Juan Francia: 1920-talets anfallsstjärna ifrån Rosario som arbetade på den lokala tågstationen

Juan Francia. Han spelade för nästan samtliga föreningar i Rosario och vann skytteligan i Copa América, för Argentina, samtidigt som han slet med att lasta av och på bagage, på stadens tågstation, under nästan samtliga av dagens ljusa timmar.

1854 mottog den argentinska regeringen ett förslag ifrån den amerikanska ingenjören Allan Campbell om att göra studier på ifall det var möjligt att bygga en järnväg mellan städerna Rosario och Córdoba i landet. 1863 bestämdes det att ett nytt företag skulle grundas i Argentina och detta fick namnet Central Argentine Railway och leddes av en annan amerikan vid namn William Wheelwright. Företaget var dock emellertid brittiskt och det var de som fick uppdraget att bygga järnvägen. Det var också huvudsakligen engelsmän som kom att genomföra arbetet under de nästkommande decennierna.

På julafton 1889 bestämde sig ett gäng arbetare i Rosario, på järnvägsföretaget Central Argentine Railway, att grunda en ny fotbollsförening. Samlingen herrar utgjordes av uteslutande britter där såväl engelsmän – som skottar ingick. Thomas Mutton föreslog att föreningen skulle heta Central Argentine Railway Athletic Club, vilket godkändes av övriga på mötet. Klubbens första president utsågs skotten Colin Bain Calder till.

Under de första dryga tio åren fick enbart arbetare på järnvägsföretaget bli medlemmar i klubben, men i takt med att tiden gick började detta att ändras. Vissa inom föreningen föreslog att även folk utanför företaget skulle kunna bli medlemmar och detta godkändes 1903. I samma veva bytte också klubben namn till det som de bär än idag – nämligen Club Atlético Rosario Central.

På 1910-talet vann klubben bland annat tre raka titlar i Rosario-mästerskapen och skulle också mest tävla på regional basis fram till 1939. Visserligen vann Central några nationella cuper, däribland Copa de Competencia 1913 och Copa Ibarguren två år senare, men majoriteten av tiden spenderades med att tampas mot de andra lagen i Rosario.

Under slutskedet av 1800-talet hade Juan Francia fötts i Rosario. Han började spela barfota på stadens gator, med sina kompisar, innan det blev mer seriöst spelande i en rad klubbar i Rosario. Faktum är att det i princip inte fanns någon förening i staden som Francia inte representerade under sin karriär. För Rosario Central spelade han mellan 1920 och 1923 samt under inledningen på 30-talet. Passande nog, med tanke på klubbvalet, arbetade Francia också inom tågtrafiken.   

Det här var en tid innan professionalismen hade gjort sitt intrång i den argentinska fotbollen och spelarna behövde, således, arbeta vid sidan om för att få tillvaron att gå ihop. Under 20-talet hade Francia ett jobb som bagagehanterare på tågstationen i Rosario. Bland skitiga väskor, sotiga vagnar och snåriga järnvägsspår hittades Centrals anfallsess under veckodagarna. När tidningen El Gráfico besökte Francia, på hans arbete, under 1920-talet var det en reserverad personlighet som mötte dem.

”Det är faktiskt den första gången som någon känner igen mig här. Min popularitet är uteslutande knuten till fotbollsplanen. Här (på jobbet) är jag bara en modest anställd som arbetar ifrån soluppgången till mörkrets intrång för en minimal lön. Varför skulle jag ha någon betydelse överhuvudtaget för någon?”

På ett väldigt talande vis var detta smått paradoxalt att en av landets främsta anfallare arbetade på en järnväg och tjänade småsummor i månadslön, men detta var verkligheten för fotbollsspelare förr i tiden. Francia jobbade nästan samtliga av dagens alla ljusa timmar, vilket renderade i att han knappt ens hann med att träna.

”Det här arbetet är dåligt avlönat och jag jobbar nästan samtliga av dagens vakna timmar. Jag väntar mig att jag snart också ska få lite rättvisa i livet.”

På fotbollsplanen gjorde sig Francia känd som en atletisk och stenhård anfallare på 1910 – och 20-talet. Han kom att göra åtskilliga mål för samtliga lag han representerade och fick faktiskt även chansen i det argentinska landslaget. Sina första landskamper gjorde han redan 1918 när Argentina ställdes mot Uruguay i det som kallades för Copa Honor Argentino – och Uruguayo. Detta var egentligen bara en årlig match mellan de båda landslagen, men det här blev en föregångare till det som kom att bli de sydamerikanska mästerskapen – och som senare kallades för Copa América.

1922 var Francia med i Copa América-turneringen som spelades i Brasilien. För Argentinas vidkommande blev det inte den mest lyckade turneringen utan landslaget slutade på en medioker fjärdeplats. För Francia, på ett personligt plan, var mästerskapet däremot en succé. Han vann skytteligan på fyra gjorda mål och en av dessa fullträffar kom att bli ett högst märkligt sådant.

Francia hade först gjort två mål mot Chile och när det sedan var dags att möta Paraguay gjorde han ytterligare två fullträffar. Det sista målet, i den här matchen, gjordes på en kontroversiell straffspark där hela det paraguayanska laget, bortsett ifrån målvakten Modesto Denis, promenerade av planen i protest mot domaren. Francia gjorde mål på elvameterssparken och därefter fortlöpte de avslutande minuterna av matchen utan att någonting hände, eftersom de paraguayanska spelarna inte längre befann sig på planen.

På klubblagsnivå hann Francia med att även representera Centrals ärkerivaler Newell’s Old Boys under två separata sejourer. Han fick aldrig uppleva professionalismens intrång utan lade skorna på hyllan redan under 30-talets första år.

Det finns historier om hur Francias ibland brutala spelstil gjorde sig påmind nere på planen. I ett derby med Newell’s, då han spelade för lokalkonkurrenten Tiro Federal, ska anfallaren ha hamnat i bråk med en motståndare och dessutom gett domaren ett knytnävslag i ansiktet. Både Francia och Newell’s-spelaren Adolfo Celli – f.ö. kallad ”tysken” – fick åka till polisstationen efter matchen och förklara sig.

Exakt vilken som var Francias favoritposition på fotbollsplanen var också omdebatterad.

”Inom fotbollen har jag aldrig föredragit en specifik plats på planen. Ganska tidigt blev jag dock anfallare och började spela som inneranfallare – eller ute på kanten. I början minns jag att jag spelade barfota med mina kompisar i området där vi bodde.”

När han själv mindes tillbaka på karriären var det en match som fastande tydligare än någon annan i hans minne.

”Det var när jag spelade för Tiro Federal under 1917. Vi vann med 3-0 och tog klivet upp till Primera Division. Detta hade varit min dröm sedan barnsben.”

Francia hann med att vinna en rad titlar under sin aktiva karriär. Samtliga kom antingen med Central eller Newell’s Old Boys och allt ifrån de Rosariska mästerskapen, till inhemska cuptitlar, fanns med på meritlistan. Väldigt många duktiga – och lovande fotbollsspelare kom fram i staden Rosario på den här tiden. Här återfanns, förutom Francia, även Julio Libonatti och Juan Enrique Hayes.

”Spelarna här i Rosario är av högsta kvalité. Jag anser att de bästa är Adolfo Celli, Miguel Badalini, Enrique Hayes, Cockrone, Sarasibar samt Julio – och Humberto Libonatti.”

Det är svårt att tänka sig idag att en spelare, som vunnit skytteligan i Copa América, ska slita på ett den lokala järnvägsstationen med att lasta av och på bagage under dagens samtliga timmar. Det här var dessvärre lotten i livet för Juan Francia och faktum var att han, inte alls, var särskilt tillfreds med det hela.

”Det har gått ett år sedan jag senast tränade. Det är helt omöjligt för mig att hinna med det då jag inte slutar arbeta förrän det har blivit kväll.”