1958: Copa Suecia – Turneringen som satte Atlanta på kartan

1958. Under sommaren (vintern i Argentina) 1958 spelades en turnering i landet som fick namn efter världsmästerskapet som utspelades sig parallellt i Skandinavien. Detta skulle bli en turnering som definitivt satte Club Atlético Atlanta på den argentinska fotbollskartan.

När den argentinska poeten Juan Gelman en gång i tiden fick frågan om vilket lag han hejade på hemma i Argentina svarade han; ”Atlanta, även när de vinner.” Den skicklige författaren ska också ha sagt vid ett tillfälle då han uppgavs vara en av kandidaterna till att vinna nobelpriset i litteratur att; ”hur skulle de kunna ge Nobelpriset till mig som hejar på Atlanta?”

Denna melankoliska syn på verkligheten har härdat – och kännetecknat supportrarna till den lilla föreningen Club Atlético Atlanta i området Villa Crespo i Buenos Aires. Klubben har aldrig tillhört en av de större föreningarna i huvudstaden och har ständigt stått i skuggan av andra. Men det fanns ett år, en tid, då Atlanta faktiskt var lite bättre än alla andra lag i Argentina och vann en officiell turnering i landet.

Innan vi tittar närmare på den här turneringen kan det vara bra att vi bekantar oss lite med Atlanta och vad denna förening har stått för genom åren. Under 20-talets inledande år satte sig en lite kille vid namn León Kolbowski på en båt ifrån Europa med destination Argentina. Tillsammans med sin familj kom León ifrån den litauiska staden Baranowicz. Efter åratal av att ha fått utstå en ökad antisemitism i Östeuropa bestämde sig familjen för att lämna Europa och söka lyckan på andra sidan Atlanten.

Familjen Kolbowski slog sig ner i området Villa Crespo i Buenos Aires och detta var ett område som väldigt många judiska emigranter bosatte sig under inledningen på 1900-talet. León växte upp och skulle i vuxen ålder bli en väldigt erkänd affärsman i området. Under 50-talet gav han sig in i föreningen Club Atlético Atlanta som blev – och fortfarande är synonym med den judiska befolkningen i Buenos Aires. 1959 blev han president för klubben och året efter skulle han se till att en ny hemmaplan invigdes. Den här arenan spelar föreningen på än idag och numera bär den också León Kolbowskis namn.

Atlanta tog sig upp till Primera Division 1956 och under åren som följde etablerade man sig i landets högsta division. Två år senare kom laget fyra i turneringen, vilket vittnade om att klubben hade tagit stora kliv på bara några fåtal säsonger.

Under sommaren 1958 skulle världsmästerskapet i fotboll utspelas i Sverige och det argentinska landslaget skulle delta i sin första VM-turnering sedan 1934. Samtidigt som mästerskapet spelades i Sverige beslutade det argentinska fotbollsförbundet att en improviserad turnering skulle spelas på hemmaplan mellan klubbarna ifrån Primera Division. Turneringen var tänkt att inbringa lite välbehövliga slantar till de ekonomiskt ansträngda föreningarna i landet.

De sexton lagen delades upp i två grupper där alla skulle möta varandra en gång och där de två segrarna – i vardera grupp – sedan gjorde upp i en final om pokalen. Turneringen döptes till Copa Suecia p.g.a. världsmästerskapet som spelades i Sverige under samma period. Atlanta hade vid den här tidpunkten ett slagkraftigt lag och två av spelarna stack kanske ut lite extra i form av Carlos Griguol och Osvaldo Zubeldía. Båda två skulle, som bekant, komma att bli framgångsrika tränare senare i karriären.

Den 20 april inleddes turneringen och i Atlantas premiär ställdes de mot River Plate på Estadio Monumental. Atlanta gjorde en fantastisk insats och besegrade storklubben tämligen enkelt med 4-1. Veckan efter följde laget upp med att övermanna Independiente med 4-2 hemma i Villa Crespo.

Tidigt stod det klart att Atlanta tänkte slåss om topplaceringen i gruppen, men turneringen fick sedan ett abrupt avbrott. I slutet av juni kom förbundet helt plötsligt på att det bästa vore nog att återuppta det avbrutna ordinarie ligaspelet som hade gått till vila när världsmästerskapet började närma sig. Därför spelades de avslutande omgångarna, av Copa Suecia, i olika intervaller under den resterande delen av året och den sista omgången fullbordades först i april – året efter.

När grupperna var färdigspelade stod det klart att Atlanta hade vunnit sin på samma poäng som Rosario Central medan Racing hade gått vinnande ur den andra. Därmed tvingades det fram en avgörande match, mellan Atlanta och Central, kring vem som skulle få möta Racing i finalen. Matchen spelades den 29 april 1959, i Rosario, och Atlanta vann med 1-0 efter att Walter Roque gjort mötets enda fullträff.

Rodolfo Bettinotti och Carlos Griguol på omslaget till El Gráfico.

Nu började förbundet febrilt att leta efter ett datum där man kunde spela finalen av Copa Suecia. Det som skulle bli en sommarturnering hade nu pågått i ett år. Längre skulle det dock emellertid bli. Atlanta tränades fram tills nu av Victorio Spinetto, men denne skicklige tränare plockades in av landslaget inför Copa América 1959 – en turnering som Argentina f.ö. sedermera också vann. Dessutom knep landslaget Atlantas fystränare, Adolfo Mogilevsky, vid samma tidpunkt. Han var en pionjär när det gällde fysträningen inom den argentinska fotbollen.

Atlanta togs över av Manuel Giúdice, men det skulle dröja ända fram till 1960 innan finalen mot Racing kunde spelas. Matchen planlagdes slutligen till den 29 april det här året. Detta var lustigt nog på dagen ett år sedan Atlanta hade spelat sin semifinal mot Rosario Central. Förutom denna detalj hade det gått mer än två år sedan debuten mot River Plate på Monumental. Nu hade Atlanta ett, till stora delar, nytt lag och som sagt också en ny tränare.

Finalen spelades på San Lorenzos hemmaplan Viejo Gasómetro och formationen som Giúdice ställde på banan denna eftermiddag var följande; Néstor Errea; Oscar Clariá, Julio Alberto Nuin; Norberto Desanzo, Carlos Griguol, Rodolfo Carlos Bettinotti; Mario Griguol, Alberto González, Domingo Rodríguez, Roberto Bellomo, Walter Roque.

Motståndet Racing hade även de ett namnkunnigt lag där främst Vladislao Cap, Juan José Pizzuti och Raúl Belén stack ut lite extra. Finalen började bra för Atlantas vidkommande. Redan efter elva minuters spel gjorde Nuin mål genom en utsökt slagen frispark. Tretton minuter senare blev saker och ting emellertid en aning komplicerade när Mario Griguol fick kliva av skadad. På den här tiden var det nämligen bara tillåtet att byta målvakter vid skada, men inte utespelare, vilket renderade i att Atlanta fick spela färdigt matchen med tio man.

Med en man mindre ökade laget ändå på till 2-0 genom Bellomo strax innan halvtidspausen. Racing jobbade sig dock sedan succesivt in i finalen och nådde en reducering genom Marques Sosa. Nervositeten började stiga i Atlanta, men när González fixade 3-1 med dryga kvarten kvar var finalen avgjord.

Läktarsektionerna där Atlantas supportrar befann sig utbröt i ett vilt glädjejubel och spelarna firade ner på innerplan. Olyckligt nog flög ett mynt in ifrån läktaren i lyckoruset och träffade pokalen som delvis gick i sönder. Den fick sedermera lagas innan den kunde återlämnas till Atlanta. Någonstans kändes detta synonymt för just Atlanta att t.o.m. i segerns stund kunde något gå fel. Pokalen ja, den hade donerats av ingen mindre än den svenska ambassaden där den svenske ambassadören Carl Herbert Borgenstierna hade varit drivande bakom detta.

För det mesta har Atlanta fått stå i skuggan av större klubbar i Argentina, men på en specifik dag 1960 var de lite bättre än alla andra. Visserligen var det i en turnering som egentligen bara skulle varat över sommaren (vintern i Argentina), men som höll på i två år. Bara det i sig är väldigt typiskt för Argentina, men såklart en detalj i sammanhanget som vi inte behöver lägga allt för stor vikt vid. Gulblåa Atlanta blev signifikativt mästare i den första och hittills ända upplagan av Copa Suecia. Poeten Juan Gelman kunde således fira även han. Det unnar vi sannerligen honom.