Carlos Horacio Salinas. Han blev uppmärksammad lika mycket för sina bedrifter på fotbollsplanen, som utanför densamma. Carlos Horacio Salinas var sannerligen galenskapen personifierad. En speciell figur som inte gick någon obemärkt förbi.
”Tucumanoooo, Tucumanooooo”
Det finns få fotbollsspelare som nått en sådan, närmast kultstatus, som fotbollsspelare och på det sättet märkliga sättet som Carlos Horacio Salinas gjorde. Han var allt man kunde tänka sig av en fotbollsspelare – och lite till. Det finns åtskilliga anekdoter om denne galne spelare som nådde toppen av sin spelarkarriär under skarven mellan 70- och 80-talet.
Salinas hade växt upp i San Miguel de Tucumán, i de norra delarna av Argentina, under 50- och 60-talet. Omständigheterna som ledde honom till den yttersta toppen av den argentinska fotbollspyramiden är nästan som skrivet av en filmregissör. Det fanns nämligen enormt många tillfälligheter som gjorde att denna hemmakära pojke till sist hamnade i den bullrande huvudstaden Buenos Aires.
Som liten hade han arbetat med det mesta för att hjälpa till att dra in pengar till familjens hushållskassa. Familjen Salinas var inte fattiga på något sätt, men de levde heller inte i något extravagant överflöd. Redan åtta år gammal började han putsa folks skor utanför den centrala banken i staden. Med de få slantarna som Salinas kunde inbringa gick han och köpte en smörgås för att stilla den brinnande hungern.
Trots att det stundtals var knapert med pengar lyckades ändå hans föräldrar alltid se till så att barnen inte saknade tillräckligt med mat. Hur Salinas slutligen hamnade mitt i den argentinska fotbollsgräddhyllan är ett nummer för sig. Hans äldre bror, Domingo Ricardo, var nämligen såväl tränare – som spelare för Gimnasia de Jujuy ifrån staden med samman namn som slutknorren på klubbnamnet. Han föreslog att den yngre brodern, som inte ens hunnit fylla femton år, skulle ansluta sig till honom i Jujuy. Något han också gjorde. Salinas bodde på klubbens pensionat och tränade även med de större killarna i laget.
”Eftersom jag var den yngsta av allihop tog de äldre hand om mig och såg till att jag fick mat. Dessutom hjälpte den här flytten till så att bördan, som redan var stor på mina föräldrar, lättades en aning.”
Salinas hann emellertid aldrig börja spela för Gimnasia de Jujuy. Åtminstone inte officiella sammanhang. Han spelade däremot en träningsmatch som skulle komma att förändra livet och hela hans aktiva spelarkarriär för all framtid. Under 1974 var det argentinska landslagets delegation – de som senare fick smeknamnet ”spöklandslaget” – på väg till Bolivia med ett gäng ungdomsspelare för att acklimatisera sig till den höga höjden inför VM-kvalet. På resan till Bolivia stannade de till i Jujuy och spelade en träningsmatch. Salinas var bara sexton år gammal, men fick ändå glädjen att springa ut på fotbollsplanen.
”Jag ställdes mot (Reinaldo) Merlo så jag hade det ganska enkelt för mig (skratt). Jag älskade redan på den tiden att göra gambetas och snurrfinter. Senare i karriären kom jag att ändra mitt spelsätt en aning.”
Det gick utmärkt för Salinas i mötet med spöklandslaget och bara några dagar efter matchen inkom två telegram till honom. Det ena var ifrån River Plate och det andra kom ifrån San Lorenzo. Andemeningen i båda var dock densamma. Bägge klubbarna ville nämligen att Salinas skulle komma på ett provspel. Eftersom han var en Boca Juniors-supporter sedan barnsben kände Salinas att valet, lämpligen, borde falla på San Lorenzo, men hans kompis Raúl de la Cruz Chaparro övertygade honom om att River Plate skulle vara en bättre klubb för Salinas utveckling.
Han lyssnade på sin kompis och begav sig omgående till huvudstaden med tåg. Resan tog nästan en och en halv dag och när Salinas väl ankom, till Buenos Aires, väntade en delegation ifrån River Plate på honom.
”Jag hoppade in i deras bil och de tog mig omgående till arenan, utan att jag fick sova. Jag var extremt nervös. De gav mig en lägenhet på klubben där det fanns andra ungdomar ifrån inlandet och därefter gjorde föreningen de sedvanliga medicinska testerna.”
Salinas genomförde ett positivt provspel och hans tränare, Federico Vairo och Martín Pando, var övertygade om att River borde skriva kontrakt med den unge talangen. Sjutton år gammal kritade han på ett avtal och ingick omgående i föreningens ungdomslag. Salinas fick bo på Rivers internat – som på den här tiden låg under arenans läktare – och här kom han att bo under de nästkommande två åren. Salinas spelade egentligen bara lite drygt tjugo matcher för Rivers tredjelag och därefter tog han klivet omgående upp till A-laget.
Givetvis berättade inte den unge Salinas för någon inom River Plate att han var en Boca-supporter sedan barnsben. Dock råkade han göra en liten fadäs, vid ett tillfälle, som kanske gjorde att vissa inom klubben började misstänka något.
”Det var när vi spelade tidernas hundrade Superclásico, på Estadio Monumental, under slutskedet av 1974. Matchen slutade 1-1. Den här gången hoppade jag in under den andra halvleken och när matchen var slut bytte jag tröja med (Marcelo) Trobbiani. Därefter gick jag och duschade och sedan gick jag ner till kafeterian, för att köpa något, och hela lokalen var proppfull. Problemet var bara att jag gick ner iklädd den Boca-tröjan som jag hade bytt till mig efter matchen. Kafeterian vätte mot kontoret för amatörlagen i klubben, varpå en ledare kom ut och sa; ’Hur kan du ta på dig en Boca-tröja inne på Rivers hemmaplan? Är du galen?”
Galen var det nog många som trodde att Salinas var under hans karriär. Det var trots allt inte för inget som han ärades smeknamnet; ”el loco” (den galne). Visserligen ska det sägas att var – och varannan argentinsk spelare, genom historien, har fått detta smeknamn, men i fallet med Salinas verkar det faktiskt ha stämt lite bättre in än på många andra. Han snuddade nämligen oroväckande ofta mot just den där beryktade galenskapen.
”Jag tror kanske att det hade att göra med att jag tillbringade mycket tid med (Hugo) Gatti – som också kallades för detta. Jag brukade hänga med honom när han skulle sola. Det var underbart att spendera tid ihop med Hugo.”
Det är nog dock mer troligt att Salinas fick detta smeknamn av betydligt andra anledningar. Hela hans karriär – och liv har kantats av galna upptåg och dessa började redan under hans tid tillsammans med River Plate.
När han fortfarande var en yngling, men ändå fick träna med A-laget brukade han göra tunnlar på det äldre gardet i laget – med Daniel Passarella i spetsen – vilket inte alltid uppskattades. Salinas poängterade bara att detta var hans spelstil, men det accepterades inte som en giltig förklaring. Det hände t.o.m. att Salinas hamnade i handgemäng med storklubbens lagkapten varpå tränaren fick kliva emellan. Hans hetlevrade, tucumánska, lynne fanns där alltid i bakgrunden.
Under kalenderåret 1975 hann Salinas med att vinna både Metropolitana-turneringen och Nacional med River Plate. Dock spelade han inte i särskilt många matcher. Det blev faktiskt bara tre framträdande i den förstnämnda och bara en i den andra. Ganska snabbt hamnade Salinas också på kant med flera inom klubben och han fick rådet att lämna för Chacarita Juniors. Detta passade honom alldeles utmärkt.
Hos den betydligt mindre och lite bohemiska föreningen blommade Salinas ut. Här fick han Coco Basile som tränare – en person som Salinas avgudade. Dessutom hade Chacarita ett spännande lag med flera skickliga spelare. Basile gav laget en frihet som passade spelarmaterialet och Salinas blomstrade under de här omständigheterna. Dock var galenskapen ifrån den riviga mittfältaren aldrig särskilt långt borta.
Under ett möte med Boca Juniors hamnade Salinas i slagsmål med den minst lika hetlevrade Rubén Suñé. Det intressanta var att Boca-spelaren hade fått till uppgift att plocka bort just Salinas för att störa Chacaritas anfallsspel. Vid ett obevakat tillfälle, när alla andra hade fokus på bollen som befann sig på den andra planhalvan, gav Suñé Salinas en ordentlig tryckare i ryggen. Aldrig särskilt sen att reagera på en aggression studsade Salinas omgående upp ifrån marken och skallade Suñé. Något han själv menar att det tucumanska folket är kända för.
”Det går inte att slåss med oss som kommer ifrån Tucumán eftersom vi går fram och skallar dig direkt. Det är typiskt för oss.”
Det är såklart ytterst tveksamt ifall detta är en egenskap att vara stolt över, men nog kryddar det till tillvaron en aning? Ingen av spelarna fick syna det röda kortet eftersom domaren, helt enkelt, inte hade sett vad som hände. Vad Salinas däremot inte hade räknat med var att Suñé skulle försöka sig på en hämnd några dagar senare.
När Salinas var på väg hem ifrån en träning såg han i backspegeln att en bil blinkade på honom. Instinktivt trodde han att det var någon form av utryckning så han körde lugnt åt sidan. Den andra bilen körde då upp jämsides och i denna satt såväl Suñé som dennes lagkamrat Ribolzi. Det blev ett kortare handgemäng mellan de båda – mitt ute på gatan – innan andra spelare, som också var på väg hem ifrån träningen, kunde ingripa. Det dröjde dock inte särskilt lång tid innan samtliga av landets tidningar hade fått nys om vad som skett.
Det ironiska i alltihop var att bara en kort tid senare skulle Suñé och Salinas bli lagkamrater i Boca Juniors. En dag fick nämligen den sistnämnde reda på att Boca ville köpa loss honom ifrån Chacarita Juniors, varpå han reste och skrev under kontraktet med storklubbens dåvarande president Alberto J. Armando.
Återträffen med Suñé blev sedan minst sagt kylig, men med tiden skulle deras meningsskiljaktighet lugna sig. Det hjälpte också till att Bocas dåvarande tränare, Juan Carlos Lorenzo, tog in de båda i samma rum, precis efter att Salinas anslutit till klubben, och sa; ”Det som har hänt, det har hänt. Nu blickar vi framåt. Hädanefter kommer Salinas att ta på sig handskarna och slåss för oss i Boca Juniors i stället.” Suñé och Salinas skakade hand och det skulle visa sig att saker och ting gick att lösa, om man bara ville.
För Salinas vidkommande var det såklart en dröm som gick i uppfyllelse när han fick krita på ett kontrakt med den förening som han hejat på sedan barnsben.
”Jag tog på mig tröjan och sedan tog jag den aldrig av mig. Jag var alltid ordinarie i laget och gjorde flera viktiga mål.”
Tillsammans med Boca Juniors vann Salinas först Interkontinentalcupen 1977 (Boca hade vunnit Copa Libertadores tidigare samma år) mot den tyska föreningen Borussia Mönchengladbach. Det första mötet i Argentina hade slutat 2-2, men i returen krossade Boca sina motståndare och gick upp till en stabil 3-0-ledning redan under den första halvleken. Det avslutande målet stod Salinas själv för.
”(Juan Caros) Lorenzo hade, inför matchen, skickat en scout till Tyskland som rapporterade om att deras gräsmatta var väldigt snabb. Just därför ville Lorenzo satsa på ett väldigt snabbt lag och lämnade såldes flera ordinarie spelare utanför startelvan. Sa, Mouzo och Benítez fick alla stå åt sidan och sedan uppmanade han oss att attackera ifrån första stund. Detta var något som inte alls var vanligt på den här tiden. Spelade man på bortaplan utgicks det ifrån att man skulle avvakta och bara försöka att få med sig ett fullgott resultat.”
Efter matchen blev det lite champagne på hotellet, men inget överdådigt firande. Detta kom i stället vid hemkomsten när tusentals Boca Juniors-supportrar kantade vägarna för att hylla sina hjältar vid hemkomsten.
Året efter försvarade Boca Juniors sin Copa Libertadores-titel. I semifinalspelet skickade storklubben ut sina ärkerivaler River Plate efter att ha vunnit på Monumental med 2-0. Salinas stod för ett av målen medan Ernesto Mastrángelo stod för det andra.
I finalen väntade colombianska Deportivo Cali, vilka tränades av ingen mindre än Carlos Bilardo. Detta blev en stökig match som innehöll mindgames utan dess like mellan de båda tränarna. Juan Carlos Lorenzo var nämligen inte sen, han heller, på att försöka anskaffa sig alla fördelar som fanns.
Det sägs att Bilardo medvetet försöka skicka snygga damer till Bocas spelarhotell i Colombia enbart för att distrahera de inför matchen. Detta har han själv tillbakavisat i sin självbiografi samtidigt som andra hävdar att detta minsann var sant. Dock hade ändå Boca Juniors en rigorös bevakning runt hotellet, varpå det aldrig fanns någon direkt risk att tjejerna skulle lyckas att ta sig hela vägen fram till spelarna. Mötet i Colombia slutade 0-0, men returen på La Bombonera vanns av Boca Juniors i överlägsen stil. Slutsiffrorna skrevs till 4-0 och Salinas stod själv för det tredje målet.
Under åren med Boca Juniors fanns det indikationer som pekade på att Salinas eventuellt skulle kunna komma att bli aktuell för den argentinska VM-truppen 1978. Menotti hade tagit ut honom vid ett par tidigare tillfällen, men själv menar Salinas på att det var hans eget dåliga omdöme som gjorde att han, i slutändan, lämnades utanför.
”Jag var en skamfläck på den här tiden om jag ska vara helt ärlig. Jag hade börjat att gå ut med tjejer hela tiden. Menotti gav oss tillåtelse att vara ute till klockan ett på natten, men jag kom ofta tillbaka först klockan tre. Jag var väldigt oansvarstagande på det här sättet, jag hade ingen moral, och jag älskade att härja runt. När vi återkom till Buenos Aires hade jag samlat på mig så pass många böter att nästan alla pengar som jag tjänat, på att följa med landslaget, gick åt till dessa. Jag tror lite att det var därför som Menotti till sist inte ville ha med mig.”
Innan det var dags att lämna Boca Juniors hann emellertid Salinas med att få en präktig avstängning på tjugofem matcher. Detta efter att ha tagit tag i huvuddomarens nackkrage och slitet honom ner på marken.
”Ja, men till mitt försvar var den domaren verkligen ett riktigt rövhål. Han började ju förolämpa en redan innan matchen ens hade hunnit börja. Först fick jag ett gult kort för en kapning och sedan det andra kortet för att ha filmat. Jag blev galen och slet tag i honom.”
Avstängningen innebar sex månader utan att spela fotboll för Salinas del. När han sedan kom tillbaka hann han bara spela knappt tre matcher innan en ny avstängning föll. Bocas president sa då skämtsamt till Salinas att mittfältaren borde få betalt baserat på hur många matcher han faktiskt spelade för storklubben.
Snart skulle han dock emellertid bli någon annans problem. Boca Juniors var nämligen, under inledningen på 80-talet, nära på att landa sin största övergång någonsin. Diego Maradona hade slagit igenom med buller och brak i Argentinos Juniors och nu ville Boca köpa loss honom. Som en del i betalningen skulle Argentinos få välja fyra spelare som skulle gå i motsatt riktning. En av dessa var Salinas och han själv hade delade känslor kring övergången.
”Visserligen fick jag 250,000 dollar för övergången, vilket var mycket pengar, men såklart hade jag velat spela tillsammans med Maradona.”
För dessa pengar kunde Salinas fortsätta att leva ut sin extravaganta – och ibland galna livsstil. Han köpte bland annat två BMW-bilar för pengarna och ägde vid en tidpunkt sju lägenheter. Samtidigt slösades det enorma pengar på alkohol, fester och kvinnor.
Tillsammans med Argentinos blev det emellertid bara en säsong. Under denna hann dock Salinas med att skjuta ner San Lorenzo i andradivisionen, vilket var något historisk då den föreningen blev den första storklubben någonsin att bli degraderad i Argentina. Ganska snabbt började emellertid Salinas att vantrivas i Argentinos. Faciliteterna var inte alls i närheten av det som han hade varit van vid i Boca och han ville hitta en ny storklubb att spela för. Valet föll på Independiente.
Men inte heller här fann han sig till rätta utan lämnade för spel i Colombia där Salinas spelade för både Independiente de Medellín och senare Deportivo Pereira. Den colombianska ligan hade gått om pengar, på den här tiden, och en stor anledning till detta var p.g.a. att de olika knarkkartellerna pumpade in pengar i landets fotboll. Salinas njöt av den väl tilltagna lönen samtidigt som han kunde gå på åtskilliga dejter med colombianskorna.
I Medellín gick det ganska bra, men hos Pereira fick inte Salinas spela särskilt mycket utan i stället valde han att vända hem till Argentina igen. Det blev nu kortare sejourer i Racing de Córdoba, Alumni de Villa María innan han avslutade med Gimnasia de Jujuy – laget i vilket allting en gång i tiden hade börjat.
”Jag spelade dock bara två matcher. I en av dessa kom jag i ett friläge med målvakten. Det var ett givet mål. Jag lovar att min mamma hade gjort mål även ifall hon spelat i högklackat, men jag sköt utanför. Där och då tänkte jag att det var över. En sådan miss kan man bara inte göra. Därefter spelade jag inte mer.”
Salinas lade skorna på hyllan redan vid trettioett års ålder. Därefter har han aldrig arbetat igen. Han lockades aldrig av tränarjobbet och eftersom Boca Juniors fortfarande ger Salinas en månatlig pension, som går att leva på, känner han sig tillfreds i lägenheten han bor i. Han har sålt av några lägenheter och gett de andra till sina döttrar.
Lägenheten som han själv bor i saknar emellertid ett antal möbler eftersom han kastade ut dessa, genom fönstret, på en störig granne nere på gården. Återigen gjorde hans tucumanska lynne sig påmint.
Några år efter att Salinas slutat spela fotboll, under inledningen på maj 1987, greps han p.g.a. att det hade hittats trettio gram kokain i hans lägenhet. Enligt honom själv hade kvinnan som följde med honom hem tagit med sig narkotikan. Hursomhelst dömdes Salinas till ett par månaders fängelse, vilket han fick avtjäna i en separat byggnad på fängelseområdet.
”När jag kom dit sa några vakter; ’Han har spelat för Boca och vi är supportrar till laget. Förflytta honom till paviljong fyrtionio.’ Här bodde jag sedan under samtliga månader och behövde inte beblanda mig med de andra fångarna. Jag fick god mat och varmvatten. Det var inga problem överhuvudtaget.”
Sedan några år tillbaka har Salinas slutat med sin extravaganta livsstil. Dels har han börjat bli äldre, fått barnbarn och dels är pengarna mer eller mindre slut – bortsett ifrån den månatliga pensionen ifrån Boca Juniors. ”Numera går jag och lägger mig tidigt. Runt tio på kvällen.” Inte heller har han kvar några kompisar kvar ifrån fotbollstiden utan spenderar den mesta av sin vakna tid ensam.
”Jag äger faktiskt inte ens en telefon. Jag vill inte prata med någon och jag vill inte heller att någon ska prata med mig. De flesta människorna är väldigt korkade. De berättar aldrig något intressant, utan går mest runt och är rädda hela tiden. Vad är livet egentligen? Tala om det för mig, vad är det för någonting? Livet är absolut ingenting.”
Carlos Horacio Salinas har alltid varit en väldigt speciell personlighet inom den argentinska fotbollen. Hans upptåg både på – och utanför planen är många och då har vi inte ens snuddat vid den gången då han drog sin ena fotbollssko i huvudet på en uppretad supporter.
Det finns många fotbollsspelare som har fått smeknamnet; ”el loco” genom åren, men förmodligen finns det inte någon som detta har passat bättre in på än Carlos Horacio Salinas.
enkoppmate.com 