Läs del 1 här.
Läs del 2 här.
Läs del 3 här.
Läs del 4 här.
Läs del 5 här.
För många av spelarna tog deras tid i landslaget slut i samma sekund som domaren blåste av den sista matchen mot Brasilien i VM 1982. För Ubaldo Fillol fanns det dock en liten öppning att kunna vara med under Carlos Bilardos era som förbundskapten. Det dröjde emellertid inte särskilt lång tid innan de båda kom på kollisionskurs med varandra. Bilardo skilde sig ganska markant ifrån sin föregångare Menotti på egentligen alla punkter som existerade.
Först och främst såg de båda förbundskaptenerna helt olika på hur fotbollen skulle spelas. Menotti var mer romantiskt lagd där han föredrog det vackra i spelet, medan Bilardo var en pragmatiker. Han ville vinna, och det till vilket pris som helst. Fillol tyckte bättre om Menottis synsätt på fotbollen och Bilardos nitisk personlighet började snabbt att gå honom på nerverna. Inte blev det bättre av att den nye förbundskaptenen hade för vana att dissekera vartenda litet misstag som målvakten gjorde. Enligt Fillol själv fanns det t.o.m. tillfälle då det inte fanns något misstag – då hittade Bilardo helt sonika på ett i stället, bara för att ha något att analysera.
Fillol stod i Argentinas mål under kvalspelet och hade goda förhoppningar om att bli uttagen till VM i Mexiko, men i slutändan kom han inte med. Enligt målvakten själv fick han aldrig någon förklaring av Bilardo kring varför han petades. Fillol fick i stället konstatera att fjorton år i det argentinska landslaget var till ända och att han hade älskat varenda sekund som han representerat sitt land.
Efter Ángel Labrunas bortgång befann sig Fillol i ett närmast melankoliskt tillstånd. Därför var det nästan som en skänk ifrån ovan när telefonen plötsligt ringde en kväll. I den andra änden av luren satt Horacio Doval – en f.d. spelare för San Lorenzo och som numera tränade den brasilianska storklubben Flamengo. Han ville att Fillol, som stod utan kontrakt, skulle ansluta sig till föreningen. Målvakten blev lockad av ett miljöombyte. Dessutom triggades han av att han skulle få äran att ersätta en klubbikon som hans föregångare i målet Raúl, hade varit i Flamengo.
”Efter Labrunas bortgång kände jag mig riktigt deppig och erbjudandet ifrån Brasilien kom därför som en skänk ifrån ovan.”
På flygplatsen i Rio de Janeiro mottogs Fillol av över tvåtusen åskådare. Omgående bestämde han och Olga sig för att försöka insupa den brasilianska atmosfären till fullo. De skulle anpassa sig till landet, och inte tvärtom. Familjen lyckades få tag i en lägenhet med utsikt över havet och det kändes, på många sätt och vis, som att de hade kommit till paradiset. Solen, värmen och stranden gjorde Fillol gott och han började att återhämta sig efter Labrunas hastiga bortgång.
Omgående imponerades Fillol av den vackra fotbollen i landet. Under hans första Fla-Flu-derby var det utsålda läktare och en fantastisk stämning. Fillol tänkte att här skulle han säkerligen komma att trivas. Flamengo tränades, på den här tiden, av Mário Zagallo. Fillol gillade instinktivt sin tränare som var en sympatisk herre och lyssnade på sina spelare. Zico var lagets tveklöst största stjärna, men när han lämnade för Udinese tog Junior över den rollen i truppen.
Fillol och Olga hade inledningsvis problem med det portugisiska språket. De förstod en hel del, men hade svårare att uttrycka sig själva. När deras barn kom hem ifrån skolan, och pratade portugisiska, hade föräldrarna svårt att svara tillbaka.
Överlag gick det bra för Fillol i den brasilianska storklubben. När Flamengo ställdes mot Vasco Da Gama hamnade den argentinska målvakten öga mot öga med storstjärnan Roberto Dinamita. Matchen, i matchen, mellan de båda blev en snackis och derbyt kom under en period, av vissa, att kallas för Fillol-Dinamita-derbyt. Under åren i Flamengo lyckades Fillol vinna delstatsmästerskapen en gång. Detta efter att ha besegrat ärkerivalen Fluminense i finalen med 1-0. Det här skulle visa sig bli en av hans sista matcher för klubben. Fillol och hans familj hade trivts exemplarisk i Brasilien, men när Atlético de Madrid hörde av sig lockade detta erbjudande alldeles för mycket.
Rio och Flamengo hade för evigt etsat sig fast i målvaktens hjärta och dessutom blivit en välbehövlig tillflyktsort efter Labrunas hastiga bortgång. När Fillol lämnade den brasilianska klubben prisades han unisont av såväl sina lagkamrater – som av supportrarna. Zico var en av de som stämde in i hyllningskören.
”Fillol var en av de bästa målvakterna som jag fick bevittna under hela mitt liv som professionell fotbollsspelare. En fantastisk lagkamrat, med en enorm vinnarskalle, och med ett imponerande ledarskap som han, med sin blotta närvaro, kunde demonstrera för alla nere på planen. Trots att han bara spenderade två säsonger i Flamengo lämnade han ändå efter sig ett enormt avtryck i klubben. Flamengo är en klubb som är reserverad för de allra största spelarna och bland dessa återfinns definitivt Fillol.”
Trettiofem år gammal begav sig Fillol ut på sitt första klubblagsäventyr i Europa. Personligen kände han att han befann sig i en utomordentligt fin form och var dessutom fylld av självförtroende efter sejouren med Flamengo. Han kände att detta var den idealiska tidpunkten för att ta klivet till kontinenten på den andra sidan av Atlanten.
Atlético Madrid hade blivit intresserad av Fillol efter att en av deras representanter, i Brasilien, hade sett honom i ett Fla-flu-derby och föreslagit att klubben skulle värva in argentinaren. Atléticos dåvarande president, Vicente Calderón, blev imponerad av det han hörde kring målvakten och bestämde sig för att genomföra övergången. Representanten i Brasilien hade nämligen beskrivit Fillol som; ”ett fenomen” och det var under dessa premisser som Calderón värvade honom.
Fillol åkte först över till Madrid på egen hand för att skriva på kontraktet och lösa allt det logistiska runt flytten. Under hela resan över Atlanten kände han en enorm optimism i kroppen. Kanske var han smittad av upplevelsen som familjen haft i Brasilien, men entusiasmen var sannerligen på topp i Fillols kropp. Han bad t.o.m. Olga om att hon skulle sälja lägenheten i Brasilien. Madrid skulle bli deras nya hem och här skulle de säkerligen komma att trivas.
Den här känslan försvann ganska snabbt efter att Fillol hade landat i den spanska huvudstaden. Plötsligt fick han en olustig klump i magen som han inte kunde identifiera och tankegångarna skiftade ifrån entusiasm till ”var har jag egentligen hamnat?”
Fillol har i efterhand beskrivit det som att han kände sig utelämnad i Spanien. Han saknade familjen och trots att han hunnit fylla 35 år, och varit med om mycket i karriären, kände han sig extremt ensam i det sydeuropeiska landet. Han saknade Argentina, vännerna och familjen. Fillols omgående vantrivsel innebar att han började sova och äta dåligt. Detta reflekterades sedan i prestationerna nere på planen. Han, som nästan aldrig hade varit skadad tidigare, åkte på skada efter skada och dessutom på de mest konstiga ställena. Fillol hann aldrig komma in i matchrytmen innan nästa skada dök upp.
Den dåvarande huvudtränaren i Atlético Madrid, Luis Aragonés, såg att Fillol inte alls mådde bra och frågade honom hur det stod till. Ubaldo svarade att han saknade sitt hemland och familjen. Att han, helt enkelt, inte fann sig till rätta i den spanska huvudstaden. Aragonés föreslog att de skulle gå ut och festa till det en kväll, gå på kasino och bara ha det roligt. Fillol svarade att det inte var något sådant som saknades och hans tränare förstod omgående. Han frågade om det fanns något annat som han kunde göra för målvakten, men Fillol kunde inte komma på något. Klubben hade egentligen gjort allt för att han skulle trivas. Fillols problem låg hos honom själv inte hos Atlético Madrid.
Även presidenten Calderón var bekymrad över sitt nyförvärvs mående och kallade in honom på sitt kontor. Presidenten frågade om det fanns någonting som klubben kunde göra för att hjälpa Fillol att trivas bättre, men målvakten svarade samma sak som han hade gjort till Aragonés. Han saknade Argentina och sin familj. Fillol konstaterade att han hade blivit som den gamle tangoartisten Carlos Gardel. Det spelade ingen roll vad andra länder, runt om i världen, kunde erbjuda. Ingenting kom i närheten av att få strosa runt på gatorna hemma i Buenos Aires.
Olga kom till sist över med familjen, men tillvaron för Fillol förbättrades ändå inte. Han utvecklade ett magsår och då föreslog Olga att det kanske ändå var dags att vända hemåt igen. Trots sin korta tid i Madrid hann ändå Fillol att göra ett visst avtryck i klubben. Han stod för en exemplarisk insats borta mot Barcelona och blev hyllad av den spanska storklubbens vicepresident. Nu ville dock Fillol åka hem till Argentina igen och spela inför sina landsmän och bland människor som han lärt känna som sina vänner. Det var dags för det sista kapitlet i karriären.
Under världsmästerskapet i Mexiko 1986 jobbade Fillol som expertkommentator. Han fick därför glädjen att bevittna, på plats, när Argentina bärgade sitt andra VM-guld i historien. I samma veva blev han kontaktad av först Rosario Central och lite senare sin gamle klubb Racing. I slutändan drog sig Central ur förhandlingarna och valet föll på Racing i stället.
Den argentinska storklubben tränades, på den här tiden, av Alfio ”Coco” Basile. Eftersom transferfönstret inte var öppet fick Fillol veta att han var tvungen att vänta några månader innan han kunde debutera för klubben. ”Det är ingen fara” svarade målvakten, ”Jag ska träna som en galning fram till dess.”
Under den här perioden brukade han även gå på klubbens matcher och Fillol valde självmant att parkera en bra bit ifrån Racings hemmaplan El Cilindro. På vägen mot arenan stötte han ofta ofta på många supportrar som ropade uppmuntrande mot honom. Det fanns emellertid en supporter som visserligen var positivt gentemot Fillol, men inte särskilt optimistisk till storklubbens framtidsutsikter. Men i stället för att ta detta som nedslående information tog Pato det hela som en utmaning och motivation.
Under månaderna som han inte kunde spela var det många förståsigpåare som hade frågeställningen ifall Fillol verkligen var i tillräckligt gott skick för att kunna göra någon signifikant skillnad i Racing. Detta triggade också målvakten ännu mer att bevisa vad han kunde.
Fillol gjorde sin återkomst för Racing under 1987. Han gillade Coco Basile som tränare, och tränaren verkade gilla sin nye målvakt. Det var inte en massa konstigheter runt det taktiska utan Basile höll sig ganska tydlig – precis som Menotti och Labruna hade gjort. Lagets huvudsakliga fokus låg på Supercopa Sudamericana. En turnering som inleddes 1988 och som innehöll lagen vilka någon gång hade lyckats vinna Copa Libertadores.
Racing började med att besegra brasilianska Santos, i den första omgången, med sammanlagt 2-0. Lustigt nog fanns ingen motståndare i kvartsfinalen, vilket renderade i att laget gick direkt till semifinal. Här väntade River Plate och detta skulle bli ett jämt dubbelmöte. I hemmamatchen vann Racing med 2-1 efter att Walter Fernández gjort dubbla mål. Pato stod för en rad magiska räddningar och såg till att hans gamla klubb River stannade på ett mål.
Returen på Estadio Monumental var speciell, precis som det alltid var när Pato spelade på sina gamle hemmaplan. Enligt Fillol själv var detta en av hans bästa insatser under hela karriären. Han gjorde många fina räddningar på avslut ifrån Rivers dubbla anfallsess i Claudio Caniggia och Antonio Alzamendi. Dessvärre lyckades till sist Los Millonarios få in en boll och plötsligt var de vidare i stället för Racing. Därefter hade River flera lägen att avgöra matchen – bland annat ett friläge för Alzamendi – men Fillol avstyrde. Precis innan slutsignalen lyckades Racing, ifrån nästan ingenstans, att få in en kvittering genom Néstor Fabbri och blev således klara för finalen av Supercopa Sudamericana.
För första gången sedan 60-talet var storklubben i en final i en kontinental turnering. Nu ställdes Racing mot brasilianska Cruzeiro och det första mötet, i Avellaneda, slutade med en 2-1-seger för Fillol och hans lagkamrater. Returen i Brasilien blev sedan dramatisk. Vid ankomsten till arenan kastade de brasilianska supportrarna glasflaskor och soppåsar på Racing-spelarna. När spelarna väl kom in på gräsplanen kunde de se att läktarna var fyllda till bristningsgränsen med 120,000 åskådare. Även om Fillol, normalt sett, inte var den nervösa typen kunde han ändå medge att den här atmosfären gjorde honom lite skakig.
Cruzeiro tog ledningen genom Robson, men närmre än så kom de aldrig. I stället kvitterade Racing genom Omar Catalán och bärgade titeln. Den argentinska storklubben var återigen kontinentala mästare efter över tjugo års väntan. Flygresan hem blev sedan väldigt minnesvärd då Racings trupp delade plan med hundratals lyriska supportrar. Fillol medgav att de inte satt ner under hela flygresan utan hoppade hela vägen tillbaka till Argentina.
Hemma i ligaspelet var förväntningarna på Racing höga. Det hade börjat byggas upp en stark rivalitet med River Plate och i ett av lagens möten, den här säsongen, blev det stökigt. I en tumultartad situation blev Fillol knockad bakifrån av Rivers Héctor Enrique. Givetvis blev målvakten vansinnig och försökte få tag i Rivers mittfältare. Han stoppades dock av lagkamraterna – och motspelare. I stället fick Fillol syna det röda kortet och i samma veva blev även Enrique utvisad. Det som hände därefter var dock, om möjligt, ännu mer galet.
På disciplinnämndens kontor i Buenos Aires, dit både Enrique och Fillol hade blivit inkallade till, började de båda slåss mitt bland personalen. Där låg de båda på marken och slogs mitt framför ögonen på de som skulle ta beslut kring deras avstängningar. Föga förvånande fick båda två fem matchers avstängning efter detta bisarra bråk som aldrig riktigt verkade vilja ta slut.
Säsongen i stort var väldigt stökig för Racings vidkommande. Under ett möte med Boca Juniors träffades deras målvakt, Navarro Montoya, av en fyrverkeripjäs i huvudet. Denna hade kommit ifrån Racings läktarsektion och givetvis blåstes matchen av då Montoya inte kunde fullfölja mötet.
På ett personligt plan var detta år också turbulent för Fillol. En eftermiddag när han var ute och körde bil, tillsammans med Olga, krockade de plötsligt med en häst. Djurets kropp trycktes rakt igenom bilrutan och både Fillol och Olga fick stora skärsår. Dessutom var Fillols fru, till en början, medvetslös och fick föras till intensiven. Lyckligtvis vaknade hon efter ett tag, men hela upplevelsen hade såklart varit omskakande då känslan var att de hade lurat döden den här eftermiddagen. Fillol fick stora skärsår under fötterna och kunde inte gå på flera veckor.
En fråga som dök upp i Fillols huvud var hur hästen bara hade kunnat dyka upp ifrån ingenstans på vägen. Det visade sig att en ranch låg i närheten och ägare för denna hade precis blivit mördad, några minuter dessförinnan, vilket gjorde att hästarna sprang i väg ifrån gården i panik. Det var en av dessa hästar som Fillol och hans fru hade krockat med.
Situationen i Racing började också bli ansträngande för målvakten. Klubben hade stora ekonomiska problem och var nästan alltid sena med sina löneutbetalningar. Till sist kände Fillol att det fick räcka. Han var för gammal för att ta fajten kring sådana här banala saker.
Coco Basile hade lämnat för Vélez och ville ha dit Pato. Målvakten accepterade, men det hela blev en kort – och inte särskilt lyckad sejour. Basile fick lämna efter några mindre bra resultat och Fillol började tappa sugen på att spela fotboll. Det fick räcka nu och han lade skorna på hyllan vid en ålder av fyrtio år. Han hade spelat fotboll under majoriteten av sin livstid. Det var dags för ett nytt kapitel i livet.
I sin sista match i karriären mötte Fillol River Plate på Estadio Monumental. Givetvis stod han för en exemplarisk insats, vilken ledde till en seger för Vélez och ett missat ligaguld för Los Millonarios. Man kan minst sagt säga att avslutningen på karriären innehöll en stor portion av ödets ironi.
Fillol har medgett att han hade svårt att finna sig till rätta efter att spelarkarriären var över. Han var van vid att sitta runt matbordet och skoja med sina lagkamrater. Nu var satt han i stället och åt middagen med sin familj, och även om han älskade detta, var det inledningsvis en omställning. Det hände åtskilliga gånger att Olga fick säga till honom att; ”sådär kan du inte säga till barnen.” Succesivt började han dock att acklimatisera sig till ett liv utanför fotbollsbubblan.
Fillol ingick i Coco Basiles ledarstab när denne återigen tränade Racing säsongen 1996-97. Dåligt resultat gjorde dock emellertid att de båda lämnade jobbet. Därefter har Fillol, i omgångar, varit målvaktstränare för det argentinska ungdomslandslaget och det är i denna roll som han har visat sig vara mest framgångsrik som tränare. Fillol har varit med om att fostra flera duktiga målvakter i landslaget – som t.ex. Cristian Romero, Willy Caballero och Germán Lux. Dessutom var det han som tipsade Lanús om att värva in Agustín Marchesín.
2003 hade Fillol en kort sejour som huvudtränare för Racing, men detta gick inget vidare. När hans familj dessutom blev mordhotade av klubbens Barra kände Fillol att det fick räcka. Han ville inte ha något mer att göra med den inhemska fotbollen i landet. I stället blev landslagets hans fristad och han har, i olika omgångar, också varit målvaktstränare för det argentinska A-landslaget – bortsett ifrån tiden i ungdomslandslaget.
Att vara målvaktstränare och utveckla yngre förmågor har blivit ett kall för Fillol. Han har, trots allt, alltid hävdat att målvaktspositionen är den enda platsen på hela fotbollsplanen där det fortfarande finns saker och ting att lära sig efter att karriären är slut. 2014 testade han på att vara målvaktstränare i River Plate, men hamnade på kollisionskurs med lagets förstemålvakt, Juan Pablo Carrizo, och bad om att bli nedflyttad i ungdomslaget i stället. Här trivdes nämligen Pato bättre.
Under hela sitt liv har Ubaldo ”Pato” Fillol varit en rebellisk person som sagt vad han tycker och tänker. Detta har många gånger ställt till det för honom och han har själv medgett att han kanske inte alltid har varit den smidigaste av personer att ha att göra med. Trots detta utvecklades han till en av Argentinas – och hela världens bästa målvakter någonsin. Han vann åtskilliga titlar med River Plate och blev världsmästare med Argentina 1978.
Han satte sig upp mot militärdiktaturens general Lacoste och riskerade sitt liv för sina principer. Samtidigt representerade han ett landslag som, mer än något annat, är förknippat med militärdiktaturens fasansfulla övergrepp på befolkningen.
Det finns få personer som får uppleva så mycket under sitt liv som Pato Fillol har fått göra. Han spelade fotboll till han var 40 år och kommer förmodligen aldrig riktigt kunna släppa den sporten som han har kommit att älska mer än något annat. För det är precis som han själv säger; ”det finns alltid någonting att lära sig.”
enkoppmate.com 