Läs del 1 här.
Läs del 2 här.
Läs del 3 här.
Läs del 4 här.
Efter VM-guldet 1978 var det dags för Ubaldo Fillol att komma tillbaka till verkligheten igen tillsammans med River Plate. Storklubben siktade på att göra ett riktigt starkt 1979 och gick in i Metropolitana-säsongen med full kraft.
Formatet, den här gången, var att lagen delades in i två zoner och därefter väntade ett slutspel. River tog sig bekvämt vidare, ifrån sin grupp, innan de ställdes mot Independiente i semin – vilka de också besegrade – och därefter väntade Vélez Sarsfield i finalen. River fullkomligt demolerade sina motståndare och vann med sammanlagt 7-1. Detta var en styrkedemonstration utan dess like och laget fick dessutom glädjen att fira på ett nyrenoverat Estadio Monumental. Lagets hemmaarena hade nämligen genomgått en ordentlig upprustning inför världsmästerskapet på hemmaplan 1978.
Inför Nacional-turneringen gjorde River en rad intressanta nyförvärv. Den uruguayanske dribblern, Juan Ramón Carrasco, värvades in och även Emilio Commisso anslöt sig till truppen. Dessutom lyfte River Plate upp en spännande anfallare ifrån ungdomslaget som hette Ramón Díaz. Även den här säsongen fortlöpte på ett tillfredsställande sätt för storklubbens vidkommande. Laget tog sig vidare till slutspelet och i kvartsfinalen väntade på nytt Vélez Sarsfield. Den här gången blev det emellertid ett mycket jämnare dubbelmöte, jämfört med i Metropolitana samma år.
Båda lagen vann sina respektive hemmamatcher med 1-0, vilket renderade i att dubbelmötet fick avgöras ifrån straffpunkten. Här skulle Fillol visa sig på styva linan och han blev stor hjälte med sina dubbla straffräddningar. I semifinalen väntade Rosario Central och de övermannades med sammanlagt 7-1. Även i detta dubbelmöte fick Fillol visa upp sin skicklighet när han räddade en straff ifrån Rosarioklubben.
Väl framme i finalen ställdes River Plate mot Unión. Santa Fe-klubben hade aldrig varit så här nära ett ligaguld och detta märktes sannerligen på intresset i staden. Det första mötet, på Unións hemmaplan, slutade 1-1 efter att Beto Alonso gjort Rivers mål. Bortamålsregeln hade trätt i kraft, den här säsongen, vilket renderade i att det var en liten fördel för River inför returen på Monumental.
En vecka senare väntade storpublik på landets nationalarena och Fillol skulle, återigen, visa sig bli en helt avgörande figur. Han räddade nämligen allting som kom i hans väg. Unión gjorde en bra match, skapade många målchanser, men Fillol var omutbar i målet. Än idag sägs det att folk ringer upp målvakten, på årsdagen för den här finalen, ifrån diverse radiostationer i Santa Fe. ”Den här turneringen vann du sannerligen åt River” brukade också supportrarna säga till Fillol, ute på stan, efter att guldet var bärgat.
River blev återigen mästare – ett s.k. bicampeonato – och därigenom snuvade de Unión på guldet. Men storklubben var inte färdiga med det. I turneringen därefter – i Metropolitana säsongen 1980 – vann River ligan för tredje gången i följd. Vad kan då detta tänkas heta månntro? Jo, såklart ett tricampeonato.
Fillol och hans lagkamrater var dominanta under hela säsongen och ligaguldet säkrades, efter att River krossat Tigre, med fyra omgångar kvar att spela. Under denna minnesvärda säsong vann dessutom River båda Superclásico-mötena med Boca Juniors. Det mötet som spelades på La Bombonera blev en regelrätt överkörning där Carrasco och Ramón Díaz briljerade. River vann derbyt med hela 5-2.
Trots alla framgångar valde ändå storklubben att inte förlänga kontraktet med tränaren Ángel Labruna. Detta var ett beslut som Fillol – och samtliga av hans lagkamrater hade svårt att förstå. För Patos vidkommande blev detta ett extra hårt slag då han uppskattade Labruna så pass mycket även på ett personligt plan. Vid den här tidpunkten var Rivers president en viss Rafael Aragón Cabrera – tidigare vicepresident – men han styrdes indirekt av militären Carlos Alberto Lacoste.
In som Labrunas ersättare kom en stram herre och f.d. ikonisk fotbollsspelare i form av Alfredo Di Stéfano. Samtidigt började det märkas att klubben hade inställningen att göra sig av med gamla ikoner. Di Stéfano kom också snabbt på kant med lagets stjärnspelare Beto Alonso. Alonso var dessutom på kollisionskurs med klubbledningen och skulle snart komma att lämna föreningen.
River Plate vann Nacional-turneringen 1981 efter att ha besegrat Ferro i finalen. Det bestående intrycket ifrån den här matchen var emellertid något helt annat. Trots att laget precis hade blivit mästare var det enda som hördes, ifrån Rivers supportrar, deras rop på sin idol Alonso. ”Aloooooooonsoooo, Aloooooooonsooo” ekade över arenan och Fillol mindes hela situationen som ganska surrealistisk.
Det kändes sannerligen att det blåste föränderliga vindar inom River och efter säsongen lämnade också en rad duktiga spelare föreningen. Alonso gick till Vélez, Passarella gick till Fiorentina och Ramón Díaz lämnade för Napoli. Stod måhända även Pato Fillol näst på tur?
Samtidigt som det började blåsa upp till storm på klubblagsnivå gjorde sig Fillol och det argentinska landslaget redo för VM i Spanien 1982. Efter VM-guldet på hemmaplan, fyra år tidigare, hade Argentina förberett sig inför den nästkommande turneringen. Bland annat hade de mött Nederländerna i Schweiz. Detta hade blivit dubbat till något som kunde liknas med en revansch på VM-finalen, men mötet skulle i stället hamna i fokus av en helt annan anledning. Bakom det ena målet befann sig nämligen en grupp med argentinare i exil. Dessa hängde upp en banderoll med texten; ”Videla är en mördare.”
Budskapet var såklart riktat till Argentinas militärdiktator och Fillol mindes att banderollen omgående fångade hans uppmärksamhet. Trots att målvakten var fokuserad på matchen, var det helt omöjligt att missa budskapet bakom målburen. TV-sändningen hemma i Argentina avbröt matchen varje gång som bollen närmade sig det målet, som banderollen fanns bakom. Mötet med Nederländerna slutade oavgjort där Argentina sedan vann på straffar. I den här straffläggningen räddade Fillol tre straffar och fick återigen visa upp hur skicklig han var på just elvameterssparkar.
Efter VM-guldet hade landslaget börjat få mer respekt utifrån och detta var också någonting som spelarna kände av. Succesivt började Menotti att formera upp sig inför det stundande världsmästerskapet i Spanien och en viss Diego Maradona slussades in i truppen. VM-slutspelet skulle emellertid bli ett stort fiasko för Argentinas vidkommande. Enligt Fillol hade det dels att göra med att laget nått sin peak, fyra år tidigare, dels att truppen blev oerhört påverkad av kriget kring Falklandsöarna som pågick parallellt.
När den argentinska landslagsdelegationen reste till Spanien hade de blivit inpräntade, i hemlandet, att Argentina höll på att vinna kriget mot England. Vid ankomsten till Europa kunde däremot spelarna läsa i tidningarna att detta var en lögn. I stället för att vinna kriget överlägset – vilket militärregimen påstod – förlorade Argentina stort. Sanningen var nämligen den att landet inte en chans mot den engelska krigsmakten.
Redan vid avresan ifrån Argentina kände spelarna av krigets närvaro. Flygrutten lades om eftersom militären var rädda att engelsmännen skulle få för sig att skjuta ner planet. Detta var förmodligen högst osannolikt, men skapade såklart en viss oro inom den argentinska truppen. Hela känslan runt resan till Spanien, och VM-slutspelet mitt under ett pågående krig, var olustig. Det syntes också ganska tydligt på spelarna, i premiären mot Belgien, att deras tankar fanns på annat håll. Argentina gjorde en otroligt blek insats och förlorade också med 1-0 efter att Erwin Vandenbergh gjort matchens enda mål.
Menottis landslag tog sig visserligen vidare ifrån gruppspelet, efter att ha besegrat Ungern och El Salvador, men premiärförlusten gjorde att landslaget hamnade i den svåra gruppen därefter tillsammans med Italien och Brasilien. Detta gruppspel renderade sedan i två förluster och en hemresa för Argentinas vidkommande. Världsmästerskapet i Spanien markerade också slutet på en era, i landslaget, för flera av spelarna. Menotti lämnade sin post efter turneringen och ersattes av Carlos Bilardo. Med den nye förbundskaptenen kom ett annorlunda sätt spela fotboll på. Få spelare skulle också överleva ifrån Menotti-eran och vidare in i nästa.
Fillol hyllade Menotti, men skickade samtidigt också en vink mot Bilardo, vilket indikerade på att han inte var helt överens med dennes spelfilosofi. Han hade dock lite tid att oro sig för landslaget. Problemen med River Plate hade bara börjat för Fillols vidkommande.
Redan 1978 började det uppstå problem när Ubaldo skulle förlänga sitt kontrakt med River Plate. Han träffade två styrelseledamöter och kom överens om kontraktet. Men när han sedan skulle träffa presidenten Cabrera uppstod plötsligt problem. Han proklamerade nämligen att klubben inte hade råd med den lönen som Fillol hade begärt. Detta renderade i att förhandlingarna lades på is.
I samma veva fick Pato nys om att Juventus var intresserade av hans tjänster. Faktum är att efter ett möte med Quilmes träffade han representanter för den italienska storklubben. Bland dessa återfanns bland annat landsmannen Omar Sívori samt bröderna Agnelli, vilka ägde Juventus. Fillol var emellertid aldrig intresserad av en flytt till Italien. Han var nämligen inte alls sugen på att lämna sitt hemland precis efter att han – och Olga fått sitt allra första barn.
Samtidigt som målvaktens kontraktsförhandlingar med River Plate stod stilla plingade det plötsligt till, en dag, på familjen Fillols dörrklocka. När Ubaldo gick för att öppna dörren möttes han av två stycken herrar med kort hår och mustasch. De såg allvarsamma ut och meddelade att de kom ifrån skattemyndigheterna i landet. Herrarna meddelade att Fillol var under utredning för att inte ha deklarerat för – och undanhållit egendomar ifrån militärdiktaturen. Själv blev Ubaldo minst sagt förvånad. Han ägde nämligen bara sitt lilla hus och sin Peugeot 404.
Männen frågade hur många fastigheter som målvakten ägde. ”Jag äger bara det här huset” svarade Fillol. ”Vilka mer äger du? Försökt inte lura oss, vi har inte all tid i världen på oss” replikerade männen. Fillol visste inte vad han skulle svara utan lade till att det enda han ägde, förutom huset, var bilen som stod på uppfarten.
”Jaså” replikerade herrarna. ”Vi har uppgifter om att du äger ett hus som ligger på gatan Rivadavia. Det liknar en stor herrgård. Hela området har sagt att denna fastighet tillhör Fillol. Slösa inte mer med vår tid. Äger du det här stället?” Fillol fortsatte att svara samma sak igen. Han ägde bara det huset som de befann sig i. Därefter sa han till de bistra herrarna; ”Men om ni har adressen föreslår jag att ni åker dit, trycker på ringklockan och så får ni se att jag inte äger bostaden.”
Nu gick det upp för Fillol att skattemyndigheten att tagit emot en förfalskad anmälan. Men av vem, och varför? De båda herrarna lämnade huset, men Fillol kände sig inte tillfreds med hela situationen. Ungefär en vecka senare fick han besök av sin pappa. Fillol tyckte att fadern såg fundersam ut och frågade hur det var fatt. Då visade det sig att pappan, några dagar dessförinnan, hade blivit omkullknuffad när han klivit av spårvagnen. Tre stora herrar hade frågat om han var Ubaldo Fillols pappa och när han svarade ja, tryckte de ner honom och deklarerade; ”övertyga då din son om att han ska skriva på ett nytt kontrakt. Om han inte gör det kommer vi inte att vara lika snälla nästa gång.”
Fillol började misstänka att det fanns ett samband mellan dessa händelser och hans strandade kontraktsskrivningar med klubben. Presidenten Aragón Cabrera – i kombination med general Lacoste försökte med alla medel för att pressa Fillol till att skriva på kontraktet. Men allt som skett fram till nu skulle bara vara en försmak på vad som komma skulle.
I samband med att Fillol skulle genomföra en intervju med tidningen El Gráfico kom han plötsligt öga mot öga med denne Lacoste. Intervjun skulle nämligen göras i samma byggnad som generalen hade sitt kontor. Fillol gick in till honom och undrade vad han egentligen hade med River Plate att göra. Vad som sedan utspelade sig var något av det mest obehagliga som skedde under målvaktens långa karriär.
Lacoste meddelade att han var honnörsmedlem i storklubben och att han hade som uppgift att se till att Fillol skrev under kontraktet som han hade blivit erbjuden. Målvakten meddelade Lacoste att han inte tänkte skriva under ett kontrakt under de premisserna. Han hade blivit lovad en helt annan lön i tidigare diskussioner. ”Fillol, du är införstådd med att du inte har något annat alternativ än att skriva under?”
Stämningen blev alltmer spänd och efter att Fillol återigen sagt nej till generalen lade Lacoste fram sin ena pistol på bordet. Därefter sa han någonting som Argentinas landslagsmålvakt aldrig skulle glömma; ”Okej Fillol. Jag ska fatta mig kort då jag inte har särskilt gott om tid på mig. Om jag vill kan jag lyfta telefonluren och fortare än det tar för kaffet i denna kopp att svalna kommer du att försvinna för all framtid utan att någonsin höras ifrån igen. I bästa fall kommer de att hitta dig fullproppad med hål. Du vet nämligen mycket väl att jag inte har några som helst problem att utföra det jag precis beskrev för dig, eller hur?”
Fillol vet, i efterhand, inte varför han själv började skratta direkt efter de här orden. Förmodligen var det av nervositet och det bisarra i hela situationen. Fillols skratt gjorde dock bara Lacoste ännu mer förbannad. Målvakten spände ögonen i generalen och svarade; ”du tänker såklart skjuta mig här och nu ifall jag inte skriver under? Vet du vad? Detta samtal är över.”
När han promenerade mot dörren hörde han hur Lacoste ropade på honom bakifrån. ”Kom tillbaka och sätt dig så får vi prata igenom detta.” Motvilligt vände Fillol på klacken och satte sig ner. Han hade precis hunnit sätta sig till rätta när Lacoste lutade sig fram och väste i örat på honom; ”Nu kan du resa dig upp och gå. Du förstår, här är det jag som bestämmer när du ska lämna rummet. Stick nu så ska jag visa dig vem det är som bestämmer i det här landet.”
Föga förvånande blev såklart Fillol rädd för sitt liv efter den här incidenten. Lyckligtvis skedde ingenting förfärligt med vare sig målvakten eller någon annan i hans familj. Däremot lyckades Lacoste driva igenom en avstängning på Fillol som skulle vara livet ut. Själv hade han ändå börjat att fundera på att lägga skorna på hyllan. Fillol hade tröttnat på all turbulens och slutet på tiden i River Plate hade inte alls varit trevlig. Han undvek medvetet att läsa i tidningarna eller lyssna på radion. Det som kom ut var sällan till hans fördel och även supportrarna började att vända honom ryggen.
En dag knackade det på Fillols dörr igen. Den här gången var det emellertid ett betydligt trevligare sällskap som stod utanför ytterdörren. Det var nämligen Ángel Labruna. Han tränade numera Argentinos Juniors och ville att Fillol skulle ansluta sig till hans lag. Målvakten förklarade för sin älskade läromästare att han var avstängd på livstid, vilket skulle göra det hela omöjligt. ”Jag vet också om det” svarade Labruna. ”Men om du kommer till Argentinos ska vi säkerligen kunna lösa det hela.” Fillol hade svårt att motstå Labrunas entusiasm, det hade han alltid haft. Tränaren besatt nämligen någon magisk förmåga att alltid se möjligheter i saker och ting. Han lyckades övertala Fillol.
Argentinos Juniors hade lyckligtvis, på den här tiden, kontakter inom militärdiktaturen. En herre vid namn Guillermo Suárez Mason var nämligen en stor supporter till klubben och samtidigt en högt uppsatt general. Han drog i några trådar och plötsligt kunde Fillol spela fotboll igen. Glädjande nog började militärdiktaturen sakteligen att smulas sönder och snart skulle Argentina hålla sitt första demokratiska val på nästa ett decennium.
Hos Argentinos möttes Fillol av enormt mycket kärlek ifrån supportrarna. Dessutom älskade han att spela under Labrunas ledning och plötsligt tyckte målvakten att det var ganska roligt att spela fotboll igen. Redan på hans första träningen, med föreningen, dök massvis med supportrar upp för att beskåda klubbens senaste nyförvärv. En äldre farbror kom fram till Fillol efteråt och sa att så här mycket folk hade det inte varit på någon av klubbens träningar sedan Diego Maradona spelade för Argentinos. Det om något var ett kvitto på att Fillol skulle mottas med öppna armar av supportrarna.
Under de nästkommande åren lade Labruna grunden, i Argentinos, till de framgångarna som föreningen senare skulle komma att ha under årtiondet. Fillol var lite orolig för hur mottagande skulle bli när det blev dags att möta River Plate på Estadio Monumental. Lyckligtvis blev det positivt och supportrarna gav sin f.d. målvakt ett varmt mottagande. Av förklarliga själ kände Fillol ett enormt hat mot Lacoste. ”Den jäveln förstörde en del av min karriär” mindes målvakten, men slog också nöjt fast, några år senare, att; ”lyckligtvis är Lacoste död nu.”
Argentinos slogs för sin överlevnad under Fillols tid i klubben. Med god hjälp av målvakten – och tränaren Labrunas skickliga laguttagningar lyckades emellertid föreningen att hålla sig kvar. Snart skulle dock en tragedi slå till som skulle omkullkasta hela Fillols tillvaro.
Vid en bortamatch mot Brasilien, med det argentinska landslaget, fick målvakten reda på att Labruna hade blivit inlagd på ett sjukhus hemma i Argentina. Han hade tydligen drabbats av bråck, en kort tid dessförinnan, men verkade må bättre. Av just den här anledningen var sjukhusinterneringen överraskande. Så fort Fillol kommit tillbaka till Argentina åkte han raka vägen till sjukhuset för att hälsa på sin älskade tränare, men det var för sent. I korridoren mötte Fillol Labrunas gråtande hustru Anita som meddelade målvakten att hennes make precis hade gått bort.
Ubaldo gick in i rummet där Labruna låg och läkarna försökte fortfarande att återuppliva Labruna, men utan resultat. Mitt framför hans ögon försvann plötsligt en av hans närmaste vänner inom fotbollen. Hans fotbollspappa var död och för Fillol kändes det som att hans hjärta gick i tusen bitar. Det visade sig att Labrunas bråck visserligen hade läkt bra, men plötsligt en dag hade han drabbats av en hjärtinfarkt när han var på väg till toaletten. Fillol hade svårt att ta in att Labruna hastigt bara hade gått bort. Än idag börjar han gråta varje gång som någon tar upp Labruna med honom. ”Jag älskade verkligen honom med hela mitt hjärta”.
Labrunas assisterande tränare i Argentinos, Rodolfo Talamonti, tog över rodret i föreningen. Fillol å sin sida hoppade över några träningar, under veckorna som följde, efter dödsfallet. Han funderade återigen på att lägga skorna på hyllan. Fillol ändrade sig emellertid och bestämde sig för att fullfölja kontraktet. Argentinos hade redan gett honom mycket kärlek och målvakten ville återgälda denna generositet genom att säkra ett nytt kontrakt för klubben. Sanningen var dock den att utan Labruna vid sin sida kände inte Fillol sig levande längre.
”Vid hade känt varandra i över tio år. Det hade varit tio år av ovillkorlig kärlek.”
***
Läs avslutningen i morgondagens del 6.
***
enkoppmate.com 