in” mindes han många år senare.
Belgrano, som tillsammans med Talleres är det största laget i Córdoba, älskade sitt nya stjärnskott. Hemmaplanen Gigante de Alberdi kokade närmast över vid varje tillfälle som gavs att få studera Guerini på nära håll. Han bidrog med mål framåt och utsökta framspelningar. Hans insatser gav eko i hela Argentina och snart skulle, som så många gånger förr, en storklubb komma och knacka på dörren.
Under sina säsonger med Belgrano hade Guerini blivit utsedd till den bästa spelaren i Argentinas inland och givetvis öppnade detta upp möjligheter. Boca Juniors hade sett potentialen i den spelskicklige vänsteryttern och bestämde sig för att slå till. Storklubbens dåvarande president, Alberto J. Armando, behövde dock först övertyga huvudpersonen själv om att ansluta till föreningen.
”Jag ville inte lämna Córdoba och var inte alls intresserad till en början, men ändrade mig sedan.”
Guerini ankom till storklubben 1973, men hans tid i föreningen skulle bli kort – och intensiv.
”För mig personligen förändrade Boca mitt liv. När jag anlände dit var deras vänsterytter (den position som jag också spelade på) en spelare vid namn Enzo Ferrero – den bäste i hela Sydamerika. Därför tänkte jag omgående att jag nog aldrig skulle få spela, men till min förvåning bestämde sig vår tränare, Rogelio Domínguez, att sätta mig direkt i startelvan. Dock varade det inte särskilt länge utan jag såldes ganska snart igen.”
Guerini lämnade för den spanska sydkusten och Malaga. I samma veva hann han även med att spela en av huvudrollerna i kvalspelet till världsmästerskapet i Västtyskland 1974. I den avgörande matchen mot Paraguay, på hemmaplan, gjorde han det avslutande målet när Argentina vann med 3-1 och blev klara för världsmästerskapet.
”Den dagen hade jag inte bara turen att få göra ett riktigt drömmål, det sista i 3-1-seger, utan jag spelade dessutom fram Rubén Ayala till hans andra mål, vilket var min första bolltouch i matchen. Detta eftersom jag hade hoppat in i stället för Ramón Ponce som hade skadat sig.”
Matchen spelades på La Bombonera i Buenos Aires och paraguayanerna tog ledningen redan efter tjugotvå minuters spel genom Adalberto Escobar. Argentinas kvittering kom sedan genom Rubén Ayala som sedan även gjorde ledningsmålet till 2-1.
”Jag minns att vi kvitterade på en straffspark som Quique Wolff hade fått ute på högerkanten. Ayala sköt straffen och även fast deras målvakt gick rätt, blev det ändå mål eftersom elvameterssparken var så pass bra slagen. Därefter lyckades vi anskaffa oss en viktig ledning. Men hela det här gruppspelet hade varit ganska komplicerat för vår del. Vi hade bland annat varit tvungna att spela på hög höjd i La Paz.”
Just mötet med Bolivia skedde innan den avslutande matchen mot Paraguay. Det var i samband med drabbningen i La Paz som ”spöklandslaget” kom till där en delegation med ungdomsspelare reste i förväg till den bolivianska huvudstaden för att acklimatisera sig till den höga höjden. Trots veckor av förberedelser, under usla förhållanden, petades ändå några av spelarna till förmån för mer etablerade herrar. Detta gjorde bland annat en ung målvakt, vid namn Ubaldo Fillol, vansinnig. Lyckligtvis vann Argentina matchen med 1-0 efter att Oscar Fornari avgjort med mötets enda mål.
Efter den säkrade VM-biljetten reste Guerini till Malaga och i sitt nya hemland skulle han komma att trivas på ett utmärkt sätt. Yttermittfältaren hade ingen agent, utan fick sköta allt kontraktssnack på egen hand.
”Jag reste helt själv, så var det under hela min karriär. Ibland har jag ångrat detta i efterhand, men jag var galen på den tiden. Jag hade en stark personlighet. Sedan ska det också sägas att de flesta spelarna inte hade någon agent på den här tiden. Det hela slutade med att jag spelade sex säsonger i den spanska ligan. Två i Malaga och fyra i Real Madrid. Mina fyra barn föddes också i Spanien under den här perioden då vi bodde där.”
På ett personligt plan gick det också bra rent sportsligt, men trots detta blev inte Guerini uttagen i den argentinska VM-truppen till världsmästerskapet 1974.
”Jag vet faktiskt inte varför och jag frågade heller aldrig någon om det. De tog bara inte ut mig och det var inte mer med det. Jag ifrågasatte aldrig detta. Det var en sådan desorganisation inom förbundet, på den här tiden, och de bytte tränare stup i kvarten. Varje ny som kom in startade om ifrån början med en oskriven bok.”
Efter två säsonger med Malaga fick plötsligt Guerini ett samtal när han befann sig på semester hemma i Córdoba. Det var materialförvaltaren i Boca som ville förmedla att Rogelio Domínguez – Guerinis f.d. tränare i storklubben – ville prata med honom.
”Det visade sig att han ville berätta för mig att Real Madrid var intresserade av min namnteckning. Han hade ju spelat för de under eran med Alfredo Di Stéfano på 50-talet. Domínguez blev min första kontakt med den spanska klubben.”
Domínguez meddelade att Real Madrid ville genomföra en läkarundersökning omgående med Guerini, men dennes svar var allt annat än den forne stormålvakten kunde föreställa sig.
”Jag svarade att jag hade semester och att jag inte tänkte röra mig ifrån Córdoba under, åtminstone, den närmaste månaden. Då frågade han mig om jag visste hur det var att spela för en storklubb som Real Madrid, varpå jag upprepade att; ’just nu, kommer jag inte att röra mig härifrån.’ Jag var galen på den tiden. Jag minns att i slutändan fixade jag kontraktet med klubbens manager som hette Calderón.”
Guerini fann sig snabbt till rätta i den spanska huvudstadsklubben och minns, än idag, de åren med värme.
”Jag kan bara säga dig en sak; det finns ingen annan i klubb i världen som Real Madrid.”
Det blev fyra säsonger med Real Madrid och under de här åren fick Guerini glädjen att både spela tillsammans med – och mot väldigt duktiga fotbollsspelare. Detta sammanföll nämligen med samma period då Johan Cruyff representerade FC Barcelona. Det skulle förmodligen vara en rätt stor överdrift att jämföra Guerini med den nederländska storstjärnan, men de hade faktiskt en sak gemensamt.
”Jag och Cruyff enades en hel del kring att vi båda två var storrökare.”
Guerini har själv erkänt att han rökte kopiösa mängder cigarretter redan på den tiden då han var en aktiv fotbollsspelare. Samtidigt var han långtifrån ensam om detta, inom fotbollsvärlden, på 70-talet.
”Jag rökte väldigt mycket. Till och med under halvtidspausen och sedan direkt efter att matchen var över. Men jag var priviligierad med en enastående fysik, vilket gjorde att jag kunde hantera det. Som ett exempel kan jag ge dig att jag rökte precis innan den där avgörande matchen mot Paraguay 1973. Samtidigt var jag knappast ensam om detta.”
Guerini har själv medgett att han var en aning svårkontrollerad under större delen av karriären. Bland annat blev argentinaren god vän med Vicente del Bosque – på den tiden spelare i Real Madrid och senare en framgångsrik tränare – men plötsligt en dag slutade bara Guerini att hälsa på sin lagkamrat.
”Vi var goda vänner och brukade gå ut för att ta en öl ibland, men en dag slutade jag bara att hälsa på honom. Varför? Jag vet inte, jag var galen.”
På tal om galenskap skulle man definitivt kunna påstå att det fanns ett uns av detta även när Guerini bestämde sig för att lämna Real Madrid efter fyra år i storklubben. Yttermittfältaren fick reda på att Talleres dåvarande, ikoniska, president Amadeo Nuccetelli ville värva honom. Då gick han in till Reals motsvarighet och chockade denne med sitt anförande.
”Jag tänkte lämna” sa jag till Luis de Carlos. Han tittade förundrat på mig innan han sa; ’folk kan tänka sig att komma och spela gratis bara för att få representera Real Madrid och du vill lämna?’ Jag var väldigt oberäknelig på den här tiden. Han undrade rätt och slätt ifall jag blivit galen, men jag hade redan bestämt mig. Han frågade sedan; ’du är medveten om vilken klubb du spelar för?’ men det spelade ingen roll för mig. Jag hade ju redan bestämt mig.”
Guerini återvände till sin hemstad Córdoba och den här gången för att spela för Talleres. Han hade faktiskt redan spelat en kort sejour för klubben under sextiotalet, men nu blev det en betydligt längre vistelse. Guerini hjälpte bland annat till med att vinna de cordobesiska mästerskapen 1979.
I semifinalen hade Talleres slagit ut Instituto och därefter väntade Racing (de Córdoba) i finalen. Dubbelmötet gick till straffar där Guerini sedan satte den avgörande elvameterssparken.
Han lyckades sannerligen med en enormt stor bedrift och det var att bli populär i både Belgrano och Talleres.
På väldigt många sätt och vis exemplifierade han staden Córdoba genom sitt fotbollsspelande nere på gräsmattan. Folket ifrån landets näst största stad brukar beskrivas som gladlynta, bekymmersfria och skämtsamma. Guerini var allt detta och därtill en utomordentlig fotbollsspelare. Förbered er därför på att hans namn lär tas upp ifall ni diskuterar duktiga fotbollsspelare med en person ifrån staden Córdoba.
enkoppmate.com 